Min initiala tanke var att bila upp till Sylarna(ca 10 h) för att springa Jämtlandstriangeln, bestiga Syltoppen samt hinna med en rad aktiviteter på vägen hem mot Norrköping. Detta skulle ha skett denna vecka, alternativt nästa. Tyvärr har det regnat där nonstop och ska fortsätta att göra så under hela min semester. Således började jag tänka om och det blev till slut att ta sikte på Idre. Under måndagskvällen spikade jag destinationen, tisdag morgon packade jag och sedan bilade jag de sju timmarna upp till Idre. Trots att det var ett lite väl spontant beslut så lyckades jag som av ett under få med mig det mesta jag behövde. Runt kl. 15 på tisdagen parkerade jag bilen vid Nipfjället.
Nipfjället runt
Min plan för resan var högst diffus. Det jag visste att jag ville göra var att göra så mycket jag orkade och ha ett så späckat schema som möjligt. Således satte jag igång direkt och gav mig kl. 16 iväg för att springa Nipfjället runt, en runda som jag hade läst mig till var ett måste om man var i Idre-trakterna. Jag förstod direkt varför då rundan inleddes på en fin stig med stora fjäll i horisonten. Benen kändes superpigga och jag fick direkt ett rejält runners high.
Det kändes fantastiskt att vara iväg på äventyr och jag var oerhört glad över att jag hade orkat vara obekväm och bila de sju timmarna upp till Idre(jag var fortfarande lite bakfull efter fyra intensiva dagar på Västkusten). Jag flög fram över stigarna och hade trots att jag stannade och fotade alldeles för ofta ett rätt okej tempo. Detta ändrades ganska snart då jag nådde de våtare delarna av rundan där jag genom björkskog blandade löpning och gång över träsk- och sumpmarker. Direkt efter detta skulle jag sedan ta mig upp på fjället(under de första kilometerna springer man längs med berget) för att passera genom en dal. Löpningen fortsatte att vara sporadisk men trots att jag vanligtvis avskyr detta så gjorde det mig nada då allt var så vackert. Väl upp på fjället följde ett nytt runners high då det var oerhört lättsprunget och kroppen kändes kanon. Jag tänkte "fortsätter det vara så här så ska jag jobba ned tempot mot 6 min/km".
Det gjorde det inte. Efter att ha passerat genom dalen och kommit ned på andra sidan fjället följde ett otroligt stenigt parti. Jag hade klantigt nog glömt mina gels i bilen och kombinationen av att energin började tryta och att det var väldigt svårsprunget gjorde att jag resignerade lite och gick den största delen av sträckan. Rundan avslutades med en lååång backe på grusväg upp till bilen.
Jag satt i bilen en stund, intog lite föda och en öl innan jag styrde kosan mot Städjans parkering.
Distans: 16,5 km
Tempo: 7:50 min/km
Elevation gain: 359 m
Städjan
Städjan är en ganska mäktig topp då den verkligen sticker ut i landskapet. Även denna runda fanns med som ett måste enligt STF's hemsida. Jag var inte så sliten efter min tur runt Nipfjället och hade storslagna planer på att springa så stora delar av bestigningen som möjligt.
Dessa tankar grusades direkt. Man började så pass lågt ned att det blev en faktisk bergsbestigning. Jag gick så snabbt jag kunde och började känna lite oro över att detta skulle bli onödigt jobbigt och förstöra för morgondagens aktiviteter. När jag gick förbi ett par som var på väg uppför berget nämnde jag att jag hade tänkt springa upp och möttes av ett asgarv. Vädret var fortsatt fenomenalt och uppe på toppen var jag helt ensam. Vyerna var otroliga och jag förstod varför detta anses vara ett måste.
