2025 års stora mål var SM i 24-timmarslöpning och det avgjordes i helgen. Jag slet under loppveckan med en trilskandes hamstring men lyckades i sista stund få fason på denna. Till detta lopp hade jag valt en helt väsensskild approach jämfört med tidigare 24-timmarslopp. Nu hade det lagts fokus på kvalitetsträning sedan många månader tillbaka, något som jag tidigare hade haft obefintligt fokus på. Hoppet stod till att detta skulle bidra med både högre tävlingstempo samt slittåligare ben.

A-målet var att hålla mig löpandes hela loppet och B-målet att hålla mig löpandes längre än på tidigare lopp och därefter hantera väggningen på ett bra sätt. Min bild var att jag sannolikt behövde nå ca 220 km för att uppnå detta.

I vanlig ordning sov jag på Teleborgs slott och jag fick helt godkänt med sömn natten till lördagen. Jag var nere vid frukosten redan vi kl. 07 och då loppet startade kl. 11 och endast var beläget ~500 m från slottet så blev det väldigt ostressigt. Tjötade med Erik, Johnny och en trevlig herre till och fick en trevlig och ostressad start på dagen.

Mamma anslöt ca 10:30 och vi satte upp mitt bord bredvid de bord som loppet erbjuder. Såg att många hade reserverat dessa bord, gissningsvis varit där tidigt och satt en klisterlapp typ "Per-Olofs bord". Får man göra så? Irriterade mig lite, kändes som tyskars handdukar på solstolar på svenne-semestrar.

 

Starten gick och trots att det kändes som en pytteliten minirusning så visade första varvet bara 5:31 min/km. Jag hade nog gissat på 5:15-fart men det var mycket folk på liten yta o.s.v. Men sådana små tecken brukar kunna säga rätt mycket om dagsform. Jag hade tänkt öppna i ~5:20 min/km och en kanondag är jag rätt övertygad om att det hade varit lägsta möjliga fart utan att det skulle kännas tillkonstlat. Nu blev det 5:30-fart istället och även om det fanns en minibesvikelse över starten så kände jag mig snabbt rätt nöjd över att denna fart kändes riktigt bekväm.

I denna fart blev jag kvar och jag sprang oerhört jämnt. Var 30:e minut intog jag ~2 dl sportdryck och sedan var jag noga med att varje timme även ta en mugg med vatten samt då och då en salttablett. I fjol gick loppet uselt för många, inklusive undertecknad, och det fanns en teori om att folk drack för lite. Jag gjorde nu snarare tvärtom och fick då bieffekten att jag fick kissa oftare än vad jag brukar. 25 sek tog en kisspaus om någon undrar (det är inte fyllt till bredden med highlights på ett sådant här lopp så givetvis klockar man pissandet). För att ha något att göra så "klockade" jag även mina varv. Så länge som jag "automatiskt" hamnade i 5:30-fart så kunde jag t.ex. tänka efter två timmar "nu är jag en person som springer sub 5:30 i en timme till". Sen vid timme tre när farten fortfarande kändes bra så kunde jag utöka detta till att timme 0 till 4 skulle gå i denna fart. Man kan se det som att jag reviderade tävlingsfarten varje hel timme. Som sagt, mest för att man har så oerhört lite annat att göra.

Vid 2,5 h var det dags för Nutridrink, en sorts måltidsersättning som var en idé som jag skamlöst hade stulit från Tobbe Gyllebring. Den intog jag var 2,5:e timme och den erbjöd ett fint smakbryt mot Umaras sliskiga apelsinsportdryck, en duglig mängd protein samt rätt mängd kolhydrater. Detta var ett bra nytt inslag i min energiplan och drycken har min varma rekommendation när loppen blir väldigt långa.

När loppet närmade sig fyra timmar började jag klocka varv i långsammare än 5:30 min/km och jag bestämde mig för att timme fyra till sex så var jag en person som sprang i spannet 5:30-5:40 min/km.

