Den 29:e april var det äntligen dags: ännu ett besök till Växjö för att återigen ge SM i 24-timmarslöpning ett försök. Det var här jag hade gjort min 24h-debut i fjol för exakt ett år sedan. Då var jag helt grön till tävlingsformatet och stod väl egentligen för alla tänkbara fel som man kan göra på en sådan tävling. Nu hade jag tolv veckor med i snitt 15 mil/vecka i ryggen och jag hade samlat på mig lärdomar och rutin från två 24h-lopp och ett 100 miles. Den här gången skulle jag ta allt detta, blanda ihop det och skapa mig en riktig jävla panggryta. Den här gången skulle jag springa alla 24 timmar och jag skulle få en riktigt bra slutdistans.

 

Min primära målsättning var att hålla igång loppet igenom, non-stop. Gjorde jag det skulle jag få ett bra resultat på någonstans mellan 18 och 20 mil. Taktiken under loppet var att redan från start gå 3-400 m varje halvtimme och jogga långsamt i övrigt - min mest restriktiva taktik hittills. Energiplanen bestod av en gel var 20:e minut med avbrott för en banan istället varannan timme. Så ett entimmesblock såg ut så här: min 20 gel, min 30 gåvila, min 40 gel, min 60 gåvila+gel/banan.

 

Dagen innan loppet anlände jag till mitt hotell i Växjö och den första motgången skulle uppenbara sig direkt: var jag inte lite sur i halsen? För i HELVETE. Fr.o.m. januari t.o.m. nu i slutet av april så hade jag varit helt frisk och kunnat träna helt obehindrat, jag kunde inte gå och bli sjuk precis just nu? Som tur var så vaknade jag upp dagen efter något bättre i halsen, tillräckligt för att jag skulle komma till start.

På morgonen på hotellrummet så gick jag igenom min vanliga rutin: skrev och armhålor smörjdes in med vaselin och fötterna med Sportslick. Detta nämner jag enbart för att jag själv har upplevt denna rutin som heltäckande, jag har aldrig problem med skavsår eller blåsor fastän jag numera springer den längre typen av ultralopp. Ett hett tips till den som ska göra något liknande: köp Sportslick!

På plats på tävlingsområdet så satte jag upp mitt bord med energi och övriga prylar bredvid Tompa, en bekantskap från Black River Run 100 miles i höstas. Jag kände även igen MÅNGA från tidigare 24-timmarslopp, i stort är det samma lilla klick idioter(skrivet med kärlek, vet inte om jag behöver påpeka detta) som ställer upp i denna typ av lopp.

 

Off we go! Start 11:00. Jag spenderade de första åtta timmarna med att under joggblocket ligga mellan 6:20 och 6:30 min/km. Jämnt och fint, mer eller mindre samma tempo varv efter varv. Gångvilan höll jag så att 300 m gång + 500 m jogg(ett varv är ca 800 m) resulterade i ett varv i strax under 8:00 min/km. Det blev någon sorts fixgrej att varje gång jag passerade varvning så skulle jag se sub 6:30 min/km om jag hade joggat hela varvet och sub 8:00 min/km om jag hade gått 300 m av varvet. Någon gång visade varvtempot strax över 6:30 min/km och då minns jag att jag korrigerade nästa varv och ökade tempot marginellt. Denna typ av "fixgrej" kan ha varit en sak som fällde mig senare. Tro mig, det gick lätt och smärtfritt men så här tidigt i loppet så ska man nog inte ha något fokus alls på tempot. Mina föräldrar som skulle agera support anslöt ganska tidigt in i loppet, kan det ha varit efter två timmar kanske? Jag hade räknat med att de skulle sätta sig vid mitt energibord och langa saker till mig men de satte sig på andra sidan banan i solen. Vinden gjorde att det var oerhört svårt att kommunicera, framförallt då jag inte ville stanna bara för att få fram det jag ville säga. Så jag lät dom sitta där. När de hade suttit inaktiva i fyra timmar så skrev jag till dom på Messenger och berättade att om de ville ha något att göra så kunde de ju langa energi till mig vilket de då också började göra.

