Tidigare år fick jag den fenomenala idén att jag ska springa alla Sveriges tolv signaturleder. Jag gillar att springa(långt), jag gillar att resa och jag gillar att vara ute i naturen. En no-brainer helt enkelt. Sedan dess har detta stått stilla och ledaverkandet har lyst med sin fråvaro - tills denna vecka. Jag körde fem timmar bil norrut med destination Mora. I Fryksås, strax utanför Orsa börjar nämligen signaturled Siljansleden. Bilen parkerades i Mora och jag tog buss med ett byte till Fryksås. Drygt 45 min buss för den ringa kostnaden 30 kr, helt otroligt. Den sista bussen var mer utav en färdtjänst som man fick förboka och jag var den enda passageraren. Denna bokningsbara buss går två gånger per dag och jag var alltså ensam på denna och på förarens tidigare körning hade en vandrare åkt med. Jag hade trott att det skulle vara mycket folk på leden p.g.a. det otroliga vädret men tji fick jag.
Leden startar i det otroligt vackra Fryksås.
Jag var utrustad med min nya ryggsäck, OMM Classic 32 l. Vatten skulle kunna tas med jämna mellanrum i vattendrag men jag hade spelat mina kort säkert och bar totalt 1,5 l vatten. Utöver det var den stora grejen mitt tält. Tanken var att avverka hälften av ledens 61 km, slå upp tält och övernatta och sedan fortsätta dagen efter. Ryggsäcken uppskattar jag vägde 8-9 kg, möjligtvis uppemot 10 kg.
Etapp 1: Fryksås-Orsa 18,4 km
Fryksås ligger beläget på en höjd och då inledningen av leden handlar om att ta sig ned till Siljan blev det således en väldigt snäll start. Första milen avverkades faktiskt på dryga timmen trots att jag tog det lugnt, stannade och tog en del bilder etc. Naturmässigt var inte den första milen något att skriva hem om, mycket grusväg och ordinär skog. Väl nere vid Siljan blev det en del mysig löpning över spänger och med utsikt över den mycket vackra sjön. Jag kanske inte skulle vilja bo i Orsa men jag får ju medge att jag inte direkt tyckte synd om dom just denna dag. Det är en sanslöst vacker sjö med bergen som fondvägg bakom.
Efter en dryg mil vände leden upp mot Orsa via en lång stigning.
Efter den nästan för snälla inledningen på leden så blev det tuffare. Jag gick en hel del på den avslutande etappbiten till Orsa kyrka. Det kändes dock fortsatt ganska bra, det handlade mer om att jag hade väldigt mycket löpning kvar samt att jag var ovan vid att löpa med packning och således ville spela lite säkert. De första 14 km tog ca 1:30 h.
Etapp 2: Orsa kyrka-Brunnvasselbodarna 16 km
Nästa etapp var dagens sista och det var ingen snäll inledning på etappen. En titt på Strava säger mig att det var åtminstone sex-sju km med konstant uppförslut. Vad jag gjorde? Jag gick. Det var dock fruktansvärt vackert, Orsa är verkligen en idyll. Gamla trädhus och fäbodar belägna i sluttningen mot Siljan med bergen i bakgrunden.
Den aldrig avtagande stigningen gjorde att jag fram till km nr 24 för dagen gick mer eller mindre konstant. När stigningen var avklarad lämnades också bebyggelsen och här någonstans började jag att känna lite skuldkänslor. Okej, det hade varit rimligt att gå men jag var ju faktiskt här för att springa och jag kände mig ganska fräsch. Således togs beslutet att löpa den sista milen, oavsett hur den såg ut. Den gick genom djupa skogar där det var totalt knäpptyst.
Solen låg lågt och jag kände en härlig känsla av att vara iväg ensam och göra något äventyrligt. Mitt frustande blev dock bara högre och högre och jag insåg att jag nog trots all gång hade lagt upp dagens två etapper ganska bra. Jag kände mig stark men det var trots allt ganska jobbigt och jag fick kämpa lite.