Distans: 6 km
Tempo: 14:14 min/km
Elevation gain: 437 m
Första övernattningen
Väl nere vid bilen igen hade klockat hunnit blivit mycket. Jag hade noterat ett par campingplatser på vägen mot Idre som jag styrde bilen mot. När jag väl kom dit så fanns det ingen plats på gräspartierna utan jag tvingades ta en gräsplätt där det var mycket grus och marken var hård och stenig. Orutinerat nog var detta första gången jag skulle sätta upp mitt nya tält och trots att det hade låtit så lätt i butiken så blev det inte exakt som det skulle och pinnarna ville inte riktigt gå ned i marken. Här hade jag en oerhörd tur att det inte regnade eller blåste då min uppsättning visade sig duga. Något som inte dög var mina sovkläder, sovsäcken och liggunderlaget och det blev en kall natt. Jag gick upp redan vid kl. 05 efter att ha sovit kanske två timmar. Satte mig i bilen, brassade på värmen på max och åkte upp till Nipfjället för att se solen gå upp. Två timmar senare öppnade en mack i Idre där det blev två korv med bröd och en kaffe till frukost. Det var underbart att få i sig något varmt. Nu gick resan vidare mot Grövelsjön.
Långfjället
Det tog tid att komma iväg på löpturen. Jag ägnade över en timme åt att försöka åtgärda de blåsor jag ådragit mig, få tag på vatten samt säkerställa att jag valde en löptur som jag skulle klara av att navigera mig igenom. På fjällstationen fick jag tips om Långfjället runt, en rundslinga på 25 km. Den fick det bli. Jag satte av och även om jag inte var lika pigg som dagen innan så kändes kroppen okej.
Jag hade mina tvivel kring rundan då den innefattade en del egna val. Efter att först ha följt en tydligt markerad led skulle man "ta valfri stig längs med Långfjället" tills det att man nådde en ny led. Jag hade inte en jävla aning om vad jag sysslade med och tyckte att jag hela tiden valde stigar som helt plötsligt tog slut. Vi kan f.ö. kalla dom för "stigar" då de knappt syntes, det var oerhört svårt att avgöra vad som var en stig och vad som inte var det. Min frustration mattades dock av tack vare de oerhörda vyerna.
Till slut tröttnade jag på att virra mig framåt och började röra mig upp på Långfjället istället. Risken för att springa vilse var ganska liten då jag visste att det gick ett skoterspår på andra sidan berget. Ändringen i väder när jag nådde toppen var fascinerande. Trots att jag inte hade rört mig mer än kanske 50-100 höjdmeter uppåt så gick det från soligt och fint till storm och regn. Det var dock oerhört mäktigt att löpa över fjället då det rådde som en domdagskänsla på toppen, mina tankar gick åt något Mordor-likt.
Jag sprang över Långfjället ned till andra sidan där jag följde skoterspåren tillbaka till bilen. Under denna strapats så mötte jag ständigt vandrare som rejält påpälsade med kläder hälsade och gav mig ett snett leende när de såg mig jogga förbi i vindjacka och shorts. Inget av mina pass under resan var någon stor fysisk bedrift men jag måste säga att det gav en kick att röra sig så fort och effektivt över fjällen som man kunde då det var uppenbart att det inte var så "man skulle göra". Det kanske låter klyschigt men jag kände mig levande och stark. Det i kombination med den oerhörda naturen gjorde löpturerna magiska.
Distans: 12,8 km
Tempo: 8:06 min/km
Elevation gain: 337 m
Efter detta var jag ganska sömning och passande nog drog det in ett regn precis när jag var klar som varade ett par timmar. Dessa timmar spenderade jag vilandes och emellanåt sovandes i bilen.
Salsfjället
Den f.g. rundan hade inte slitit så mycket då jag hade tagit det förhållandevis lugnt. Nu väntade en tur upp på Salsfjället, en runda som var beskriven som lättnavigerad. Det var exakt vad jag behövde. Turen inleddes med en långbacke som fick masten-backen i Hultsbruk att blekna. Jag kände mig stark även om jag emellanåt spelade säkert genom att varva löpning med gång. Mitt tempo när långbacken var slut var 7:25 min/km.