Totaltempo: 6:42 min/km

Distans: 65,7 km

 

Efter åtta timmar började joggtempot i högre utsträckning stabilisera sig strax ovan 6:30 min/km istället för under som tidigare. Efter 8 h 40 min hade jag mitt sista varv med ett tempo snabbare än just 6:30, därefter skulle andra riktvärden gälla. Efter 11 h 20 min bräckte jag 100 km och fick höra från speakern "... och där har Marcus Ringstrand passerat 100 km!". Det kändes bra då jag låg väl inom min plan för var jag ville vara halvvägs. Här skrev jag återigen på Messenger till mamma och bad henne att sortera mina varma kläder överst i min stora väska så att de skulle vara lättåtkomliga när jag väl behövde dom. Mer om detta senare. Runt tolv timmar in lämnade mamma och pappa området för en natt på hotell. Jag gav dom inga direktiv när jag önskade att de skulle vara tillbaka på området då jag hade gjort det på Skövde 24-timmars och blivit irriterad när de inte ville gå upp lika tidigt som jag önskade. Jag ville inte inte ta någon diskussion om detta utan fortsätta med mitt fina fokus och sedan bli glatt överraskad när de väl återvände. Det kändes inte heller lika viktigt denna gång exakt när de valde att återvända då jag hade insett att jag klarade mig väldigt bra själv. Man har ju inte så mycket att tänka på under ett så här monotont lopp så jag såg framför mig att de säkert var tillbaka någon gång mellan sju och åtta på morgonen.

Vid tolv timmar hade mitt joggtempo stabiliserat sig på en ganska markant långsammare nivå än mitt utgångstempo, numera så joggade jag i strax under 7:00 min/km. Det fanns dock ingen oro, jag hade räknat med att efter en given tidpunkt så är det oundvikligt med en nedåtgående spiral. Halvvägs hade jag hur som helst samlat ihop till en fin mängd km som bådade för att jag även vid en tung andra halva skulle kunna få ihop en bra slutdistans på 19-20 mil.

Totaltempo: 6:48 min/km

Distans: 105,1 km

 

Om nästa tidsblock är 12-14 h eller 12-15 h minns jag inte men låt oss säga att det var två timmar som det fortsatt flöt på bra. Här någonstans började jag med koffein, en tablett per timme och då min vätskeersättning hade tagit slut så spelade jag säkert genom att kontinuerligt även inta en magnesiumtablett. Jag har ingen aning om det sistnämnda hjälper men det skadar väl liksom inte. Även om tempot så klart hade sjunkit ytterligare och joggtempot numera var 7:10 till 7:20 min/km så kände jag mig stark och var nöjd över att en stor del av loppet var avverkat och att jag fortsatt förflyttade mig effektivt. Med hjälp av den känslan samt peppande musik så kunde jag uppbåda riktigt starka känslor som helt ärligt gav gåshud. Jag tänkte mycket på när föräldrarna skulle komma tillbaka och att de denna gång skulle mötas av en sliten men löpandes son som med järnvilja jagade ett fint slutresultat. Vi skulle fira tillsammans och jag skulle sitta bakåtlutad i brassestolen och inta ölen jag hade bett dom ta med sig. Det var fina tankar.

Jag hade fortsatt endast på mig shorts på underkroppen samt en T-shirt och tunn överdragströja på överkroppen, samma som jag hade haft från start. I och med att jag höll igång utan avbrott så visade jag inga tendenser till att börja frysa även om temperaturen så klart hade sjunkit under natten.

Totaltempo: 6:56 min/km

Distans: 120,7 km

 

Vid 14 eller 15 timmar började mina joggblock bli mer ansträngande. I början av loppet hade gåvilan känts forcerad och som något jag inte behövde, nu längtade jag istället efter den. Mellan timme 14 och 18 så sjönk joggtempot från 6:57 till 8:00 min/km. En lärdom som jag hade dragit efter Black River Run 100 miles i höstas var ord från Jonas, en av tävlingsarrangörerna. Han hade i korta ordalag mer eller mindre förklarat att denna typ av långa ultralopp handlar mycket om att springa(/jogga) även när det inte känns rimligt att springa. Jag hade efter det loppet insett att jag nog hade kunnat springa mer än vad jag gjorde mot slutet och var fast besluten att implementera den inställningen i detta lopp. Låt oss säga att det var vid 14 eller 15 h som jag började fundera på om jag kanske behövde mer gåvila än en gång varje halvtimme. Jag valde då att lura mig själv genom att tänka att nästa timme skulle jag införa gång var 20:e minut istället. När nästa timme sedan kom så sköt jag upp det till nästa timme för att sedan göra samma sak igen. Detta gjorde att jag fram till 18 h utan avbrott hade joggat non-stop endast med avbrott för 3-400 gång varje halvtimme. Jag var vid 18 h väldigt stolt över vad jag hade gjort för då kändes det verkligen som en bedrift varje gång jag hade slutfört mitt joggblock för att sedan gå. Däremot skulle detta visa sig vara en alldeles för hård approach med så mycket kvar av loppet.

