2022 följde samma tema som de senaste åren, d.v.s. det blev ett år då jag sprang mer än under f.g. år. Precis som övriga år har jag hunnit med ganska många saker även om det samtidigt känns som att man har gjort på tok för lite. Jag har varit sedvanligt befriad från skador och sjukdomar även om året avslutades med ett december där jag var sjuk under merparten av månaden. Vi börjar med att lite kort sammanfattat gå igenom det som jag har gjort:

 

Året började starkt. Efter en period med lite mindre löpträning så fick jag kring årsskiftet för mig att jag skulle putsa till mitt personbästa på 100 km i form av sträckan Norrköping-Linköping-Norrköping. Det blev en väldigt bra dag. Efter att under de första 55 kilometerna ha haft en påtaglig motvind rakt i plytet så fick jag därefter vinden i ryggen när jag efter en kort passage genom Linköping vände hemåt. Det som sedan följde var något sorts hallelujah-moment. Efter ca 65 km gick det upp för mig: jag har sprungit 6,5 mil och jag är oberörd. Mentalt är det som att jag precis har börjat, fysiskt likaså. Det var som att jag insåg att det kändes på ett sätt som det inte ska kännas, nästintill surrealistiskt.

 

Jag fick en sådan kick att jag bestämde att mitt på förhand ambitiösa mål på sub tio h kunde dra åt helvete. Jag skulle öka tempot! Det gjorde jag och sträckan mellan 65 och kanske 78 km var ren magi. Inte för att det var kul, inte för att omgivningarna var inspirerade. För att det kändes som att min kropp kunde klara precis vad som helst. Årets överlägset härligaste löpögonblick. Verkligheten kommer dock alltid ifatt och runt åtta mil hade benen börjat säcka ihop och det som sedan följde handlade snarare om att ta sig i mål än om någon sorts episk slutspurt. Under tio timmar blev det dock, närmare bestämt 9:49. 2022 hade fått en kanonstart!

 

Efter en sådan upplevelse kan man bli lite tom. Vad gör man härnäst? Vad ska man nu träna inför? Jo, givetvis något som är mycket värre.

 

Tanken på att springa runt runt på en 800 m kort bana i 24 timmar skrämde mig och det var också det som fick mig att anmäla mig. Är det så pass utmanande att bara tanken på loppet föder lite skräck inom en så är det också en väldigt inspirerande utmaning. Motivationen var skyhög och under sex veckor såg jag till att springa så mycket som jag orkade. Målbilden var glasklar: jag skulle inte vara någon vanlig nybörjare som nöjde sig med att hanka sig runt, jag skulle PRESTERA. 200 jävla km skulle jag ta mig.

 

Mitt dygn i Växjö blev ingen angenäm upplevelse utan istället en väckarklocka som påvisade hur lite jag visste om innebörden av den här typen av utmaning. Efter ca 14 h och 113 km hade jag brutit loppet. Den sista timmen hade enbart handlat om att långsamt gå runt banan då benen var helt väck. Den kalla aprilnatten gjorde det inte bättre och jag fann det omöjligt att på något sätt hålla värmen. Mellan kl. 01 och 03 halvlåg jag inlåst på en bajamaja, det enda stället på området där jag inte skakade av kyla. Efter två timmars misär blev jag räddad av Wern som tillsammans med Line och Algot agerade min support under loppet. I bilen hem till Norrköping kunde jag både acceptera och inte acceptera att det hade gått som det hade gått. Okej, det var uppenbarligen mycket svårare än vad jag hade trott men inte kunde 113 km vara något sorts maxutfall?

 

Det skulle inte dröja länge innan det var dags för revansch. I början av juli stod jag återigen på startlinjen på ett 24-timmarslopp. Sedan kollapsen i Växjö hade jag lärt mig att merparten av min löpträning bör handla om att springa långsamt för att mimikera hur det faktiskt går till på loppet. Det gör mina ben vana vid tempot och således dröjer det längre tills det att de dör. Precis så hade jag också tränat och jag var nu redo för en episk revansch.

 

En revansch blev det, om än inte episk. Snarare modell liten. Jag höll igång i 19,5 h och tog mig 147 km innan jag återigen fick se mig besegrad. Det hade gått bättre denna gång, jag tyckte att det var tydligt att min långsamma träning hade gett resultat. Men när klockan närmade sig 20 timmar så var jag slut som artist, benen ville inte längre. I en timme låg jag och vred mig i smärtor innan jag tog beslutet att bryta. Efter att jag hade duschat upplevde jag att jag kunde gå någorlunda normalt. Hade jag brutit för tidigt? Ajja, där och då var det rimligt att kasta in handduken så jag ältade inte detta särskilt hårt. Däremot så innebar det ännu en lärdom.

