Jag och min äventyrs-Corolla styrde kosan mot Skövde med målet att förverkliga min första RIKTIGT bra ultraloppsprestation. Resultaten på de "kortare" distanserna likt fem km och Lidingöloppet hade varit goda men en motsvarande prestation på en ultradistans hade lyst med sin frånvaro. Det skulle det nu bli ändring på! Min känsla var att sextimmars var ett koncept som borde passa mig bra. Tillräckligt långt för att jag skulle få nytta av min träningsvolym och mina långpass men även tillräckligt kort för att jag skulle få användning av min nyvunna snabbhet.

Vad är då en bra prestation på ett sextimmarslopp för undertecknads del? Inte helt lätt att avgöra. 83 km räcker för att göra dig till 20:e bästa svenska herre genom tiderna, en hint om att ~80 km nästintill är att betrakta som ett elitresultat. 2024 så blev man femma på årsbästalistan om man sprang 77,7 km. Jag som hade haft 75 km i huvudet använde denna statistik för att konstatera att det målet kunde kvarstå men att det sannolikt var så pass bra att det skulle ses som något fantastiskt än något som jag varje given dag borde klara av.

75 km är detsamma som 4:48 min/km i sex timmar. Jag kände att jag åtminstone borde fixa det tempot i uppemot fyra timmar. Då hade jag under de sista två timmarna råd med ett ganska stort tempotapp för att likväl uppnå ett medeltempo på minst 4:59 min/km. Således fick mitt B-mål bli sub 5-fart.

Ens mål och vad man faktiskt tror på är inte alltid samma sak. Min gissning var att ~4:45-fart skulle kännas bekvämt väldigt länge tills det att det inte gjorde det längre. Då skulle tappet av fart vara mer drastiskt än en handfull sekunder per km. Min gissning var att jag länge skulle ha pace för 75 km men landa in på 72,5-74 km. Det kändes som ett rimligt utfall.

Jag tog bilen till Skövde och kände något litet i halsen. Så är det väldigt ofta innan lopp så jag lade inte så mycket energi på det. Jag fick en god natts sömn och noterade samma sak med halsen även på loppmorgonen. Ja ja, inte mycket som jag kan göra något åt nu. Jag hämtade ut min nummerlapp och satte upp mitt campingbord längs med banan. Det var samma plan som alltid: ~2 dl sportdryck var 30:e minut. Utöver det så skulle jag komma att inta både ett par koffein- och salttabletter under loppet. Koffeinet av uppenbara anledningar, saltet för att jag har inbillat mig att det kan hjälpa mot krampkänningar. Klockan närmade sig 10 och jag tog plats längs fram av alla. Tänkte att jag skulle öppna tillräckligt snabbt för att motivera det.

Det blev en hetsstart men jag lugnade mig redan efter 500 m och hamnade i ungefärlig tänkt utgångsfart (~4:40 min/km). Jag blev nöjd över att konstatera att det kändes som jogg. Tempot kändes väääldigt rimligt. De första två timmarna spenderade jag utan hörlurar då jag inte kände något behov av akustisk stimulans. Det dög bra med det fina vädret och den goda känslan. Något som dock störde och skulle komma att störa var halsen. När jag intog sportdryck kunde det kittla till i halsen vilket utlöste en hostattack och det var bara att konstatera: jag var förkyld på riktigt. Det var inte OND hosta men det var hosta som gjorde lite ont och som inte kändes bra. Hade det varit ett träningspass så hade jag avbrutit. Nu kändes det som att jag fick acceptera att det var så här och helt enkelt göra något så förbjudet som att springa med en halvdan hals.

När vi närmade oss två timmar så gick det inte riktigt lika smidigt längre. Det gick lätt men mitt "automatiska" tempo blev gradvis långsammare. Jag fick började lägga lite energi på att faktiskt ligga i den tänkta farten. Här började lite tvivel sås i huvudet men jag tröstade mig med att det likväl inte var jobbigt.

 

Efter 2:20 h behövde någonting hända och hörlurarna åkte på. Jag körde någon random rocklista och av slumpen så kom "Fat Bottomed Girls" med Queen på. Det var något med energin och wailandet (?) i den låten som gav en sån jävla kick. Av alla låtar i världen så passade den där perfekt just där och då. Jag körde den minst tio gånger i sträck och det tidigare stagnerade tempot kom i fas igen. Jag skulle få den där gränslösa kicken av fullständig inspiration några gånger under loppet och det är fantastiskt när det sker. Det förstärks av att det har föregåtts av en tyngre period. Det blir lite som att man har gått från något som angränsar till uppgivenhet till "hey, solen skiner, du är stark och du gör det du älskar, kör bara!".

Den här härliga känslan varade dock inte för evigt utan när vi närmade oss tre timmar var det lite tyngre igen. Försökte tänka mycket på att det var vid fyra timmar som brytpunkten gick, då var det en timme kvar tills den sista timmen. Verkligen nära slutet. Ta dig bara dit med tempot i fas så kommer allt att ordna sig.

Fram tills fyra timmar blandades lite tyngre perioder med starkare diton. Jag kunde växla mellan "du kanske får nöja dig med x idag" och "du ska för i helvete inte nöja dig med något, du ska ta det du vill ha". Oavsett, vid fyra timmar var jag PRECIS i takt för att nå 75 km. Det fanns dock en oro över att jag var just precis i takt och rimligtvis skulle tappa fart under sluttampen.

