Kilian Jornet, världens främsta ultralöpare och skyrunner, hade en dag Q&A på sin Instagram. Kilian är ungefär så olik mig som en person kan vara, åtminstone till sin uppenbarelse, men han är en av mina absoluta favoritatleter. Han tillhör den där klicken människor som på kontinuerlig basis gör saker som får en att tänka "hur är det möjligt!?". Han är en den inom sitt gebit som går längst fram i ledet och banar mark för andra. Hur som helst så framkom det under denna frågestund att han i grova drag lade upp sin träning så att han gjorde något långt(i mitt fall ett långpass) varje vecka och något extremlångt(i mitt fall ultrapass) varje månad. Det tyckte jag lät både skitkul, inspirerande och genomförbart och sedan december har jag anammat detta och gjort en s.k. utmaning varje månad. Detta har jag mäktat med hittills:

 

- Norrköping-Linköping(45,9 km, 4:31 h, 5:54 min/km) 

- Rejmyre-Åby(43,6 km, 4:26 h, 6:06 min/km)

- Hälleforsnäs-Eskilstuna(47,3 km, 5:03 h, 6:24 min/km)

- Vrinnevimilen x6(62,6 km, 6:29 h, 6:13 min/km)

- Ultraintervaller 5x10 km

 

Ultraintervallerna tog jag mig an skadad(ömma benhinnor som gett en halvdan fotled) och med vetskapen om att det inte var säkert att jag skulle fixa alla(8x10 km). De går till så att man startar kl. 00 på en lördag och sedan springer en mil var tredje timme(kl. 00, 03, 06, 09, 12, 15, 18 & 21). Syftet? Det är debatterbart. För en vanlig ultra så som Ultravasan ser jag ingen direkt poäng med att nöta dessa intervaller. Om du ska springa 100 miles och vara igång i över ett dygn och troligtvis behöver stanna för att sova en stund så kanske det finns ett specifikt syfte. Jag gjorde det dock enbart för utmaningens skull. Min grundtanke när det gäller den här typen av grejer är att det alltid finns någon sämre mig som har fixat detta, varför skulle då inte jag kunna klara det? Det enkla tankesättet fungerar förvånansvärt bra och det fick mig att mig an ultraintervallerna igen redan en vecka efter mitt misslyckande. Foten var inte 100 % men den var åtminstone markant bättre än en vecka tidigare. Så här gick det till:

 

Jag visste att jag behövde sömn innan intervallerna drog igång då jag p.g.a. min oroliga natur aldrig skulle lyckas sova mellan intervallerna. Mellan kl. 18 och 23 gjorde jag allt för att somna men det slutade som väntat med att jag bara låg och vred på mig bortsett en kort tupplur på ca 30 min. Otroligt frustrerande. 

 

Basen för intervallerna skulle vara mina föräldrars hus. Närmare till naturen samt tillgång till en bil. Benhinnorna kändes ok även om jag behöver göra något åt mina asfaltsskor som inte är sköna eller naturliga att springa i. Jag blev ganska pigg av denna löptur och var trots den sena timmen långt ifrån sömnig. Efteråt intog jag tre mackor och drack lite alkoholfri cider innan jag lade mig på soffan och blundade.

 

Vis av förra helgens ultraintervaller så hade jag bestämt mig för att hålla rundorna enkla och trail-fria. Således sprang jag bara längs med Ågelsjöns grusväg fem km åt ena hållet innan jag vände och sprang tillbaka. Det var väldigt vackert att kolla ut över den stilla sjön och den stjärnklara himlen men tyvärr så var det helt omöjligt att fånga på bild. På vägen tillbaka mot bilen såg jag ett stjärnfall. Det finns något mysigt i att uppleva sådant och veta att man troligen är den enda i Norrköpingsområdet som är ute och motionerar i den stunden. Kroppen kändes duglig och hemma hos päronen käkade jag fil och müsli innan jag intog viloposition på soffan. 

 

Precis innan jag skulle ge mig av från föräldrarna så drabbades jag av en tröttattack. Fram tills dess hade jag varit oförskämt pigg. Nu sköljde sömnigheten över mig och det tog emot något så djävulskt att lämna soffan och sätta sig i bilen, jag ville verkligen inte. Hade jag inte sovit bort en intervall förra veckan så hade ev. inte motivationen funnits för att resa mig ur soffan så vi tackar förra veckans misslyckande för att jag kom iväg i tid. På denna intervall bröt jag medvetet mot min trail-regel då jag ville se soluppgången på en berghäll som jag tror kallas Tjuvklint. Det innebar ca 1,5 km traillöpning uppför. Vyerna från Tjuvklint var inte värda besväret då solen inte nådde över trädtopparna men däremot så var det magiskt vackert i skogen. Jag rekommenderar verkligen alla att offra lite sömn och ge sig ut och springa när solen går upp för det är något speciellt med det ljuset. I en trollskog, så som skogen är kring övre Glottern, blir det ännu mer effektfullt. 

 

Det blev ca fyra km i skogen med ett ostressat tempo som låg kring 8:30 min/km. Brydde mig noll om detta utan ville bara ta in omgivningarna till hundra procent. Sedan följde sex km grusväg där jag kände mig extremt svag. Oroväckande då jag bara hade två mil i benen. Gick i varenda uppförsbacke och på rakorna kändes 6-tempo som 5-tempo. Hur fan skulle resterande intervaller gå? Hos föräldrarna åt jag två bananer och lite godis och vilade på soffan.