 

Jag har inga supertydliga minnen från denna "etapp" men kan väl nämna att jag detta lopp sprang helt utan hörlurar. Det spelades så pass bra musik att jag inte såg någon större vinning med att dra på mig dessa. Det blev även som någon sorts halvdan mental lek där jag bestämde att jag "inte fick" ta på mig dessa förrän jag hade tagit mig en given bit in i loppet. Återigen, det finns inte så mycket att göra mer än att lunka på och man hittar på små "regler" för att få tiden att gå. Det kan handla om när man får kissa när man börjar bli kissnödig, det kan handla om när man får belöna sig med att ta på sig hörlurarna. Är inte behovet skriande så tenderar jag då att skjuta detta så långt framför mig som det går. 

Jag är bekant med flera stycken av elitlöparna och de beskriver ofta helt oberörda ben sent in i loppet. Det är en känsla som jag aldrig riktigt har haft, inte heller denna gång. Jag kunde känna att den bakre kedjan hade tagit en del stryk även om det kändes helt okej. Det var liksom för mig ett absolut godkänt skick i detta skede av loppet och inget som oroade mig men det lär väl säga en del om hur mycket det skiljer mellan de som de facto är d-u-k-t-i-g-a och mig som försöker att bli duktig.

 

Här var det dags för nästa dump av tempot och jag såg det som att varv i sub 5:50-fart var bra. Det var också här de första tvivlen började att sås i mitt huvud. Visst gick det fortsatt bra men kändes det rimligt att det skulle hålla i samtliga 24 timmar? Nja, oklart. Jag bestämde mig för att dela upp loppet i delar. Till att börja med skulle jag ta mig till 100 km och uppdatera mitt väldigt daterade personbästa på den distansen. Därefter skulle jag ta mig till 12 timmar löpandes och därefter göra en ansträngning mot 100 miles (16,1 mil). Sedan kunde jag fokusera på att ta mig till mitt personbästa (187 km), 200 km och så slutligen så långt över 200 km som möjligt.

Mot slutet av denna etapp så började tempot leta sig strax över 6 min/km.

 

Någonstans här började jag väl släppa tanken på ett visst tempo helt. Det fick bli vad det blev och redan vid 10 timmar var jag nere på 6:30 min/km. Jag hade haft det rätt tungt mentalt i ett par timmar vid det här laget och löste det genom att börja att samtala med några medtävlande. Daniel Bååth och Enar Warfvinge var två stycken som jag tjötade rätt frekvent med under ca en timme och det fick tiden att gå på ett bra sätt. Vi konstaterade att många skulle bryta och även om det kändes hopplöst nu så skulle man vinna mycket på att bara harva sig kvar i loppet. Jag pratade också en del med Marcus Danielsson och han påvisade att jag var på en bra position i loppet och kunde åstadkomma saker om jag bara härdade ut. Det är dock en sak att vara i en sådan position och en annan sak vad som faktiskt är realistiskt under loppets andra halva. Oavsett, timme 10-11 blev rätt trevlig och jag fick upp hoppet en del igen. Det skulle dock snabbt dö.

 

Det gick oerhört snabbt från "fan, det kan ha vänt lite" till "helvete, jag är totalkörd". Tempot började leta sig uppåt 7 min/km och jag var slitagemässigt i ett skede som var värdigt loppet sista fjärdel. Vi talar helt enkelt om oerhört styltig "löpning" på färdiga ben. Jag hade fram tills nu haft en tanke om att jag som minst skulle försöka kämpa tills jag nådde 100 miles och ta med mig ett fint personbästa på den distansen. Det gick dock upp för mig att detta inte skulle gå. Istället så påbörjade jag vid 11,5 h en "spurt" för att ta mig så långt jag kunde på tolv timmar och få ett relativt bra personbästa där. Spurten gick som snabbast i ~6:30-fart vilket säger det mesta om mitt tillstånd.

Vid 11:56:56 passerade jag varvning för sista gången. I efterhand så inser jag att faktumet att jag inte höll på till 12:00:00 medförde att jag inte fick en officiell tolvtimmarstid. Det kändes lite onödigt samtidigt som det också kändes lite skitsamma.

