Under träningen inför min 100 km-maxning så upptäckte jag att jag snabbt blev väldigt mycket bättre när jag efter flera år mer eller mindre helt utan kvalitetspass återigen regelbundet började köra intervaller och andra snabba pass. Således bestämde jag mig för att på en jobblunch springa 10 km så snabbt jag kunde. Målsättningen var lite flytande, jag tänkte nog att jag som minst ville ha ett klart personbästa på 39 min (tidigare personbästa var 39:43) och att jag i ett best case scenario kunde leta mig nedåt 38 min. Det är väldigt sällan som jag lyckas överträffa mina förväntningar men det skedde nu och jag är väldigt stolt över den tiden. Detta var årets höjdpunkt. Att falla ihop flåsandes i en hög och känna att det var värt ansträngningen är en sådan otroligt härlig känsla.

 

Jag var i väldigt god form när ett par månaders träning var över och jag skulle springa 100 km på under nio timmar. Tyvärr råkade detta ske i samband med en av årets varmare dagar och jag fick bryta efter 70 km. Tråkigt, även om jag tog det med någorlunda jämnmod. Det går trots allt inte att övervinna vilken väderlek som helst.

 

Jag följde med Andreas Åberg och Eriksson till Linköping för ett rent bonuslopp (jag hade ju redan ett aktuellt personbästa på milen som jag var nöjd med). Det var väldigt blåsigt och kroppen svarade inte som jag hade hoppats och jag hade bryttankar redan efter tre km. Således var jag nöjd över att jag höll mig kvar på banan och slutförde loppet på en ok tid som dock var långt ifrån mina målsättningar.

 

Detta skulle bli årets sista lopp där jag med hjälp av små justeringar av hur jag genomförde Skövde 24h för första gången skulle hålla ut i samtliga 24 timmar. I träningen inför loppet ådrog jag mig dock en överansträngning och jag kom aldrig till start. Det är där vi är idag, jag väntar fortfarande på att kunna starta upp löpningen på nytt.

 

Gällande hur man genomför ett 24h så har jag lärt mig en drös saker men det är saker som jag redan har nämnt flera gånger om på diverse plattformar. Något nytt för mig var att jag lyckades träna för mycket. Fram tills den 14:e november så hade jag lyxen att min träningsmängd enbart avgjordes av hur mycket tid och ork jag hade. Kroppen tålde precis vad som helst. I.o.m. överansträngningen så kommer lite nya regler att gälla framöver. Jag tänker fortsätta springa mycket men jag kanske inte kan panga på med mängder av km vecka efter vecka efter vecka. En stor vecka kan behöva följas av en något mindre o.s.v.

Jag lärde mig även att det inte finns någon anledning för mig att vara helt utan kvalitetspass fastän jag mestadels springer ultralopp. Perioden i somras med snabbare löpning var väldigt rolig och välkommen p.g.a. variationen som det medförde. Jag ser framför mig att jag har block med sådan träning åtminstone två gånger per år, under vintern och sommaren. Det finns liksom ingen ursäkt för att inte bli en allmänt bättre löpare fastän man primärt brinner för att ta sig runt en varvbana i 24 timmar.

Slutligen, som jag redan har berört så kan jag behöva vidga vyerna kring hur ett 24h-lopp kan genomföras. När min vision av loppet dör så har jag ganska kort till bryt-knappen. I Skövde hade jag kanske kunnat gå i 30-60 min, spytt och därefter kunnat börja lunkjogga igen? Sådant får man ju aldrig svaret på om man kastar in handduken.

 

- Mer än något annat så vill jag komma till start på SM 24h i Växjö i april. Det beror dock på om jag kommer att hinna träna mig i form inför detta. 16 januari har jag återbesök hos min sjukgymnast och får förhoppningsvis grönt ljus för att starta upp löpträningen igen. Då har jag varit ifrån löpningen i ett par månader och upptrappningen lär vara långsam och ta tid. Jag kan således inte säga att jag med 100 % sannolikhet kommer att springa detta lopp. En siffra som jag har i huvudet gällande 24h är 220 km. Hade jag inte varit skadad hade detta varit min målsättning. Är det inte görbart på SM så kanske jag kan ta mig an ett lopp med den målsättningen senare under 2024. Plan B skulle t.ex. kunna vara att "bara" ta mig igenom SM och sedan ta mig an PRT 24h i december med högre ambitioner.

- 100 km tycker jag är en kul distans och ett bra mellanting mellan att springa väldigt långt och kunna hålla ett bra tempo. På den distansen skulle sub nio h vara målsättningen. Det är ett mål som inte känns superhårt men sub nio ska motsvara ca tre timmar på maran. En plan C skulle kunna vara att ställa upp på SM i 100 km istället för 24h i april om jag inte känner mig redo för det sistnämnda.