Jag trodde att jag var klar med att ta höjdmeter men tji fick jag. Den fina stigen som ses på bilden ovan(långbacken) byttes istället mot en betydligt mindre och stenigare stig längs med Salsfjällets kant. Uppåt, uppåt och uppåt. Jag deppade dock inte då underlaget fortfarande var dugligt och vyerna sedvanligt vackra.
Jag tyckte att jag följde de anvisningar som jag hade fått och nådde till slut den orangea markering som det hade stått skulle sitta på ett renstängsel där man skulle krypa under. Det gick dock upp för mig att "tydlig markering" betyder något annat i fjällen än i Östergötland. Det var oerhört svårt att se markeringarna och jag hade säkert en halvtimme där jag inte hade en aning om huruvida jag löpte rätt eller inte. Markeringarna dök upp med jämna mellanrum men de var så ologiskt placerade att jag en gång t.o.m. skrattade till högt och tänkte "HUR kan det där beskrivas som tydligt!?". Som tur var så skulle jag tillbaka till Grövelsjön där jag startade och det var lätt att staka ut en riktning. Det blev freestyle-löpning över fjället vilket var ganska härligt. När jag till slut kom fram hade jag sprungit fem km längre än de 15 km som hade angivits i infobladet. Jag har fortfarande inte en aning om vad jag gjorde fel. Rundan gillade jag dock skarpt och jag skulle klassa den som den allra bästa av de jag testade under resan. Nipfjället runt faller lite på den väldigt osofta och steniga avslutningen.
Distans: 20,9 km
Tempo: 7:23 min/km
Elevation gain: 477 m
Klockan hade hunnit bli 19 när jag var framme vid bilen och jag insåg att jag skulle nå Sälen väldigt sent. Jag hade absolut kunnat stanna en natt till i Grövelsjön men jag var så oerhört osugen på att bila 7,5 h hem dagen efter. Från Sälen var det betydligt mer mänskliga ~fem h. Sagt och gjort - Sälen fick det bli.
Andra övernattningen
Jag kom fram strax efter 21, helt utan plan. Började med att åka upp till Sälentorget där allt givetvis var stängt. Därefter ägnade jag en stund åt att försöka hitta ett badställe då jag vid det här laget var oerhört äcklig(hade inte duschat någon gång under resans gång) och började inse att jag nog skulle behöva sova i bilen. Det gick dock inte smidigt att hitta någonstans att hoppa i älven och jag kände att jag inte kunde ägna hur mycket tid som helst åt detta då det redan hade börjat skymma. Mitt spontanbeslut blev att åka upp till Tandådalen där jag och Robin hade sprungit i fjol. Så här i efterhand borde jag ha valt att övernatta i Sälen och sprungit på fjället precis intill Sälentorget men jag var tvungen att ta ett beslut snabbt.
Jag parkerade på en öde skogsparkering och började förbereda för en natt i bilen. Mitt första drag blev att dricka upp de fyra öl som jag hade kvar - all bedövning var bra bedövning. Jag fällde bak sätet max, klädde på mig så mycket jag kunde och drog sovsäcken över mig. Tyvärr var det helt omöjligt att somna. Det var lite creepy att ligga i en bil på en parkering mitt ute i ingenstans och jag kunde inte slappna av. Dessutom så blev det bara kallare och kallare ju mer klockan blev. Jag har ingen direkt uppfattning om tid och rum men får jag gissa så låg jag i bilen oförmögen att somna från kl. 23 till ca 06 på morgonen. Sedan vaknade jag vid kl. nio, frusen och helt otroligt osugen på att springa.
Tandådalen
Benen? SLITNA. Humöret? LÅGT. Min enda motivation var att jag hittills hade sprungit 56 km, en 14K-runda skulle således ge mig 70 km. Jag satte av och insåg direkt att hela skogen var dränkt i vatten. Det tog kanske 20 min innan jag slutade bry mig och gick igenom med hela skon i tid och otid.