Under de sista joggblocken var det nästintill maxansträngning för att klara av att jogga flera varv i sträck men jag tänkte att efter 18 timmar så fick jag anpassa mig efter förutsättningarna som jag hade under loppets sista sex timmar. Skulle jag behöva gå mycket så var det fine. Jag hade ju ändå samlat ihop en så bra mängd km att slutdistansen oavsett skulle bli bra.

Totaltempo: 7:12 min/km

Distans: 149,5 km

 

Någon gång strax efter 18 timmar så var det antingen så att jag stod stilla eller gick långsamt för länge och kylan överväldigade mig. Jag började skaka och gick till mitt bord för att dra på mig mer eller mindre allt jag hittade. Här upptäckte jag att mamma hade missförstått mina instruktioner om att lägga varma kläder lättåtkomligt i väskan, hon hade istället lagt fram kläderna på en stol. Daggen hade dränkt dessa kläder så att flera av dessa plagg var helt obrukbara. Jag fick kompromissa lite och hade som tur var med mig ganska mycket kläder. Efter att ha fått på mig ca fem lager på överkroppen toppat med dunjacka så frös jag åtminstone inte längre. Tyvärr kändes dock loppet mer och mer kört. Jag klarade inte av att komma igång igen. När jag försökte jogga så klarade jag några hundra stönande meter innan jag gav upp. Det var rentav rejält jobbigt bara att gå. Här började jag inse att jag återigen var i en sits där jag sannolikt inte skulle kunna slutföra loppet. Inom loppet av en timme hade jag gått från odödlig till ynklig.

Jag gjorde sällskap med en kvinna som jag hade samtalat med under Skövde 24-timmars i fjol. Hon försökte peppa mig att slutföra loppet men jag var så pass körd i botten att jag nästintill var gråtfylld på rösten. Jag svarade "ja, kanske det..." men visste inombords att jag bara skulle ta mig till 100 miles för ett rejält personbästa på den distansen och sedan bryta loppet. Vi gick liksom långsamt i 12 min/km runt banan och det var jobbigt. Tanken på att göra det i fem timmar till, framförallt när jag visste att det inte skulle resultera i en distans som jag var nöjd med klarade jag inte av. Det var för mycket.

Vid 06:30, alltså efter ca 19,5 h, dök mamma upp på området. Hon fick inte möta en stark och löpande son utan återigen en besegrad version av mig. Det kändes tråkigt. När vi pratade så stockades rösten och jag fick verkligen anstränga mig för att inte brista ut i gråt. Så körd i botten var jag. Jag förklarade att jag trots allt var nära 100 miles och hon höll med om att jag så klart var tvungen att hålla på tills den distansen var nådd. Hon gjorde mig sällskap runt banan och vi tog oss lååångsamt runt den. När hon kom så saknade jag fyra varv för att nå 100 miles och jag var alltså så pass nedkörd i skiten att jag helt ärligt funderade på att strunta i 100 miles och bryta. Det säger rätt mycket.

Vid 20 h 12 min passerade jag 100 miles och berättade för tävlingsledningen att jag bryter loppet. Resultatet innebar nästan tre timmars personbästa på distansen men det var så klart en klen tröst.

Distans: 160,944 km/100 miles

Tid: 20 h 12 min

Tempo: 7:32 min/km

Placering män: 23 av 50

 

Jag mådde väldigt dåligt och kände mig helt tom och menlös. Bilresan hem(tre timmar) blev en mardröm där jag bara ville sova men mina förstörda knän gjorde att jag ständigt behövde byta läge på dom för att stå ut samt så kände jag ett svagt illamående. Vi stannade två gånger för att jag skulle försöka spy, bägge gångerna utan att lyckas. Istället satt jag oroligt med en påse mellan knäna hela vägen hem, ständigt på helspänn. En bilresa jag inte önskar min värsta fiende. En grej som man skratta åt i efterhand var att mamma & pappa diskuterade huruvida det fanns en bättre väg hem än GPS:en gjorde gällande och jag kände hur paniken över hur de skulle lyckas krångla till hemresan växte inom mig var på jag kort och högt utbrast "FÖLJ GPS:EN!".

