En dag i januari 2017 upptäckte jag att jag flåsade när jag på väg till jobbet via Västgötebacken. Det blev någon sorts insikt om att jakten efter tyngre vikter på gymmet till sist hade tagit ut sin rätt: jag var i dålig form. Jag började gå på jobblunchen, detta övergick snart till löpning och i juli lyfte Johan och Andreas idén att genomföra en svensk klassiker. Varför inte? Lidingöloppet stod först på tur och min debut där var det som på riktigt fick mig fast i löpningens värld. Det var otroligt belönande att springa långt, och jag var rätt skaplig på det.

Lidingöloppet är ett kul och spännande lopp. Jag gjorde tre raka lopp och uppnådde som bäst 2:30:36 innan mitt deltagande ekade tomt fram tills i år. Det som gör loppet intressant är kuperingen. Det är liksom ett snabbt lopp men mängden upp och ner gör att det alltid finns ett frågetecken kring hur det kommer att gå.

Det finns tydliga instruktioner kring hur man bör träna inför LL: så många kuperade pass som möjligt och mer än gärna kvalitetspassen i kuperad terräng. Helt enkelt göra träningen så lopplik som möjligt. Detta hade jag helt försummat vilket gjorde det lite knepigt för mig att spänna bågen allt för hårt. Det jag däremot hade med mig in i loppet var att jag var i mitt livs form och i vanlig ordning hade stora volymer löpning i benen. Hur mycket kunde det trumfa bristen på kuperad löpning? Det återstod att se.

 

En stor anledning till att Lidingöloppet kändes så kul var att drömgränsen 2:15 (4:30 min/km) kändes mer än görbar. Att inte uppnå det var på förhand det enda som skulle kunna få mig att åka hem besviken. Sub 2:15 var således det stora primärloppet. Jag trodde dock att jag kunde springa snabbare än så.

Nästa jämna gräns var 2:10 (4:20 min/km). Jag såg i en LL-kalkylator att min teoretiska maxpotential låg däromkring. I och med att jag inte hade tränat kuperat så kändes det svårt att uppfylla den potentialen. Jag kollade även upp några av sub 2:10-löparna från fjolåret och såg att de generellt var en eller två nivåer bättre än mig på milen. Detta gjorde att 2:10 fick bli något sorts drömmål snarare än något jag "borde göra".

Sammanfattningsvis så kände jag att någonstans mellan 2:10 och 2:15 nog var ett bra lopp för mig. Det gjorde att jag landade i 2:12 (4:24 min/km) som min lite mer specifika målsättning.

 

Även om sluttiden var viktig så var jag fast inställd på att springa loppet på känsla. Jag var helt övertygad om att jag oavsett skulle hamna i ett tempo motsvarande sub 2:15. Målet blev att nå halvvägs med mycket kvar i kroppen, stämma av tiden och då få en bättre bild av vilken tid jag hade att kämpa för. Tanken var att ta tiden halvvägs, dubblera den och sedan lägga på 2-3 min (andra halvan är tuffare). Det skulle bli den tiden jag siktade på.

Jag såg även framför mig att avverka Abborrbacken och verkligen ösa på för allt jag var värd de sista fem kilometerna. Inte tänka att det kvittar om min tid blir 2:13:10 eller 2:13:30 utan försöka att tömma mig helt.

I vanlig ordning så ville jag ta höjd för att det skulle kunna gå extremt bra. OM jag halvvägs var i fas för sub 2:10, då jävlar skulle det vara körning under andra halvan.

 

Jag hade inte tränat specifikt inför LL men jag hade däremot tränat på riktigt jävla bra. Åtta veckor med i snitt 13 mil och tre kvalitetsdagar per vecka. Under denna period hade jag nött otroligt mycket i tempon strax över 4 min/km vilket hade gjort farter däromkring väldigt trygga och bekväma. Det kändes bra inför loppet, jag skulle kunna se ~4:10 på klockan efter några km utan att oroa mig över att det var för optimistiskt. Dessutom så hade jag persat på både 5 och 10 km. Det fanns gott om överfart i benen. Bortsett bristen på kuperad löpning så hade det inte kunnat kännas bättre inför loppet.

Jag fick sällskap i bilen upp till Stockholm av Fabbe, på plats mötte vi även upp Olle. Det som höll på att hända på himlen är sådant som kan få en löpare att skratta av välbehag: molnen skingrade sig mer och mer för varje minut och där bakom uppenbarade sig den optimala höstsolen. Det här skulle bli bra!

