Jag har börjat vackla lite vad gäller mina skrivna lopprapporter och min senaste lopprapport (Ryavallen 6-timmars) blev i videoformat på Instagram storys. Det har helt enkelt blivit lite tjatigt att sammanfatta loppen skriftligt och jag ville testa något nytt. Jag kommer säkert att testa det igen men nu kände jag för att skriva lite. Om min OCD stör sig på att jag nu har varenda viktigt lopp bortsett det där sextimmarsloppet dokumenterat här? Svar ja. 

Vikbovändan är ett ultralopp på Vikbolandet som man kan springa, duo-springa (en "vilar" på cykeln, den andra springer) eller cykla. Jag ställde upp i fjol med tankesättet att det borde vara spöstraff att ha mitt intresse och inte delta i ett lokalt vägultralopp under semestern. Support your local road ultra o.s.v. Då slutade det med en andraplats med tiden 3:36:54 (4:49 min/km). Jag gillade loppet, det var härliga omgivningar att springa långt i. Således var det en total no-brainer att komma till start i år. 

Vikbovändan 2024 skedde samma vecka som jag började med dubbeltröskel. Det var alltså innan jag fick mitt skutt i utvecklingen. Detta innebar att jag kunde förvänta mig en väldigt mycket bättre tid i år. Jag dividerade lite med mig själv och kom fram till att 3:15 h och 4:20 min/km var ett ambitiöst men inte helt uppåt väggarna orealistiskt mål. En enorm bonus hade varit att under loppet bocka av en mara på sub 3 h.

Jag hade inte en spännande och innehållsrik sista semestervecka och i brist på annat så kollade jag upp hela det manliga startfältet. Min bild var att det fanns ett par stycken som eventuellt kunde utmana men att jag sannolikt skulle vinna om jag uppnådde mitt mål. Den överlägset mest meriterade löparen fanns på damsidan i form av Kajsa Berg. Hon har SM-medalj på maraton samt VM-medalj på 100 km. Förvisso för ett drygt decennium sedan men så sent som i våras tog hon SM-brons på 100 km i Växjö. Det kändes inte helt osannolikt att jag skulle komma att springa en del med henne. 

 

Jag tog mig till Östra Husby med Olle som skulle komma att begå ultradebut (välkommen till sekten). Utrustade mig med vätskeväst och två liter sportdryck. Idén var att tiden jag skulle tappa p.g.a. den extra vikten skulle mer än kompenseras av att jag inte skulle behöva stanna på en enda vätskestation. Värmde upp i tre km då jag trots allt skulle starta i relativt högt tempo. Kändes viktigt att inte gå från noll till hundra. Därefter tog jag plats längst fram i startfållan. Frida Södermark gick igenom lite saker, bland annat vad som förväntades av alla löpare vid vätskestationerna (att springa hela vägen fram till stationerna även om man inte skulle nyttja dom) vilket var något som jag hade bett dom förtydliga. Kanon! Starten gick och det var jag och duo-löparna (d.v.s. folk jag inte tävlade mot) som tog täten. 

 

Jag hamnade direkt i en fart markant snabbare än 4 min/km och fick bromsa mig lite. Likväl en första km på 4:05. Bra tecken. Det tog inte lång tid innan jag insåg att ingen annan manlig löpare hade samma tempo-ambitioner och således försökte jag slappna av lite och fasa in mig själv i tänkt tävlingsfart (4:20 min/km). Jag hade liksom ingen anledning att stressa över varken tempo eller medtävlande utan jag ägnade nog de första fem kilometerna åt att försöka komma in i "lunken". Den hittade jag till sist och därefter var det fokus på att njuta av den goda känslan. Solen sken, omgivningarna var fina och jag var i ledning: mycket bättre blir det inte i en träningsnarkomans inrutade liv. 

Någon gång efter fem km började jag räkna hem spurtpriset som fanns vid 10 km. Det var ett pris jag hade varit sugen på (ett presentkort som mer eller mindre motsvarar ett par gratis premium-skor) men som jag hade gett upp om någon hade gått all in för det och t.ex. lagt den första milen i 4-fart. Loppet gick först för mig och jag hade inte riskerat det genom att öppna för hårt för ett par pjucks skull. Nu fick jag det istället utav bara farten och runt en mil in i loppet så noterade jag att tidigare nämnda Kajsa Berg låg hyfsat nära mig. Tänkte att det eventuellt skulle kunna bli en strid om totalsegern mot henne.

 

Starten. Fotograf: Mikael Romu. 

