Efter en vinter kantad av skador och motionscyklar så tog jag slutligen steget och anmälde mig till 24h SM i Växjö 27-28 april. Man kan alltid vara mer förberedd men jag känner att det hade varit att spela lite väl säkert att avstå från att ställa upp p.g.a. brist på träning. I själva verket så känns min kropp riktigt jäkla bra och nästintill helt återställd från det som gäckade mig tidigare i år. Och även om jag mer än gärna hade fått till ett par riktigt stora volymveckor till innan loppet så kommer jag ha hunnit beta av en handfull riktigt gedigna veckor samt mer än en handfull riktigt långa långpass. Känslan när jag sprang 60 km häromveckan var att jag var rätt nära ett "normalläge".
I min värld började jag att löpträna vecka åtta efter att då mer eller mindre ha varit ifrån löpningen i tre månader. I december sprang jag totalt fyra km och i januari totalt 26 km, det är för mig detsamma som att inte löpträna ö.h.t. Vecka tio sprang jag så pass mycket att det faktiskt kändes som att jag var en "ultralöpare" igen. I bilden nedan ser ni dels vad jag har gjort och dels vad jag, på ett ungefär, planerar att göra. Får jag till det som återstår så ger det mig sju veckor med ett snitt på 145 km/vecka samt åtminstone åtta pass á 40-60 km. Det tycker jag låter gediget för en ambitiös motionär.
På träningsfronten kan även nämnas att jag aldrig har varit så genomtränad löpstyrkemässigt som är idag. Om det gör någon markant skillnad vet jag inte men i det stora hela så har jag bedrivit nästintill komplett styrketräning ur löpsynpunkt sedan nästan ett år tillbaka. Okej, jag ska erkänna att jag fortfarande slarvar med vadträningen. Men bortsett från detta så har jag nu under väldigt lång tid inte slarvat med något. Jag vet att bål, höftböjare, adduktorer, quadriceps och hamstrings är starka och genomtränade. Om det ger något utslag prestationsmässigt återstår att se men det ger åtminstone en liten trygghet i att veta att alla delar i kedjan är solida.
Jag hade kunnat avvakta någon vecka till med anmälan (loppet blir knappast fulltecknat) men det finns ju som bekant fördelar med att ta steget och anmäla sig. Nu är det på riktigt och jag får eld i baken. Det är framförallt viktnedgången som drar fördel av detta. Jag kommer inte att uppnå min målvikt på 80-81 kg men jag kan åtminstone göra det bästa utav situationen och tappa i vikt kommande tre veckor. Föregående veckas medelvikt var 84,4 kg och under 83 kg bör jag väl som minst kunna ta mig innan startsignalen ljuder i Växjö.
Taktik
Mina minnen från Växjö är minst sagt dystra. 2022 gjorde jag, supportad av Line och Wern, min 24h-debut där. Att påstå att jag hade en naiv inställning till loppkonceptet är en stor underdrift. Det slutade med väggning ~halvvägs och mig inlåst på en bajamaja i tre timmar för att hålla värmen innan jag blev räddad av Wern. I fjol tog jag mig 18 h innan väggen uppenbarade sig. Precis som året innan så var kyla, misär och besvikelse stora ingredienser. Efter detta tog jag hjälp av Erik Olofsson och var på Skövde 24h i somras nära att lyckas. Det är smärre korrigeringar av det loppet som ska ta mig runt Geometriparken i Växjö i samtliga 24 timmar. Här är det jag ser som nycklarna:
- Ungefär samma inledning. Här finns det inte så mycket att orda om, jag kommer att öppna väldigt lugnt i 6:00 eller marginellt snabbare och tempot kommer gradvis mattas till 12h-passeringen. Det finns liksom inte så mycket annat att göra än att lunka lugnt och skonsamt.
- Förlänga den lätta fasen REJÄLT. Jag kan inte börja slita lika tidigt som jag tidigare har gjort, då vet jag att det vankas väggning. Rent konkret så innebär det att svälja en del stolthet och acceptera att det under loppets andra halva kan komma att gå riktigt långsamt. Jag kan inte tävla mot någon eller lägga prestige i att ligga i ett visst tempo, det är jag bevisligen för dålig för. Tidigare har något sorts delmål varit att fortfarande vara löpandes när föräldrarna återvänder till banan med 4-5 h kvar av loppet. Det behöver mer eller mindre korrigeras till att jag bör vara någorlunda "fräsch" när de gör det.