Jag hade i vanlig ordning druckit rödbetsjuice med start två dagar innan loppet, innan jag satte mig i bilen hade jag tagit två förstoppande piller och en timme innan start tog jag två koffeintabletter. Det är min lilla ritual, den heliga treenigheten.

Jag försökte sälja in fem km uppvärmning men blev kraftigt nedröstad. Istället gick vi långsamt upp mot starten. Än så länge hade nervositeten och det där riktiga tagget lyst med sin frånvaro och det skulle dröja tills en bra bit in i loppet innan det kom. Vi lämnade in våra påsar med överdragskläder och jag värmde upp lite för mig själv. Här skulle min avslappnade inställning straffa mig lite för jag var lite väl chill med att ta mig till min startfålla så när jag kom dit var det stängt. Som tur var fanns det ett insläpp för "late runners" och paniken lade sig snabbt. Innan startskottet ljöd spelades episk filmmusik och vi blev överflugna av två JAS-plan, det fick upp tagget lite.

 

Vi sätter av över startfältet och jag försöker att springa på i bra tempo för att ta en så bra position som möjligt. Det är ett ständigt övervägande kring "ligger jag kvar här eller går jag om?". Oftast var svaret att gå om. Även här bland snabba löpare så blir det trängsel och stockningar och jag försöker att kryssa mig fram så gott det går. Efter första km noterades jag enligt Lidingöloppet för 4:57-tempo, jag undrar om det verkligen stämmer för Strava säger 4:11 min/km. Eller förresten, det kan ju så klart stämma. Vi som inte är elit startar ju en bra bit bakom loppets faktiska startpunkt. Skitsamma, trängseln till trots så har jag kunnat starta ungefär så som jag har velat.

Det är svårt att inte kolla mycket på klockan. Jag känner att jag vill ha minst 4:20-fart efter första milen och känner lite stress när jag hamnar bakom folk som gör att detta hänger löst. Det lättar dock och jag kan börja springa någorlunda fritt.

Jag märker att tempot jag vill hålla är ganska mycket snabbare än "bara" sub 2:15-fart. Funderar en del på om jag har startat för optimistiskt, det kommer ju att komma rejäla backar längre fram. Samtidigt så känns det alldeles för defensivt att bromsa mig själv. Jag kör på och blir glad över hur snabbt platta kilometrar går och lite chockad över hur lite jag tappar uppför. Tvärtom, i alla backar så springer jag om folk. Utför följer jag planen: jag släpper på för allt vad jag är värd. Det finns lite nervositet när detta görs och backen är lerig men det går bra varje gång. 

Vid 10 km kommer första avstämningen. I podcasten Kafferumslöparna har de nämnt att man generellt springer första milen 10 sek/km under snittfart, 10-20 km i snittfart och 20-30 km 10 sek/km över snittfart. I och med att jag har 4:14 min/km kan jag addera 10 sek och få det till att jag just nu är i fas för 4:24 min/km och därmed typ exakt mitt mål på 2:12.

Vid 10 km kommer en rejäl backe. Återigen, jag är stark där och springer om folk. Är lite chockad över hur bra det faktiskt känns uppför, det är som att min avsaknad av kuperad träning inte gör någonting alls. När det sedan planar ut är jag snabbt nere i bra tempon igen. Det känns faktiskt så pass bra att medeltempot bara blir snabbare och snabbare. Har jag något riktigt bra på gång? Det känns som det. Men de värsta backarna återstår ju, jag kanske inte ska sväva iväg allt för mycket.

Vid 15 km gör jag min planerade avstämning genom att ta min tid, dubblera den och addera två min. Jag har 1:02:50. Men... det blir ju typ 2:08? Det är lite svårt att ta in. Jag tänker att jag kommer att straffas senare i loppet men att jag nu VERKLIGEN borde göra allt jag kan för att nå sub 2:10. Påminner mig om vad jag lovade mig själv inför loppet, fanns det chans på 2:10 skulle det vara körning under andra halvan. Inte säkra hem något.

Jag springer på och även om jag så klart är ansträngd så känns det kontrollerat. Varje gång jag kollar på pulsen så ser den ut att vara under kontroll. Genom hela loppet har jag sprungit om folk och knappt blivit omsprungen alls och detta fortsätter. En fördel med att jag är ultralöpare är att jag har otroligt lite respekt för distanser och jag försöker hela tiden påminna mig själv om att det exempelvis bara är 13 km kvar: "fattar du hur lite 13 km är!? Loppet är ju typ slut!". Det tankesättet hjälper mig att hålla uppe ansträngningen.