 

Efter att ha vänt vid vätskestationen bar det ut över en grov åkerväg innan vi kom upp på asfalt igen. Här uppenbarade sig ett bekymmer: vänster hamstring sjöng på sista versen. Den kändes helt oerhört nära att krampa ihop. Tänkte på att det finns gott om elektrolyter i Umaras sportdryck och blev mer frekvent i sportdrycksintaget. Försökte även intala mig att det skulle kunna hålla så länge som jag fortsatte att springa kontrollerat. Det kändes dock som att det var en tidsfråga innan jag skulle behöva stanna och tänja ut baksidan. 

Här hade det uppenbarat sig att det där sanslösa bonusmålet i form av en sub 3-mara inte skulle ske. "Att du ens övervägde det som möjligt..." tänker ni. En snubbe måste få ta höjd för att under kan ske, svarar jag. Det stannar faktiskt inte där, jag hade rentav kollat upp banrekordet (3:08:25 och 4:11 min/km) innan. Jag vill alltid ta höjd för att jag får tag i en Super Mario-stjärna och råkar stå för hela Östergötlands historias största överprestation. Att det sedan inte sker gör mig ingenting men alla "tänk OM!" ska täckas in. 

Hur som helst så flöt jag fram i ~4:20-fart och hade det riktigt jävla prakt-trevligt. Vill ni veta när ens löpning peakar? Då ska jag berätta det för er: Det är när EXTREMT uttjatade låtar får håren att ställa sig upp på armarna och i den sinnesstämningen befann jag mig. Den fart jag tappade uppför togs igen med rask utförslöpning och bortsett hamstrings-orosmolnet var min himmel klarare än Skirens femplus-vatten. Jag har insett att jag är en känslomänniska utav råge, (tyvärr) kapabel till avgrundsdjupa dalar och skyhöga toppar. Nu var det alla mödrars feeling och jag betvivlar att det var många om ens någon som där och då mådde bättre inom länets gränser. 

 

 

För att citera Nelly Furtado: "all good things comes to an end". Nu väntade den första grusvägsavstickaren av två. Man viker av från banan och springer två km på grusväg till en vätskestation för att sedan vända och springa tillbaka. Det jobbiga är inte att det är grusväg utan att det är grusväg och lite lätt sluttande uppför. Det blev just lite jobbigt men inte värre än så och här stannade jag för första och sista gången i loppet för att kissa lite snabbt. In och vända på strutsfarmen för att ta samma grusväg tillbaka och den goda känslan återfanns när det blev netto-utför. Götteligött. 

Ut på asfalten igen (fy fan vad jag älskar asfalt!) och runt 30 km stod mamma, pappa och mormor och hejade. "Jag leder!" skrek jag till mamma som svarade med att fråga "det är varmt, va!?". En fråga hon inte fick svar på, jag tävlar morsan, det är inte någon jävla tebjudning där vi kallpratar lite om vädret. 

Här bar det av in på loppets andra grusvägsavstickare och nu blev det jobbigt på riktigt. Tappade rejält med fart men insåg att jag var så sliten att detta fick accepteras. In och vända på kalkongården för att återigen få netto-utför på vägen tillbaka mot min älskade asfalt. Km 34 noterades på 4:14 och jag fick hopp om att trots allt kunna bocka av 4:20-målet. Detta skulle dock visa sig bli loppets sista snabba km. Runt 34 km nådde jag återigen landsvägen och hejades på nytt på av mamma, pappa och mormor. Tack för stödet!

 

 

Som jag redan har hintat om så skedde ingen återuppståndelse. Det var tyvärr inte påsk och jag var inte Jesus Kristus. En annan verklighet väntade, en verklighet där jag var riktigt jävla sliten. Det kändes som att jag stod still uppför och jag kunde inte kompensera utför eller när det var plant fartmässigt. Jag började så sakteliga inse att loppet till viss del var över och att det nu handlade om att stå för en kontrollerad väggning. Det jag menar med det är att det var oundvikligt att tempot skulle sjunka markant men att jag likväl skulle försöka göra det bästa av situationen. 

Runt 39 eller 40 km korsade vi Arkösundsvägen för att beta av vad som kan ha varit en km på en åker. Den åkern behöver jag inte se igen i närtid, helvete vad jobbigt det var. Superuppbyggda skor och slitna ben var inte två saker som gifte sig bra med ett traillöpnings-parti. "Överlev, överlev" var det som figurerade i skallen. Till sist var skiten över och lite grusväg väntade. Vid ca 40 km stod min faster Monika och Janne och hejade (tack!) och jag fick ur mig "jag tror jag leder!". Vad "jag tror!" kom ifrån vet jag inte för jag visste ju att jag ledde. En trevlig duo-löpare på cykel försökte inleda en konversation med mig och fick responsen "orkar inte prata". 

