Jag hittade bergsloppet Sierre-Zinal efter att jag hade fått en bok, "Extrem löpning", från min bror i julklapp. Jag tyckte att det vore en rolig idé att göra någonting av presenten och genomföra ett lopp som återgavs i boken. Jag sökte efter något som verkade någorlunda genomförbart och hittade Sierre-Zinal. En mycket vacker Youtube-video i kombination med vad jag tyckte var en rimlig distans och tuffa men hanterbara höjdmeter fällde avgörandet. Givetvis skadade det inte att Kilian Jornet bara hade gott att säga om loppet. 

 

Sierre-Zinal är ett bergslopp i Schweiz som går av stapeln under början av augusti varje år. Du kan välja mellan två klasser där du antingen startar med motionärerna runt fem på morgonen eller med eliten några timmar senare. Jag valde det sistnämnda då jag prioriterade sömn före att slippa hettan. Loppet startar i byn Sierre och löper över bergen till grannbyn Zinal som ligger ca 30 km bort. Banan är extremt kuperad med ca 2200 höjdmeter att ta där den absoluta merparten återfinns på banans två första tredjedelar. Därefter löper du mestadels utför mot Zinal som ligger i en dalsänka.

 

Det var extremt svårt att sätta en rimlig målsättning då jag var i hyfsat skick för själva distansen(sprang Lidingöloppet på 2:30 en månad senare) men väldigt ovan vid extremt kuperad löpning. Detta skulle bli mitt första "äventyrslopp". Jag valde att sikta på 4:20-4:30 h i sluttid för att hamna på den bättre halvan resultatmässigt. 

 

Inför
Anlände till Schweiz och Genevé på fredagen och tog en kortare löprunda för att hålla igång benen. På lördagen gick tåget till Sierre och i brist på annat att göra så gick jag och lade mig redan vid 19 efter att ha genomfört lite sightseeing. Jag bodde i en sovsal i en gammal militärbunker tillsammans med andra, likvärdigt snåla, löpare. Somnade inte förrän långt senare men när jag väl vaknade så kände jag mig utsövd. Åt så mycket jag orkade på frukosten samt tog två impulsbeslut: inget vätskebälte och ingen gopro. Ursprungstanken var att filma loppet och lägga upp det på Youtube. Det skulle trots allt bli ganska varmt och jag hade ingen erfarenhet av att ha en kamera på huvudet så länge. I efterhand framstår idén faktiskt som lätt idiotisk, loppet var ju jobbigt som det var, ett handikapp i form av en störande kamera på huvudet gör inte saken bättre.

 

1-8 km
Starten gick och vi satte av, jag var taggad. Första kilometern bestod av asfalt uppför en bilväg som slingrade sig längs med en bergskam. Betade av den kilometern i 6-tempo och kände mig stark. Därefter svängde bansträckningen av in i skogen på en brant stig, där skulle det visa sig att vi blev kvar. Stigen var verkligen sinnesjukt brant stundvis och verkade aldrig ta slut. Vid flera tillfällen ville man nästan placera sig på alla fyra då lutningen var så extrem. Den värsta kilometern bestod enligt Strava utav 282 höjdmeter. Löpning var uteslutet, det enda man kunde göra var att gå, gå och åter gå. Hela tiden försökte man tänka positivt; "det kan inte se ut så här hur länge som helst". De positiva tankarna var dock svåra att hålla fast i då man tycktes befinna sig i ett oändligt ekorrhjul. Jag försökte att hålla det tempo som jag på Strava hade sett att bättre-halvan-löpare höll i detta segment men det var svårt. Mina kilometertider skvallrade om att jag sackade efter.

 

Efter ca fyra km når vi första vätskestationen. Dessa stationer var det som höll hoppet uppe: "nu ska jag bara ta mig dit". Jag intog så mycket vätska och energi som jag bara kunde innan jag gav mig av mot nästa station. Tänkte hela tiden: "ta dig till sju, ta dig till sju". Det var ungefär där som den andra stationen fanns(tror att det visade sig vara vid åtta km sen) och det var efter den som det skulle bli mer mänskligt. Det hade jag trott mig kunna utläsa på de banprofiler som jag hade tillskansat mig inför loppet. Sjukt brant i början, sen fortsatt uppför men betydligt snällare innan sista milen som gick utför. 

Blev redigt ägd. Banan planade ju inte alls ut. Visst, det kom någon sällsynt nedförsbacke men den följdes slaviskt av en brontobacke uppför. Ibland kollade jag ut genom trädkronorna på den fantastiska utsikten och såg Sierre, där vi startat, i myrformat. Slogs av hur högt vi faktiskt hade tagit oss.

8-15 km
Här någonstans så lämnade vi skogen, nu var det Alperna 2.0. Vyerna blev bättre och bättre och det kändes surrealistiskt att befinna sig i YT-videon som jag kollat på innan loppet. Men inte fan planade det ut. Jag matade på utan att stanna men det var en plågad själ som letade sig uppför bergen. Tänkte bara "ta dig till x, sen är det bara z km kvar till y och då är du hyfsat nära mål". Löpandet var sällsynt, gåendet fortsatt frekvent. En viss frustration började att växa inom mig, det var inte så här jag hade planerat loppet. Det skulle få gå redigt långsamt i början men därefter skulle jag börja ta igen tid. Nu skedde inte detta och jag kände mig inte alls stark uppför. Återigen så såg jag kilometertider som var betydligt sämre än de som jag hade planerat. I mitten av loppet sa kroppen ifrån: först vänster baksida, sen höger baksida, sen höger framsida. Kramp. Stannade och stretchade vilket hjälpte lite. Efter att ha intagit lite buljong började det att släppa och jag tilläts löpa.