 

Efter två lopp som jag hade lämnat med en oförlöst känsla så satsade jag på tredje gången gillt. 24-timmars och 100 miles är förvisso inte exakt samma sak men för någon på min nivå så är det nästintill det. Denna gång skulle det gå min väg. Hur hopplöst det än kändes så skulle jag leta mig över den där jävla mållinjen. Jag gnetade på, varv efter varv på den 13,4 km långa varvbanan. Även om det gradvis blev mer och mer gång så gick det faktiskt ganska bra. Det gick upp för mig att denna gång så skulle jag klara av att slutföra loppet!

 

Mot slutet gick det dock tungt. Mina fötter var trötta på att möta det relativt hårda underlaget och varje fotnedsättning gjorde ont. Benen var så slutkörda att varje försök till jogg kändes omänskligt. Under det sista varvet så visste jag att jag skulle slutföra loppet på en tid jag kunde acceptera men jag var också totalt nedbruten. Nästan hela varvet var förpassat till gång. Halvvägs genom varvet så blev hopplösheten för stark och jag bröt ihop. Varför gör jag detta? Det är ju inte kul. Jag bröt mot min egna regel och tyckte rätt och slätt synd om mig själv.

 

Efter att ha varit igång i 23 timmar och 6 minuter så korsade jag mållinjen. Mitt första slutförda extremlånga ultropp. Inom mig fanns bara tomhet och i bilen hem med mamma var det mestadels tyst. Inte på grund av besvikelse utan för att jag helt enkelt var knäckt. Några ord ekade dock i skallen och det var Jonas, arrangörens ord. Jag hade beskrivit mitt lopp för honom och han hade kommit med sina synpunkter. Kort och gott så hade det handlat om att även när det inte känns som att det går att jogga så ska man jogga. I stunden tyckte jag att hade jag hade gjort precis allt jag kunnat men om jag rannsakade mig själv; kanske kunde jag ha varit ännu hårdare i min approach till loppet?

 

Utan konkurrens så är det vad extremlånga ultralopp kräver utav en och hur det "ska kännas". När jag sprang mina 16,1 mil i Västerås så kändes det knappast halvvägs rimligt att springa åtta mil till. Men det går. Det kan liksom kännas halvdant och småjävligt väldigt länge. Kroppen fixar så oerhört mycket mer än vad man tror.

 

Årets största mål blir SM i 24-timmarslöpning i Växjö i slutet av april. Jag är redan anmäld dit och så fort jag blir frisk från min förkylning så är det det som kommer att vara i kikarsiktet när jag tränar. Där vill jag, klokare av alla 2022's lärdomar, prestera något bra. 18-20 mil känns spontant som en någorlunda rimlig målsättning.

 

Efter ett förhoppningsvis lyckat 24-timmarslopp ställer jag in siktet på Öland Lighthouse Challenge(100 miles) i juni. Fick det tipset från Andreas och det känns för perfekt för att avstå. Det är vackert, det är A till B(något jag knappast har varit bortkämd med 2022) och man springer från längst i norr till längst i söder, d.v.s. över hela Öland. Det känns roligt.

 

I sommar på min semester flyger jag till Skottland för att springa West Highland Way direkt följt av Great Glen Way(totalt 27 mil). Jag har tänkt tälta längs med vägen. Den här typen av äventyr har jag varit sugen på länge och WHW & GGW erbjuder perfekta förutsättningar för detta i form av magisk natur och checkpoints för energipåfyllning.

 

Utöver detta blir det sannolikt fler lopp och flera mindre äventyr. Jag är väldigt taggad på att kicka igång året på träningsfronten men tänker invänta dagen jag känner mig 100 % frisk. Idag närmar det sig två veckor som jag har varit sjuk eller krasslig och inte har kunnat träna. När jag väl kör igång så är en liten målsättning att ha en lite tuffare approach till träningsmängden. Att en lugn vecka snarare innebär 100 km än kanske 70-80 km och att jag i mindre utsträckning misslyckas med de volymmål som jag sätter upp för veckorna. Det hade varit kul att när jag står på startlinjen i Växjö verkligen känna att jag har tränat mycket mer och bättre jämfört med fjolåret.