 

Min approach till loppet var ganska textbok 1A för ett slutresultat på 200 km och det hade jag uppenbarligen inte i mig så min lopptaktik var för hård. När mitt joggblock började bli rejält ansträngande efter kanske 14 eller 15 h så hade jag sannolikt behövt öka mängden gång eller tagit en längre sittvila. Jag körde mig själv i botten fram tills 18 timmar. Hade loppet var 18-19 h hade mitt upplägg varit perfekt.

Jag tror att jag hade gynnats av det jag beskriver ovan samt kanske en ännu mer restriktiv öppning av loppet. Lite jämnare varvtempon. I stort så föll jag på att jag pressade mig själv för hårt för tidigt. Jag var för inställd på att vara hård på mig själv. På Black River Run 100 miles vek jag kanske ned mig lite, här var det precis tvärtom. Balansen måste hittas.

Jag faller även på att jag är helt inställd på att det är hålla igång non-stop i 24 timmar eller ingenting som gäller. Jag dömer ingen som tar en eller flera timmars vila för att sedan fortsätta men jag vill inte genomföra 24-timmars på det sättet. När jag märker att jag inte kommer att kunna slutföra loppet på det sättet som jag har sett framför mig så bryter jag således. Det är något som gör ett 24-timmars svårare att genomföra men jag tror faktiskt inte att jag vill ha det på något annat sätt.

 

Nu börjar jag bli rejält trött på att testa mig fram. Jag har faktiskt kontaktat Erik Olofsson, näst bäst på 24-timmars i Sverige genom tiderna. Jag kommer högst sannolikt att ställa upp i 24-timmars i Skövde i början av juli och jag kommer då att låta honom coacha mig fram tills loppet. Något jag verkligen gillar med min träning är att jag bestämmer allting själv och tränar efter egna tankar mixat med någon fråga på löpforum. Det är dock uppenbart att det inte räcker till. Med Eriks hjälp så kan jag få svar på alla frågor och funderingar som jag har. Det är en liten prestigeförlust att inte göra allting helt själv men jag tror att det kan vara extremt värdefullt för mig att under två månader få tillgång till den kompetenta resurs som Erik är. Jag har den största respekt för honom och det känns otroligt skönt att få någon att bolla med.

 

24-timmars är svårt, rentav väldigt svårt. Det är också därför det är intressant för mig. Det är en sådan monumental utmaning. Denna gång var jag helt övertygad om att jag inte kunde misslyckas men likväl så misslyckades jag. Det är lite deppigt men kan ni föreställa er känslan när jag väl lyckas? Se tillbaka på de tre brutna loppen och allt jag genomlidit under dessa och känna känslan av över ett års slit som äntligen bär hela vägen. Den dagen kommer att komma, det är bara en fråga om när. Jag kan inte acceptera att detta är något som är mig övermäktigt utan jag kommer att hålla på tills det att jag känner att jag har lyckats fullt ut. I och med att jag trots alla motgångar känner att detta är "min grej" så finns det inte inom mig att ge upp. 24-timmars kommer att besegras och den dagen det sker kommer det att vara väldigt starka känslor.

 

Tack till er som orkade läsa allting och tack för alla hejarop. Det är roligt att folk engagerar sig och hejar på, allt från goda vänner till obekanta på forum. Jag blev rörd av flera meddelanden som jag läste ikapp efter loppet. Störst tack till mina fina föräldrar som hängde med och supportade mig, det uppskattas något enormt. De småsaker som gick fel spelade ingen roll och det överlägset största värdet av att ha er med är sällskapet och känslan av att inte vara där helt ensam. Det uppfattades säkert inte med tanke på hur jag mådde men jag vet att i alla fall du kommer att läsa detta, mamma, och du ska veta att jag var väldigt glad över att du kom tillbaka till tävlingsområdet så tidigt som du gjorde. Jag var lättad över att inte behöva ta mig igenom de sista 40 minuterna ensam. Tack och på återseende, nästa gång summerar jag förhoppningsvis en segerhistoria.