 

15-23 km
Här trodde jag på riktigt att någon drev med mig. På avstånd ser jag en drös människo-myror leta sig över en bergskam. "Åh, det måste vara den sista riktiga stigningen!". Tryckte ut mina sista uppförskrafter och nådde kammen. En likadan till. "Kom igen nu Marcus, över den där bara!". En till, sedan en till, och en till. Det var fem jävla branta kopior efter varandra! Det tycktes aldrig lätta för mig och det började gå upp för mig vad ett bergslopp faktiskt innebär. Det är en HELT annan varelse än t.ex. Lidingöloppet, du blir otroligt straffad av att inte träna tillräckligt specifikt inför. Jag hade sprungit i en slalombacke EN gång och i övrigt mer eller mindre försummat backträningen. Det straffade sig rejält. 

Jag slet som ett djur i det här partiet. Ville bara stanna och lägga mig ned. Jag hade helt missberäknat banprofilen och fann det mentalt jobbigt att hela tiden tro att det skulle bli snällare för att hela tiden finna att det bara gick uppför, uppför och uppför. Vid ett tillfälle var jag så trött att jag slet fuktig mossa från berget och tryckte upp det i ansiktet. En orolig medtävlande erbjöd sin vattenflaska och fick ett Cheewbacca-läte tillbaka. Det sista partiet kom minst sagt lägligt.

 

23-31 km
Sista åtta var bara utför. Till en början bra utför, man kunde hålla tempo. Jag fick krafter tillbaka av frihetskänslan av att ta sig framåt. Nu utförde jag äntligen loppet så som jag hade planerat och det var en otrolig självförtroendeboost. Passerade många(plockade åtminstone 100 placeringar jämfört med hur jag låg till halvvägs). Tempot var flera gånger nere på under 5 min/km. Jag var trött men det var härligt. Äntligen så gjorde jag det som jag kom hit för: springa!

 

Medeltempot på min klocka blev sakta bättre och bättre. Jag försökte avgöra vilket medeltempo som motsvarade vilken tid och kom fram till att jag som bäst kunde hoppas på att nå 8-någonting/km innan jag var i mål. Loppet hade hittills gått sämre än vad jag hade räknat med men det verkade som att jag skulle kunna kompensera det rätt mycket med en fin avslutning.

Sista biten var dock helt sjukt brant och man fick gå/halvspringa nedför. Det var enbart jobbigt och helt befriat från härliga känslor. Att på helt stumma ben behöva bromsa utför var nästintill lika jobbigt som att gå uppför. På målrakan så gav jag allt jag hade innan jag halvt kollapsade över ett staket(efter mållinjen såklart). Var inte långt till tårarna men lyckades att halvt hålla dom tillbaka. 4:40 h slit var äntligen över. Jag hade klarat av mitt första bergslopp!

 

Det här var en jävla pärs. Efter att ha dött en stund på en bänk så gick jag till en bar och köpte två öl. Svepte den ena direkt, den godaste ölen på väääldigt på länge. Fick inte i mig mat förrän vid 19(åt frukost vid 07) vilket är standard för mig då jag får rejäl löparmage av fullblodsinsatser likt denna.

 

Jag var helt klart för dåligt förberedd och hade säkert kunnat prestera lite bättre om jag på förhand hade vetat vad jag gett mig in på. Men det kändes häftigt att ha genomfört det och jag var nöjd över att jag bet ihop och inte resignerade när det inte gick som jag hade planerat. Mitt mål var att hamna på den övre halvan och det lyckades jag nästan med(plats 701 av 1250 män). Tar man min kroppsvikt och ovana av lopp likt detta i beaktande så är det ändå en bra prestation. För att hamna på den bättre halvan hade 4:30 krävts. Jag är även väldigt nöjd över att jag tog mig till Schweiz trots att jag tvingades resa ensam. Är det något som jag har lärt mig så är det att vill man få vissa saker gjorda så kan det vara bättre att enbart ha sig själv att ta hänsyn till. 

 

Man behöver inte vara någon van skyrunner för att ta sig igenom ett lopp likt detta - det går ändå. På flera sätt så är det en perfekt första stor utmaning om man vill ha ett lopp i vacker miljö som är tufft men som har ett slut. Längre lopp med ännu fler höjdmeter kan som motionär ta en evighet att genomföra, här bör man vara klar inom fem timmar. Det är enligt mig en acceptabel tidsram. Tiden på berget går snabbare än vad man tror. Vill man prestera på riktigt och kanske bräcka fyra timmars-gränsen så lär man behöva träna väldigt mycket backlöpning och kanske framförallt allt på att gå i branta backar. Är man som mig nöjd med lite mindre så duger det gott att träna motionärs-mycket(kanske +40 km/vecka) under månaderna inför loppet. Loppet var exakt lika vackert som i de YT-videos som går att hitta och rent estetiskt så är det 5/5. Att man mer eller mindre tvingades gå under 2/3 av loppet drar ned helhetsupplevelsen något. 

 

Kilian Jornet springer detta lopp varje år och för den som inte vet så är han världens genom tiderna främste skyrunner. Han vann givetvis även 2018 och sprang in på den totalt ofattbara tiden ~2:30. Det går knappt att ta in hur bra det är. Det är samma sluttid som jag fick på Lidingöloppet 2018 med skillnanden att Kilian sprang uppför ett berg. 

Distans: 31,1 km
Tid: 4:40:52

Tempo: 9:00 min/km

Tagna höjdmeter: 2266 m