Min löpargärning verkar lika mycket handla om att springa mycket och långt som att besöka alla Sveriges osexigaste orter. Denna gång styrdes kosan mot Strängnäs tillsammans med Andy och Olle. Jag hade en något oklar form. En vecka tidigare hade jag tillsammans med Andy presterat ett bra 15x1 km men det var också det enda av värde som jag hade gjort de senaste ~två månaderna. Jag ogillar när folk talar ned sig själva men jag var helt ärlig med att det kunde gå lite hur som helst. Drömmen om 1:20 var mer eller mindre borta men runt 1:22 trodde jag mig kunna lösa.

Vi körde en ganska rejäl uppvärmning på fem km. Jag hade på mig ett par splitter nya Adios Adizero Pro 3 som bidrog till en känsla av tryck i steget. Vi tog plats i startfållan och jag noterade att jag stack ut med mina on-ear-lurar, inte en jävel hade musik i öronen. Starten gick och jag tog Andys rygg.

 

Banans första del var väldigt snäll där de första tre km hade ett nettominus på 35 höjdmeter. Jag låg bakom Andy men han startade lite väl återhållsamt så jag gick om. Det kändes som en bra idé att springa i hög fart där det gick för att bygga lite buffert mot vad som skulle komma. Min andra km gick på 3:36 och jag hade en enda känsla i kroppen: "dra åt helvete, jag bräcker 1:20 idag!". Tji fick jag, efter tre km leddes vi ut på Strängnäs slätter. Vindbyar på ~20 m/s slog oss rakt i ansiktet. Det var verkligen absurt stark vind. Jag försökte växla mellan att vara framme och dra och att ligga bakom någon för att få vindskydd men spenderade nog så här i efterhand för mycket tid i front. Det är lustigt det där, jag vet att man vinner på att ligga bakom någon men när jag gör det tycker jag alltid att det går för långsamt. Sedan springer man om och slås av "just det, det är storm, det är därför det gick långsamt för han framför mig".

Km fyra i 4:05, km fem i 4:22. Det var vad det var, bara att acceptera förhållandena och streta vidare.

 

Km sex gick långsamt den med (4:17) men därefter var väl det absolut värsta över. Med det sagt var det inte bra men det var åtminstone inte spikrak motvind. Jag tog ett steg bakåt ambitionsmässigt och tog rygg på Manne Forsberg och hans brorsa. Det kändes som ett bra tillfälle i loppet att gå lite på autopilot och inte utmana vinden. Min ansträngning hade gått upp en del och jag flåsade rätt rejält men benen kändes ändå bra. Häromkring eller något senare gick Andy ifrån lite och lade sig några tiotals meter framför oss andra. Etappen var rätt händelselös, jag hade inte i mig att öka farten så jag låg helt enkelt som ett klistermärke i ryggen på han framför mig.

 

 

Tempot i vår lilla mini-klunga gick gradvis upp, gissningsvis p.g.a. att vindens riktning blev mer och mer tacksam. Under mitten av denna etapp så var jag ikapp Andy. Nu var det inte jättemycket kvar och här tror jag att jag är hjälpt av mitt ultralöpande. När det återstår ett ensiffrigt antal km så blir tanken automatiskt "men herregud, det är ju snart slut!" snarare än "ah men shit, det är nio jävla km kvar!". Det fick mig att efter ca 14 km trycka upp tempot lite. Jag kände att jag hade spelat säkert länge nog och var inte längre intresserad av att ligga i någons rygg. Flåset var fortsatt högt men benen kändes bra och det blev en liten lucka till de bakom.

 

Jag kände att jag relativt andra i loppet skulle kunna avsluta starkt och låg på i ett kontrollerat ansträngt tempo. Km 16 och 17 gick i 3:45. Det kändes bra att så sent i loppet kunna röra sig så snabbt. Jag började ta rätt många placeringar vilket gav en del motivation. Egentligen var det så enkelt som att om jag skymtade någon framför mig så visste jag att jag strax skulle springa om honom/henne. Insåg att jag hade lagt upp loppet bra.