 

Första halvtimmen av denna etapp var jag stark. Kunde få stunder där håren stod på armarna, jag kände att det brann inombords och att jag var på väg att göra något väldigt speciellt. Visst hade det varit lite upp och ned under dagen men jag var likväl här och gjorde min grej. Än så länge hade inte loppet tagit mig. Ansträngningen hade gått upp rejält och jag kanske inte skrek men jag stönade och flåsade riktigt högt.

Just det, det var omöjligt att se hur man låg till placeringsmässigt i loppet utifrån skärmen vid varvningen. Jag gick in på Jogg och liveresultaten två gånger under loppet: strax innan fyra timmar och strax innan fem timmar. Det jag tog med mig därifrån var att en pallplacering såg väldigt lovande ut, en eventuell andraplats skulle bli tight och segern var körd. Mer än så visste jag inte.

Hur som helst, jag lade upp en plan: håll dig flytande tills det återstod en halvtimme av loppet, då släpper du lös allt. Jag var så ansträngd att det kändes som en bra men också ambitiös kompromiss. Så från strax innan fem timmar började jag beta av varv i ett tempo strax över måltempot.

 

Detta fortsatte tills 5:24 h. Då slöt jag en överenskommelse med mig själv att ge detta en ärlig chans. Jag kanske inte skulle nå 75 km men jag skulle försöka med allt jag hade. När jag varvade vid 5:24 h så tryckte jag upp tempot rejält. Så kändes det i alla fall, en titt på mina varvtider säger mig något annat. Det jag upplevde som en rejäl tempoökning handlade snarare om att jag återigen befann mig i tempo för 75 km.

Jag var detta lopps överlägset största drama queen. Jag lät något oerhört. Det fanns dock något tilltalande med det, jag kunde känna att mitt ansiktsuttryck var förvridet och det fanns en tillfredsställande känsla av att detta var mitt allt. Jag kunde inte ta i mer. Oavsett om jag skulle nå 75 km eller inte så skulle jag åka från Skövde med vissheten om att jag hade gjort mitt bästa.

Med ~8 min kvar varvade jag och resultattavlan visade 73,48 km. Ett varv är 1,5 km. Jag insåg att jag MÅSTE hinna ett helt varv och sedan lite till. HELVETE. Det skulle bli på håret och jag var inte förberedd på att det skulle vara så tight marginal. Jag sprang som en besatt och stämde ofta av klockan "tre minuter kvar, hinner jag!?". Med mindre än ett par minuter kvar befann jag mig på upploppsrakan och pressade mig allt jag hade, fortfarande osäker på om det skulle räcka.

Med mindre än 30 sek kvar passerade jag varvning och hann sedan en liten bit till innan slutskottet ljöd. Herrejävlar. Föll ihop i gräset relativt trygg med att jag på något miralkulöst sätt hade fixat 75 km.

Stapplade bort till målområdet och såg 74,98 km på mig. Till detta skulle den sträcka som jag hann efter varvningen adderas. Det fanns inte en suck att den biten var kortare än 100 m. Jag hade klarat det!

 

Tid: 6:00 h

Distans: 75,1 km

Tempo: 4:48 min/km

Placering: 2 av 101 män (även två totalt)

 

Jag hade inte insett hur mycket mark jag hade tagit på slutsegraren under loppets avslutning (han slog mig med 850 m). Han ser ut att ha mattats av rejält. Hade jag kunnat göra något annorlunda om jag visste att jag på riktigt jagade honom? Jag är fan tveksam alltså, känslan var att jag fick ut mer eller mindre allting denna lördag och det är inget som ö.h.t. grämer mig.

40 minuter efter målgång satt jag i bilen och sträckkörde till Norrköping. Där har ni något som är ultra också, eländet tar aldrig slut. Det räcker liksom inte att stå för sitt livs lopp och springa i sex timmar, sen ska det köras bil i tre timmar också. Jag ska dock tillstå att det blev en ganska fin stund i bilen. I början en del tårar av stolthet följt av rätt fin feeling till det mesta som spelades på radion. Bilresan hade helt klart kunna vara värre.

Jag hade preppat bilen med ett flak öl och drog direkt till Line och Wern för att fira framgången. Här har ni nästa grej som är ultra: antiklimax-firandet. Jag fick i mig tre öl och hade tappat typ all energi. Ölen var inte ens så god, drack typ pliktskyldigt. Katastrof.

Det här loppet har jag väntat länge på. Jag tycker all sorts löpning är rolig men någonstans så ser jag mig själv som ultralöpare. Jag är flera år in på min "ultraresa" men det är först nu som jag verkligen har fått till på det ett lopp. Det blev som ett bevis på att jag "har något". Mitt 6-timmarslopp rankar jag som mitt bästa lopp någonsin.

Nu går resan vidare mot SM i 24-timmarslöpning den 26:e april. Jag tror att jag kan ta med mig mycket från sextimmarsloppet in i det loppet. Framförallt hur jag flera gånger om lyckades vända negativa trender samt att jag har en stark avslutning i mig om det krävs.

På återhörande!