Jag förklarade för mamma att loppet var så över som ett lopp kan vara. Det var lätt att se framför sig den andra halvan: till en början en del gång med insprängda joggbitar, därefter enbart gång följt av mycket stillasittande. Jag besitter inte förmågan att komma igång igen på ett 24-timmarslopp utan när det är över för mig så är det över.

Jag förklarade även för henne att jag inte var särskilt besviken. Min tänkta plan hade följts och det hade inte gått. Vad fan ska jag göra liksom? Det var inte nära att räcka hela vägen och jag hade sprungit i tolv timmar i 5:55 min/km. Ska jag i vanlig ordning slakta mig själv eller bara acceptera att jag inte är på den nivån som jag trodde mig vara när jag startade loppet? Jag orkade inte bli besviken.

Tid: 11:56:56

Distans: 121,528 km

Tempo: 5:55 min/km

Placering: 38 av 62 (14 vid tolv timmar)

Efter loppet lade vi ut morsans bäddmadrass på golvet och jag fick sova där. Knäna värkte så pass att det var omöjligt att somna men som tur var hade mamma en värktablett som gav effekt. I bilen hem förklarade jag för henne att detta var det mitt sista 24-timmarslopp. Inte nödvändigtvis någonsin men tiden där jag varje år har detta som mitt stora mål får betraktas som över. Det blir för hopplöst att gå in med allt jag har mentalt, emotionellt och fysiskt och få så lite tillbaka. Då ska vi inte ens tala om det ekonomiska, loppet kostade mig någonstans mellan 6000 och 7000 kronor. För vad?

Jag har vissa egenskaper som är väldigt bra när det kommer till detta format. Min förmåga att inta energi utan att bli illamående eller dålig i magen (jag gjorde inte nummer två en enda gång under loppet) är fläckfri. Jag är också väldigt bra på att skjuta mentala dippar framför mig, jag blir liksom lite nedstämd under loppet men fortsätter likväl jogga. Slutligen så är jag förälskad i konceptet och extremt intresserad och dedikerad vilket mina sju starter skvallrar en del om. Mina ambitioner går dock inte ihop med min fysiska kapacitet. Vad vill jag? Löpa i ett dygn. Är jag nära att klara av det? Nej. Mikael Gottberg gjorde ett fantomlopp och uppnådde VM-kvalgränsen á 260 km. Han är lite bättre än mig på de kortare distanserna men vi är ändå i närheten av varandra när det kommer till dessa, vi är inte i två olika världar. När det kommer till 24-timmars är vi dock det. Nu fungerar Micke bara som ett exempel men han har helt enkelt något som jag saknar. Han excellerar när distansen blir absurt lång medan jag blir exponentiellt sämre.

Jag åstadkom 187 km i Skövde i fjol efter att ha gått de sista 5,5 timmarna. Det är på intet sätt min maxkapacitet. Det vore fullständigt absurt om jag i år inte hade kapacitet för markant mer. Allt har förbättrats. Jag gissar att jag i helgen startade loppet något för snabbt samt hade halvdan dagsform. Samtidigt så startade jag loppet mer eller mindre exakt som jag hade tänkt mig... Det kändes bra tills det inte kändes bra. Att träna så som jag gör och sedan ta mig an loppet med rena motionärsambitioner (fokus på att överleva i 24 timmar snarare än ambitiösa distansmål) är inget som intresserar mig. Det som har gjort 24-timmars kul för min del har varit tanken på att kunna bli riktigt duktig. Kanske bli någon som ofta presterar 220-240 km och ett år där många bryter eller har det jobbigt kunna placera mig riktigt bra på ett SM. Nu har jag dock gett detta så pass många försök (sju stycken) utan att vara nära att åstadkomma något sådant att jag får ta ett steg tillbaka. Jag tycker väldigt mycket är kul inom löpning och behöver ägna mig åt lopp där jag i större utsträckning kan ha en både ambitiös och realistisk målsättning. När det kommer till 24-timmars har ambitionen varit ambitiös men inte realistisk.