Det mest dråpliga skedde efter ca fyra km. Efter ett hörn uppenbarade sig en leråker och då jag redan var genomvåt så satte jag bara av rakt över den. PLUMS! Jag gick igenom leran upp till knät. På en stig bredvid, en stig som jag hade missat, stod två vandringstjejer och skrattade åt mig. De gav ifrån sig många "NEJ MEN GUD!" och liknande men jag hade som sagt slutat bry mig, slet mig loss ur leran och fortsatte springa. Vid ca 4,4 km vände jag. Detta var inte kul, detta var något som jag verkligen gjorde "bara för att". Jag skulle fortfarande ha mina 14 km men jag var inte beredd att fortsatta i skogen för att ta mig upp på fjället. Tillbaka genom lervällingen blev det och jag mötte en hel del folk där jag noterade att det fanns två typer. Den första typen var den härliga som log mot en, sa hej och där man kunde se att denne tänkte "haha, jävla stolle!". Den andra var den som tycktes störa sig på att man sprang och ansåg att leden var till för vandring. Det kan bara vara inbillning men det var i alla fall min uppfattning.
Rundan avslutades med sex km grus/asfalt. När jag var klar tvättade jag av mig i en älv. När jag stod i bar överkropp och tvålade in armhålorna för att sedan stänka vatten på mig så kunde jag inte sluta tänka på hur oerhört jävla konstigt jag hade betett mig sedan jag anlände till Sälen. Några av de som jag mötte i skogen lär ha sett mig sovandes i bilen. Sedan såg de mig springa i en skog där man varannan meter sjönk ned skodjupt i lera för att slutligen se mig ta en raggardusch i älven. Detta var givetvis resans överlägsna lågvattenmärke men man kan ju inte säga annat än att det var ett minne för livet.
Distans: 14 km
Tempo: ~7 min/km
Elevation gain: ?
Sedan bilade jag med krampande baksidor(fick stanna varje timme och gå lite) hemåt. Jag hade fått utstå ren och skär misär men ändå kunde jag inte sluta fundera på vad nästa resa skulle bli. De missöden som hade uppstått spelade liksom ingen roll, det hade varit så oerhört härligt att ensam vistas i dessa vackra miljöer mer eller mindre utan plan och fri att göra precis vad jag ville. Jag är dessutom väldigt okräsen av mig och kan utan problem tänka mig att leva som en vilde om jag anser att det som det leder till är värt det. Det handlar bara om ett par dagar, sedan är man hemma i en varm lägenhet igen. Jag tror även att det bidrog till upplevelsen på ett posivit sätt i.o.m. att det verkligen fick mig att känna mig som en nomad.
Med det sagt så lärde jag mig massvis och kommer att göra många saker annorlunda nästa gång. Att ta in på en camping för att med säkerhet veta att man får upp tältet är en sådan. Sova i en bil låter illa i teorin och är tusen gånger värre i praktiken.
Till sist: jag spenderade bara 44 h i fjällen, hann med tre fjällområden, fem löprundor och totalt 70 km. Visst blev jag sliten men idag, dagen efter Sälen-runda, känns kroppen bra. Det ger mig ett kvitto på att jag fixar den här typen av grejer och troligtvis ännu mer påfrestande akvititer. Således har jag kollat väderprognosen för Norrköping nästa vecka och hittat en vädermässig lucka där jag funderar på att köra en tvådagars-löpning med övernattning. Gav fjällen-resan något så var det mersmak för den typen av aktiviter. Jag kan VARMT rekommendera en sommartur upp till Idre-området. Får ni inte med er någon - res ensamma. Det finns säkerkligen någon som anser att man är en kuf men slutar man bry sig om sådant öppnas oändliga möjligheter. Jag skulle faktiskt påstå att det t.o.m. är en fördel att resa ensam då detta är oerhört väderberoende och det är en fördel att kunna ge sig av lite spontant när SMHI förutspår en vädermässig lucka.
Tack för mig!
0 kommentar(er)
