Lidingöloppet 2019
Kort om loppet
Alla vet vad Lidingöloppet är så det behöver ingen förklaring. För mig är det dock ett nästintill perfekt lopp. Underlaget är klanderfritt, banprofilen utmanande men inte överjävlig och distansen lagom lång. Det är dessutom ett så pass stort lopp att du lätt kan jämföra din prestation med andra, till skillnad från typ Höga Kusten Trail där din sluttid är otroligt svårbedömd för någon som aldrig har sprungit det. Fick jag bara springa ett lopp varje år så skulle LL vara mitt val. 
 
Inför
Allt tydde på att jag kunde förvänta mig en markant bättre tid än fjolårets 2:30:37. Min uppladdning hade varit bra och jag hade tränat betydligt mer och bättre jämfört med i fjol. T.ex. så var senaste 2,5 månadernas volymsnitt fem mil per vecka jämfört med fyra mil 2018. I fjol sprang jag dessutom knappt några snabba pass ö.h.t. medan jag i år hade ett sådant mer eller mindre varje vecka plus att jag hade tränat en hel del backträning, något som jag inte gjorde alls 2018. Allt var bättre. 
 
Hade jag en bra dag kändes 2:25 fullt realistisk där nedåt 2:20 kanske utgjorde min teoretiska maxgräns. Allt över 2:27:30(4:55-tempo) skulle vara ett stort misslyckande. 4:50-tempo och 2:25 i sluttid blev således mitt mål där jag i ärlighetens namn hoppades på att kunna springa lite snabbare än så. Jag tycker att jag ofta brukar prestera lite bättre än jag tror när det gäller lopp. 
 
Minuterna innan start blev onödigt nog stressiga. Jag hann in i min startfålla 20 sekunder innan den stängde och hann knappt värma upp något alls. Försökte att tränga mig så långt fram i startledet som jag kunde men hade tyvärr ett gäng medtävlanden framför mig. 
 
0-5 km
Starten går och min plan är att gå ut hårdare än tidigare år för att slippa den värsta stockningen som alltid sker i början av loppet. Det visar sig vara svårare än väntat då det är så jävla mycket folk och nästan alla springer snabbt. Jag springer otroligt ojämnt och varvar 4:30-nötande med att spurta förbi folk. Medeltempot är dock positivt och jag känner ingen stress över att det är mycket folk. Tyvärr slår det dock mig redan efter kanske två km att jag inte alls har det där trycket i kroppen som jag hade förväntat mig. Benen svarar inte som de ska och det är sjukt nog lite jobbigt att ligga kring 4:40-tempo trots att det är så tidigt i loppet. Redan här inser jag att jag inte kommer att överprestera idag, 2:25 kommer att bli väldigt tufft. En deppig insikt så tidigt.
 
Första femman går ändå hyfsat och jag ligger väl någonstans kring 4:40-tempo i snitt. Känslan är dock att jag kommer att behöva sänka tempot lite och det har man inte råd med om man ska springa på 2:25. Första milen, gärna andra också, måste gå snabbare än ens tänkta medeltempo totalt sett. Man behöver buffert till den sista milen. 
 
5-15 km
Jag springer till en början och tänker att det kanske ska släppa snart, att jag kommer in i andra andningen eller något i den stilen. Det gör jag inte. Denna sträcka går i ca 4:55-tempo och jag passerar 10 km efter typ 49:30 min löpning. Jag gör alltså första i milen i ett tempo som knappt motsvarar 2:30 i sluttid. Det är bara att inse att det här kommer att gå åt helvete. Min kropp har en tydlig gräns för vad som är ett rimligt tempo idag och den verkar gå runt 5 min/km. Varför var jag tvungen att få en dålig dag just idag!?
 
Mina mål revideras hela tiden ned. Till sist så kommer jag överens med mig själv om att bara ta mig i mål så snabbt jag kan samt att springa i alla backar. Det sistnämnda är både gött och frustrerande. Jag går inte en enda gång under hela loppet och är urstark uppför där jag enbart springer om folk. Det är en liten tröst men det är även lite tråkigt att se att jag de facto är starkare än i fjol men då jag saknar speeden så spelar det ingen roll. 
 
15-28 km
Det är jävligt speciellt att springa ett lopp som man har sett fram emot så länge med en så genomgående känsla av fullständig besvikelse. Jag vet dock att jag blir ännu mer besviken om jag ger upp helt och hållet och nöter därmed på så gott det går. Alla de elakaste backarna avverkas utan problem. I Aborrebacken är jag den enda i min klunga som orkar springa. Det finns tendenser till kramp men jag klarar mig hela tiden undan det. 
 