- Aldrig vara still. Hör ihop med punkten ovan, en rimligare raceplan gör att jag förhoppningsvis slipper känna behovet utav sittvila. Men skulle suget uppstå så måste jag påminna mig själv om att det är lika med döden. Jag kommer snabbt att bli iskall och skaka och benen kommer att stelna ihop fullständigt. Det känns rimligt där och då att sätta sig ned en stund men det har för mig aldrig lett till något bra. Orkar jag inte springa måste jag gå.
- Acceptera illamående. Jag hoppas att jag slipper detta men skulle jag börja må illa och rentav spy så får det inte vara något likatecken mellan detta och att bryta. Då får jag, i värsta fall, gå tom ett tag. Testa alternativ energi. Jag känner själv att det i somras i Skövde gick alldeles för snabbt mellan att illamående uppstod och att jag bröt loppet. Det är för svagt.
Materialmässiga förbättringspunkter
- Jag älskar mina Adidas Adios Adizero Pro 3 och kommer att springa i dessa MEN göra det i en storlek större än senast. Då svällde mina fötter upp och stortårna började att ligga emot skon och skava vilket gav rejäla blåsor.
- Jag har tänkt öka energiintaget något, från ~70 till ~80 g kolhydrater/h. Har aldrig upplevt att energiintaget har varit för lågt men har heller inte känt att det har varit högt. Nu på träning så har jag snittat väldigt många gram per timme, en bra bit över 100 g/h. Således tror jag att jag smärtfritt kan klara av strax över 80 g/h på loppet.
När blir jag nöjd?
Jag är något utav ett hopplöst fall då min självbild och mina förväntningar inte på något sätt matchar min historik. Det räcker inte för mig att "bara" överleva i 24 timmar, inte om det innebär en massa gång eller tid utanför banan. Jag vill göra det "på riktigt" och allra helst vara löpandes loppet igenom, oavsett hur långsamt det "löptempot" än må vara mot slutet. Det hade även känts bra om loppets andra hälft inte var ett totalt haveri. Jag förstår så klart att det kommer att bli en rejäl positiv split men jag skulle liksom vilja känna att jag höll ihop det någorlunda. Gjorde lite mer än att bara överleva till slutsignalen.
Jag är för dålig för att säga att exakt så här långt kommer jag att springa men det finns inget scenario där jag når under 200 km och känner att jag är nöjd. Det kan jag skriva då jag lär nå runt elva mil halvvägs och åstadkommer jag inte ens nio mil under loppets andra hälft - då har det inte gått bra. Med nästan samma trygghet kan jag skriva att jag inte kommer att nå 220 km. För att göra det behöver jag öppna med minst 115 km halvvägs och det kan jag inte se att jag mäktar med. Mellan 200 och 220 km hittar vi 210 km och det är väl högst möjligt att det är i härraden av det mest ambtiösa som jag kan sträva mot. Vi får se helt enkelt.
Jag vet att mina starka sidor är väldigt starka men att mina svaga sidor är just precis svaga. Så länge som jag tillåts jogga så har jag noll problem med tristess och det monotona, jag går snarare igång på att ha varit igång länge men fortfarande förflytta mig framåt någorlunda effektivt. Det gör att jag i teorin, med en rimlig pacening, har potential att under en stor majoritet av ett 24h-lopp ha en någorlunda dräglig tillvaro. Mitt stora problem är väl att så fort verkligheten når ifatt mig och mina ambitioner dör så har jag potential att klappa igenom fullständigt. Eftersom att bedriften med loppet som jag ser det då "försvinner". Fördelen är väl att jag är medveten om detta.
Det hade varit så oerhört gött att efter ett dygn i rörelse begrava ansiktet i asfalten och känna "äntligen!". Vara nöjd över insatsen och försöka värdesätta att det faktiskt tog två hela år att nå dit. Inte omedelbart ställa in siktet på nästa 24h för att få en chans att göra saker annorlunda och bättre. Det vete fan om det inte är mitt största och även svåraste mål: göra det så pass bra att jag håller mig ifrån Skövde 24h i sommar. Då jag känner mig själv väl vid detta laget så vet jag att det blir svårt att åstadkomma men jag ska ge det ett försök. Kunna fira midsommar utan att först ha betat av ett maraton tidigare under dagen. Det har jag inte kunnat föregående två år...
Det var allt. Om någon troende läser detta så får du gärna be för bra väder i Växjö 27-28 april. På återhörande!
1 kommentar(er)