Medeltempot fortsätter att förbättras och börjar inse att jag inte följer Kafferumslöparnas plan utan springer väldigt jämnt, backar och skit till trots. Samtidigt vet jag att vi har några riktiga doningar kvar och jag upprepar dom i huvudet för mig själv: "Rejäl backe vid 20, Abborrbacken vid 25, Karins backe vid 28". Med det sagt, det finns inget att spara på här. Det finns ingen mening med att ligga i någons rygg och bara glida med utan det återstår så pass lite av loppet att jag måste göra mitt lopp.

Vid 20 km når vi den första av de tre återstående rejäla backarna. Jag gör som tidigare och tar mig an den offensivt. Nu märker jag att banan har börjat ta ut sin rätt lite, för första gången tänker jag på att det jag har gjort känns av i benen. Kommer straffet nu? Har jag varit naiv? Jag tänker att jag efter backen ska springa en gnutta mer kontrollerat men vete fan om jag faktiskt gör det. Även om benen nu är lite medtagna så går det fortsatt snabbt när det planar ut och jag har inga större problem med att vansinnesspringa utför. 

Vi närmar oss Abborrbacken och jag påminner mig själv om att jag har lovat att tömma mig fullständigt efter denna. Den sista biten innan backen tänker jag "ta den bara på ett drägligt sätt, sen är det spurt mot mål". Backen uppenbarar sig och den är brantare än jag minns. Folk går men nu är det så jävla lite kvar av loppet och jag har ju något väldigt speciellt på gång - jag springer uppför den. Visst är ansträngningen hög men jag vet att den inte är FÖR hög. Krönet nås och det allra värsta av loppet är över. Nu ska jag göra mig själv rättvisa under den sista femman.

Det finns inget att spara på och jag öser på. Benen som jag vid 20 km var lite orolig för är jag inte längre nojig över. Det jag har kommer att räcka tills mål. Jag försöker värdesätta att jag kanske aldrig någonsin kommer att ha ett lopp igen likt detta. Karins backe nås vid 28 km och den var inget att vara orolig över, jag tar den relativt starkt. Två km kvar och jag försöker, och lyckas, öka ytterligare. Tar massa placeringar. Det blir en långspurt där tempot linjärt ökar. När jag kommer ut på upploppsrakan ser jag tiden på den digitala klockan: 2:06. Jag springer för allt vad jag är värd för jag vet att jag kommer ångra mig annars, det här ska maximeras in på sekunden. Efter 2:06:24 korsar jag mållinjen.

 

Tid: 2:06:24

Distans: 30 km

Tempo: 4:13 min/km

Placering: 219

 

Jag får min silvermedalj och går bort en bit så jag kan stå för mig själv. Sekund för sekund sköljer vad jag har gjort mer och mer över mig. När jag korsade mållinjen såg jag 2:06:24, nu börjar jag inse att det faktiskt var något jag gjorde. JAG!? Det är ju en tid för andra... Jag fäller några tårar under solglasögonen. Har lite svårt att förstå att det gick så bra. När jag slutförde Skövde 24h så kände jag att det var något jag borde göra, när jag sprang milen på 37:17 kände jag att det var i paritet med vad jag borde göra. Nu kände jag att jag för kanske första gången någonsin hade gjort något jag inte borde ha gjort. För första gången rejält ha överträffat vad jag trodde var möjligt. Det var en sån fin känsla. Det var lite som om någon till sist hade känt lite barmhärtighet över all träning som jag har lagt ned de senaste åren och sagt "det är inte synd om karln, han har haft några bra lopp men ska vi inte ge honom en riktig jävla håll käften-upplevelse? Det kan han väl vara värd?". 

Jag och Fabbe tog bilen hem till Norrköping och jag unnade mig en god mängd öl och lite käk tillsammans med föräldrarna. Benen känns helt lugna även idag, dagen efter.

 

Detta är min överlägset bästa löpprestation någonsin och den innebär lite saker. Den innebär att träningen som jag har bedrivit de senaste två månaderna verkligen har gett effekt. Den innebär också att jag kan vässa målsättningarna för Växjö maraton om tre veckor. Visst är sub 3 h fortsatt prio men jag ska inte bli förvånad om jag kan röra mig nedåt 2:50. Årets Lidingölopp blev en fantastisk upplevelse och ett hopp upp nivåmässigt. Jag var en löpare på en viss nivå innan start och en löpare på en högre nivå efter målgång. Det är så jävla roligt att få ett sånt här lopp och jag ska försöka att verkligen värdesätta det, för som jag skrev så är jag långt ifrån säker på att det som helhetsupplevelse någonsin kommer att trumfas.

 

På återhörande!