Jag tycker om allt runt omkring dessa lopp och uppskattar verkligen att vara en del av denna udda och nischade gemenskap. Tyvärr har jag alltför mycket prestationsångest för att de distanser som jag uppenbarligen är kapabel till i dagsläget ska vara intressanta. Jag behöver inte vara bäst, men jag behöver vara bra. Det kan absolut bli en del fomo när april närmar sig nästa år men då kommer det nog primärt handla om att inte dela bana och upplevelsen med alla fantastiska människor som är inblandade i ultrafesten i Växjö än att jag känner att jag borde vara där och ge det ett försök till.

 

Jag vill göra vad jag så här i efterhand kanske borde ha gjort från första början: börja i rätt ände. Jag har gjort noll 100 km-lopp och ett 100 miles-lopp. Det är distanser som nästintill är blanka papper för mig och som skulle vara kul att satsa lite på innan jag ens släpper in 24-timmars i mitt huvud igen. Just nu tänker jag att SM på 100 km skulle vara kul 2025. Utöver det så tycker jag att "vanlig löpning" är väldigt roligt och kommer i år att ha en satsning på flera olika distanser. Nu närmast väntar Göteborgsvarvet där jag tack vare helgens "korta" distans lär kunna prestera rätt bra och göra ett försök att slå personbästa på halvmaran.

Jag tycker att ultralöpning är väldigt roligt och kommer att fortsätta med det. Det är kul att verka inom ett brett spektrum och vara någon som springer väldigt olika distanser. Jag behöver dock kunna s-p-r-i-n-g-a och inte bara överleva för att det ska kännas intressant, det är något jag har lärt mig.

Den dagen som jag har gjort något jag är stolt över på 100 miles så kan 24-timmars bli intressant igen, tills dess så ska jag fokusera på att slipa på min pb-stege. Jag tycker inte att min 24-timmarssatsning ska ses som något kapitalt misslyckande. Mina mål har varit sanslöst höga på en sanslöst svår "distans" och det finns inget konstigt i att jag inte har lyckats uppnå dessa. Hade jag gjort det hade jag varit bland de bättre i landet och det är så klart att sträva väldigt högt. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv och är stolt över att verkligen ha försökt. Det har även varit kul att dela allt detta med mina föräldrar.

Som ni märker så deklarerar jag både att 24-timmars är ett avslutat kapitel samt att det kan bli aktuellt igen i framtiden. Det är så klart något motsägelsefullt. Det som 100 % är över är den desperata jakten på ett bra 24-timmarsresultat. För ett år sedan hade jag anmält mig till nästa lopp som går av stapeln i juli, det är jag inte ens nära att göra nu. Däremot så är 24-timmars mitt Everest men det blir inte aktuellt igen förrän jag åtminstone har bestigit Kilimanjaro. I denna diffusa bergliknelse så är Kilimanjaro 100 miles. När det är erövrat är det klart att man vill ställa in siktet på det högsta berget, men inte innan dess.

Grattis till Elov, Micke och Tobbe. Det Elov åstadkom (~285 km) är helt sanslöst. Hans öppning av loppet i 4:30 min/km skrek väggning men när jag återvände till banan med två timmar kvar av loppet så höll han igång i 5:00 min/km, alltså MARKANT snabbare än min utgångsfart. Det är så imponerande att jag saknar ord. Jävla övermänniska. Micke hade ett sjukt högt mål (260 km) som jag helt ärligt var tveksam till att han skulle uppnå. Tji fick jag. En uppvisning i dedikation. Tobbes mål á 260 km och VM-plats dog under de sista timmarna ut men han fortsätte likväl att hålla sig löpandes. Det är respekt. Jag vet hur det är när drömmar dör och att då fortsätta kräver mycket.

Nu köttar jag vidare. Det finns många distanser och utmaningar att ta sig an och är det något jag har lärt mig under de senaste åren så är det att jakten på något är något jag behöver för att må bra mentalt. Livet hade blivit väldigt mycket mindre intressant utan detta. Jag tycker helt enkelt att det är oerhört jävla roligt att bestämma mig för något som jag idag inte är kapabel till och sedan försöka se till att jag blir kapabel. Vad nästa stora grej blir återstår att se.

På återhörande!