Loppets sista kilometrar är tacksamma men fastän jag tyckte att jag tryckte på rätt bra så återspeglade det inte vad som visades på klockan. Km 43 på 4:50, km 44 på 4:44. Jag var riktigt trött och ville bara gå i mål.  

Det är dock något som sker när mållinjen är riktigt nära. Man transformeras från människa till kylskåpsmagnet och det är som att man dras mot målgången och tempot går upp. Jag lyckades trycka på hyfsat bra under den ~500 m långa upploppsrakan och kunde avsluta på ett bra sätt. I mål först av alla löpare vilket innebar ett semesterfacit på två löpta lopp och två vinster. Det är så jag ska börja presentera mig själv framöver: "Tjena, Marcus Ringstrand, legitimerad vinnare". 

 

Distans: 45 km

Tid: 3:19:57

Tempo: 4:26 min/km

Placering: 1 av 31 män, 1 av 45 totat

 

Jag uppnådde förvisso inte mitt tidsmål men jag hade under en majoritet av loppet sprungit helt enligt plan och inhalerat höga doser av det klyschiga "runners high". Dessutom är en vinst alltid en vinst. Det spelar ingen roll hur prestigefyllt loppet är, det är alltid kul att vinna. Man ska vara hård mot sig själv men inte oresonlig. Jag myste runt i målfållan med en bira i näven och hade det riktigt trevligt. Loppet hade inneburit ett pers på 17 min jämfört med fjolåret. Ungefär en timme efter målgång var det prisceremoni och det var inte helt oväntat Kajsa som tog hem damklassen. 

 

 

Loppet arrangeras av Frida Södermark och Elmina Saksi och det de vill är att lyfta fram det lokala och bjuda på något sorts lantligt upplevelselopp. Där är jag den minst tacksamma deltagaren i hela kommunen. Jag drar på mig min vätskeväst för att slippa stanna vid en enda station, jag har på mig mina hörlurar loppet igenom och samtalar mer eller mindre inte med någon. Det är ettor och nollor och tempo-hets. Jag fick fråga Olle vad man fick på stationerna för jag hade ingen aning. Så, jag tar inte del av hela loppets buffébord. Men alla behöver inte göra likadant. För mig är njutning att känna mig stark och se ett bra tempo på klockan. Att blicka ut över de vidsträckta fälten och känna att det inte finns någonstans jag hellre skulle vilja vara än här och nu. Således är jag jävligt tacksam för att detta lopp existerar, framförallt under min semester. Man ska inte ta för givet att saker bara finns utan det är ju de facto några som roddar med detta och ser till att det blir av. Tack för det. Jag kommer tillbaka nästa år.  

 

- Jag uppskattar att lösningen med egen energi och vätskeväst sparade mig åtminstone fem minuter, kanske mer. Det var således rätt beslut även om jag vacklade lite innan start när jag kände hur jävla tung västhelvetet var. 

- Jag sög i mig nästintill all sportdryck och fick ett kolhydratsintag på i runda slängar 100 g/h. Det är markant mer än vad jag brukar inta men likväl så fungerade magen kanon. Detta kan jag dra nytta av på framtida lopp då mer bränsle bara är något positivt. I vanlig ordning tog jag två Immodium innan start (varm rekommendation). 

- Mitt tidsmål levde och frodades i ~35 km. Således kan jag knappast ångra detta eller min öppning av loppet. Det var för tufft denna dag men inte supermycket för tufft. 

- Likväl så stör det mig lite att jag sprang in den klassiska maratonväggen. Jag tror att faktumet att jag både är relativt snabb samt bra på att springa långt gör att jag känner att denna vägg inte ska vara en faktor för just mig. Att jag är lite för fin för det. Men icke. Detta behöver jag övervinna tills Växjö maraton. 

 

Jag kommer nu att satsa rejält på Växjö maraton i mitten av oktober. En sansad människa hade nöjt sig med att bocka av sub 3 h. Här kommer lite breaking news: jag är inte en sansad människa. Jag är helt väck i skallen med en självbild i nivå med Donalds Trumps. För att jag ska gå igång på ett mål så behöver det vara stenhårt. Således kommer jag att göra allt i min makt kommande veckor och månader för att möjliggöra 2:50 h. Det ser jag mycket fram emot. 

På väldigt lång sikt hägrar SM på 100 km i april nästa år. Där skulle jag vilja ha ett absurt ambitiöst tidsmål och en bra maraton-prestation ingår i den planen. Det är en grov sammanfattning av det mest väsentliga som jag har i skallen just nu. 

 

Det var allt för denna gång. Vi tackar Vikbolandets åkermark för gott samarbete och säger på återseende nästa år. 

 

Far i frid!