Andy kom ifatt och förbi efter 17 eller 18 km. Jag släppte honom med kanske 5-10 m innan jag bestämde mig för att bita mig fast i ryggen. Det har gått upp för mig att jag har en tendens att springa lopp för kontrollerat. Min magreaktion är att släppa den som springer om mig. Nu när jag testade att bita mig fast så märkte jag att det fungerade. Tänkte "det är bara ett par km kvar, du kan inte safea nu".

Med två km kvar bestämde jag mig för att försöka tömma det som fanns kvar i kroppen. Ökade farten och tog många placeringar. Sista kilometern är en lång uppförsbacke och den var vedervärdig. Intalade mig att det är likadant för alla andra och att jag på Lidingöloppet bevisade att jag är rätt skaplig uppför. Kommer det en backe kanske det är till min fördel. Mot slutet av stigningen var jag så jävla trött att jag var sugen på att slå av på farten och bara bogsera mig i mål. Jag hade nått en ansträngning som jag inte hade lyckats uppnå på årets tidigare lopp och trots det så insåg jag att det finns folk som här hade legat på ännu hårdare än mig. Det var lite en känsla av "jaha, det är så här det ska kännas att vara pisstrött". Sista snutten av loppet gick på löparbana och jag försökte pliktskyldigt att avsluta starkt. I mål med känslan av att jag hade gjort ett riktigt bra lopp.

 

Distans: 21,1 km

Tid: 1:23:00

Tempo: 3:56 min/km

Placering: 18/19 av ~300/400 (män/totalt)

 

Tiden är personbästa men då jag har tävlat så icke-frekvent på distansen så är det inte riktigt relevant. Senast jag sprang en halvmara på tävling var 2018 och idag är jag ~fem minuter snabbare på milen. Det blir inte en så relevant jämförelse. Det bästa jag på träning har noterat på halvmaran är 1:27:08 under ett pass med långa intervaller. Räknar man detta så var det pers med dryga fyra min. 

Efter loppet tog jag ett par öl i bilen hem för att sedan dra ut till Borg och familjen Lindvall/Welin för att fortsätta öldrickandet. Jag har kommit fram till att jag är en i det närmaste komiskt enkel man. Den här lördagen var jag i Strängnäs och Borg och kontentan var "ae, en dag blir inte mycket bättre än så här". Att göra något jobbigt och sedan dricka öl är tamejfan det bästa som finns.  

Jag tror att halvmaran var en prestation i paritet med mitt Lidingölopp. Tiden relativt förutsättningarna är jag väldigt nöjd med, det stärks även av den fina placeringen. Hur mycket snabbare det skulle ha gått en vindstilla dag på en mindre kuperad bana är svårt att sia om. Jag har försökte räkna lite på det och två minuter vågar jag garantera. Baserat på hur det kändes så tror jag att jag hade sprungit på under 1:20. För kontext så motsvarar min prestation på Lidingöloppet på ett ungefär en halvmara på 1:20:30.

Dagen efter loppet sprang jag 21 km på morgonen följt av 20 km på kvällen. Benen kändes kanon. Igår körde jag ett rejält styrkepass med en massa marklyft och nu idag så betade jag precis av ett tröskelpass som var mitt bästa någonsin. Jag tror att jag nu är i minst lika bra form som när jag blev sjuk inför Växjö maraton. Kanske ännu bättre. Detta medför att jag högst sannolikt kommer att springa ett maraton solo på lördag med ambitionen att beta av sub 3 h. Att maxa ett maraton själv på träning är ingen bra idé men då formen är så god så tror jag inte att en mara på tre timmar behöver vara något sorts max. Då får jag den milstolpen avverkad.

Det jag tar med mig från Strängnäs är att det (tyvärr) ska kännas vidrigare än vad det brukar göra när jag springer lopp om jag är intresserad av att verkligen få ut max. Jag har hittat ett tillvägagångssätt på lopp där jag får ut väldigt mycket men för att få ut allt krävs det lite mer.

 

På återhörande!