- Den tredje distansen som jag är intresserad av i år är maraton. Där hade en satsning mot sub tre h varit inspirerande. Det är inte ett fullständigt orealistiskt mål för mig men det är ett krävande och svårt sådant som skulle erfordra en specifik träningsperiod på åtminstone ett par månader. Optimalt hade varit att ha maratonet efter 100 km-loppet. Då har jag lite fart i benen från 100K-träningen med mig in i maratonträningen.

- Tills april vill jag väga 81 kg. Det innebär att jag behöver gå ned 6-7 kg. Min kroppsvikt är en begränsande faktor och att jag är så tung som jag är är egentligen bara ett resultat av bekvämlighet. Jag skulle vilja ta mig an ett lopp där jag känner att jag verkligen har ansträngt mig vad gäller kroppsvikten. Sedan gymnasiet har jag aldrig varit lättare än 82 kg. Kruxet här är att jag tycker att det är svårt att gå ned i vikt samtidigt som man tränar extremt mycket. Men jag ska försöka i alla fall.

- Just nu, i brist på löpning, så satsar jag ganska hårt på mitt marklyft. Årets första mål blir att dra 235 kg. Det skulle innebära att jag slår ett decennium gammalt personligt rekord (230 kg) vilket känns kul då jag ju sedan några år tillbaka primärt är inriktad på konditionsträning. Här ska dock skjutas in att jag har dragit 260 kg i sumomarklyft. Sumo innebär att man står så brett med benen som man kan för att komma närmare backen och korta lyftvägen. Ett vanligt marklyft är jobbigare men när jag drog 260 kg hade jag säkert kunna dra mer än 235 kg med vanligt utförande. Jag har dock inte gjort det.

 

27 april - SM 24 h (alternativt SM 100 km om träningsmängden ej tillåter 24h)

14 september - Lejonbragden 100 km (alternativt på nytt en egen träningsmaxning)

19 oktober - Växjö maraton (alternativt Helsingborg maraton 7 september)

7 december - PRT 24h

Detta är extremt likt planen för 2023. Det blir så då det finns få 24h och 100 km lopp att välja på samt att maratonet, med hänsyn till de andra två distanserna, ej kan ligga var som helst på året. Man blir lite låst gällande när man kan göra vad.

 

Det var allt. Vilket jävla gissel mitt 24h-löpande har utvecklat sig till alltså. Tänk om jag den där aprildagen i Växjö 2022 hade vetat att det skulle dröja minst två år och fem lopp innan jag ens slutförde ett 24h, hade jag långsiktigt gnetat på då? Det vete fan. Jag hade nog inte heller trott att jag inte ens ett år senare skulle börjat normalisera 150 km-veckor. Jag minns rätt tydligt att jag under årsskiftet 2022 till 2023, när jag hade börjat beta av tiomila-veckor, ställde mig frågan om det var försvarbart för en motionär att träna så mycket. De tankarna är sedan länge bortblåsta. Svaret är så klart nej men jag tycker verkligen det är kul att ha en grej i livet som man går in 100 % för. Den som uppfostrar ett barn, renoverar ett hus eller förlorar sig fullständigt i arbetskarriären gör så klart något som är betydligt mer meningsfullt. Samtidigt så tror jag inte att man ska underskatta värdet av att ö.h.t. göra något. Jag har lärt mig att jag mår bra av det och i samma veva som jag kan bagatellisera värdet av det jag gör jämfört med vad merparten av mina vänner ägnar sin tid åt så finns det någon annan som är avundsjuk på att jag har något som jag brinner för. Man får uppskatta det man har.

Det jag kan känna är negativt är att jag blir lite låst. I somras hade jag exempelvis tänkt springa en otrolig led i Skottland och övernatta längs vägen. Ett femplus-äventyr. Istället blev det 428 varv på Södermalms IP's 400 m bana. Helt enkelt för att jag värderar en prestation högre än en upplevelse. Det är negativt för att jag känner mig själv och vips har det gått fem år och det enda "stora" jag gjort varje år är att springa montona lopp. Jag baserar även en otroligt stor del av mitt välmående på något så skört som min fysik. Sådant tänker jag på nu när jag är skadad, det finns liksom ingen plan B. Jag "är" min kropp. Dra åt helvete vad flummigt, men ni fattar. Det finns en (nåja, typ i alla fall) grej som jag tycker är kul och den är beroende av att min kropp kan springa i uppemot ett dygn. Det hade nog egentligen varit nyttigt med en lite bredare intressebas.

Ajja, nu ber vi för lite bra besked från sjukgymnasten om två veckor. Jag och motionscykeln har blivit bättre och bättre vänner men jag är en ful och falsk jävel. Den dagen jag får springa igen dumpar jag fanskapet utan att blinka.

 

På återhörande!