Med två km kvar får jag den sista bekräftelsen på att det kommer att bli en dålig tid. De sista två kilometerna ska avverkas på under åtta minuter för att nå 2:30 - fullständigt omöjligt. 
 
28-30 km
Jag bestämmer mig för att avsluta loppet med hög ansträngningsnivå samtidigt som att jag inte pallar att ge exakt 100 % då sluttiden ändå blir skitsamma. Det kan vara så att denna taktik gjorde att jag hade mycket energi till en spurt för helvete vad jag spurtade! Jag kunde sprinta hela upploppet i ett tempo som måste ha varit runt omkring 3 min/km. Det gick så snabbt att jag nästan skämdes lite eftersom att jag inte spurtade för någon speciell tid. Tänkte att det såg ut som att jag hade sprungit och sparat på krutet för att kunna stila med en ursinnesspurt. Plockade 10-20 placeringar bara under spurten. 
 
Total distans: 30,0 km
Sluttid: 2:32:19
 
Efter
Jag hade sprungit 30 km kuperad distans så snabbt som jag förmådde just den dagen och jag hade gjort det utan att gå i en enda backe. Att ha gjort det och inte känna någonting annat än ren och skär besvikelse var väldigt speciellt. Jag kunde lika gärna inte ha sprungit loppet, jag kände inte ett endaste dugg stolthet över att jag hade gjort så gott som jag hade kunnat. Det var bara "jaha, ett år till nästa gång". Det fanns på förhand inte ett enda scenario där jag såg något annat än ett rejält personbästa som ett rimligt utfall. 
 
Jag vet liksom att jag är mycket bättre än vad jag var 2018, det finns en miljon tecken på det. Hade jag haft samma dagsform som i fjol så kan jag garantera att jag åtminstone hade varit väldigt nära 2:25. Nu blev det istället drygt 1,5 min långsammare än i fjol. Det var väldigt svårt att acceptera eftersom att jag hade sett fram emot den dagen så länge. För mig handlar LL bara om en siffra, det är det lopp där jag vill visa för mig själv att jag har gått framåt. Jag var väldigt avundsjuk på Wern som inte bara bräckte tre timmar utan gjorde det rejält med 2:52. Jag vet sedan mina tidigare år hur jävla gött det är direkt efter målgång när skiten är över och man känner att man har gjort en kanoninsats. 
 
Om man ser lite mer nyktert på insatsen så finns det självklart ljuspunkter. Att lösa 2:32:19 med usel dagsform är en lägstanivå som jag inte skäms för. Att all backträning har gjort mig till en stark uppförslöpare är så klart väldigt kul då det egentligen bör vara en svaghet om man ser till hur jag är byggd. Tyvärr är allt detta alldeles för svaga tröster. 
 
Några grejer som jag i efterhand kan garva åt:
- Vid 25K-markeringen eller något i den stilen stod en 50-årig man med landets högsta energinivå och manade på alla som sprang förbi. Han vevade intensivt med armarna och skrek något i stil med "ni är grymma, kom igen nu!". Jag var otroligt sur och gav honom en jag-ska-döda-dig-blick och kan även ha väst någonting i stil med "nej, det går skit!". Så otroligt otacksamt haha.
- Folk är generellt dåliga på att hålla höger i spåret och det är något som kan störa mig något oerhört. Jag tror även att mitt dåliga humör fick mig att överskatta hur stort det problemet faktiskt var. I Aborrebacken gick typ fem pers i bredd och jag blev fullständigt vansinnig eftersom att mitt enda kvarvarande delmål, d.v.s. springa i alla backar, var i farozonen. Vrålade "HÅLL HÖGER!" så högt och argt jag kunde och fick typ halva backen att vända sig om och undra vad fan det var frågan om. Vid ett annat tillfälle så tyckte jag att en person flyttade sig för lite åt höger och satte en axel mot axel på personen i fråga. Vill man uttrycka sig milt så kan man säga att jag inte riktigt var i psykisk balans...
 
Nu har det gått ett par dagar sedan loppet och känslan är väl mer eller mindre oförändrad. Jag har haft en del motgångar under 2019 och tyckte verkligen att jag förtjänade lite framgång i lördags. Nu ska jag överväga om jag ska deltaga i Växjö marathon om två-tre veckor. Det hade varit otroligt gött med en snabb revansch samtidigt som jag inte pallar bli besviken en gång till. Vi får se.