Efter totalt 33 km nådde jag Brunnvasselbodarna och slog upp mitt tält intill vägen. De första två etapperna hade gått i 7:14-fart. Två fyrhjulingar passerade mig och jag hälsade, en stund senare kom dom tillbaka. "Det där ser ju inget vidare ut, du vill inte sova hos oss?" frågade kvinnan i sällskapet. Jag tvekade lite men tackade ganska snabbt ja då mannen och kvinnan verkade vara genuint vänliga människor. Jag hoppade på en av fyrhjulingarna och blev skjutsad till en närliggande liten by. Där blev jag bortskämd som aldrig förr, det bjöds på öl och snacks, jag fick basta och duscha och jag fick t.o.m. min T-shirt tvättad.
Det var nästan för mycket och jag kan ju villigt erkänna att jag absolut funderade på om det fanns någon hake men det gjorde det inte. Vi var uppe till 01:30 innan jag kröp ned i deras gäststuga. Kl. 06 gick jag upp och åt den frukost som hade ställts fram åt mig natten innan och 06:30 lämnade jag stugbyn. Det var verkligen en surrealistisk upplevelse och en sällan skådad uppvisning i gästfrihet och jag är givetvis otroligt tacksam för denna bonus till natt och möte.
Etapp 3: Brunnvasselbodarna-Tammeråsen 10 km
Det var kanske 4-5 km från stugbyn till Brunnvasselbodarna och jag gick den sträckan. Ryggsäcken hade inte varit snäll mot mig och jag hade hemska skavsår som verkligen gjorde ONT när man sprang och ryggsäcken guppade mot ryggen och axlarna. Således ville jag inte springa en meter som inte var just Siljansleden. Jag listade ganska snabbt ut vad som var problemen med ryggsäcken. Först och främst passade den enligt hemsidan inte "large chested persons", detta gjorde att axelremmarna hamnade alldeles för tätt. Sedan hade väskan ett inbyggt liggunderlag som bildade en "vass" kant nere vid ländryggen. Till sist hade jag haft hårda grejer(powerbanks) packat i midjefickorna. Detta hade gjort att jag hade rejäla och smärtsamma skavsår i svanken, vid höften samt vid axlar/hals. Jag uttrycker mig milt om jag säger att jag var lite orolig för de avslutande 27 kilometerna med detta utgångsläge.
Jag är dock ett geni och lyckades således lösa biffen. Bröstremmen knäpptes inte, liggunderlaget plockades ur och powerbanksen förflyttades till ett annat fack. Det var inte så ryggsäcken var tänkt att användas men den satt fast rätt bra på kroppen trots att jag enbart hade knäppt midjeremmen. Min resa kunde fortsätta.
Jag kände direkt att jag var sliten. Troligtvis hade den avslutande mil-pushen dagen innan varit jobbigare än vad jag hade tänkt. De första fem kilometerna gick långsamt men sprangs i alla fall.
Därefter började det att gå segare. Jag tog en paus runt 7,5 km för att fylla på vatten och vid etappmålet Tammeråsen(som var ett litet samhälle) tog jag en längre paus för att inta vad Frodo skulle benämna som 2nd breakfast. Det var tydligt att jag var väldigt sliten och att denna dag skulle komma att bli lång.
Tammeråsen-Rättvik 17 km
Efter Tammeråsen började jag att ge upp mer och mer. Jag var inte sugen på att anstränga mig maximalt för att halvt joggande förflytta mig i typ 7 min/km. Idén var förvisso att springa leden men framförallt så handlade det om att det skulle vara ett äventyr och en kul upplevelse. Således blev det många pauser och mycket gång. Leden var dock fortsatt fin och pendlade mellan att man var ute i skogen och sprang igenom pittoreska byar.
Etappmålet var tamejfan magiskt. Man kanske hade koll på att Rättvik är en idyll men att det var exakt så här vackert visste jag inte. Leden avslutades på vad jag gissar är Rättviks största sandstrand och omgivningarna var verkligen magiska. Jag intog en hamburgarmeny, ett par öl och försökte bli människa igen. Denna andra dag hade slitit väldigt hårt på mig. Etapp 3 och 4 hade gått i 7:45-fart exklusive massvis av pauser.
Sammanfattning
Jag mötte inte en enda person på leden vilket jag finner konstigt då det var en fin led och något som jag rekommendera. Skyltningen var bra och skicket generellt okej även om det emellanåt syntes att det inte var någon superanvänd led. Jag borde ha haft karta och kompass men som tur var behövdes inte det, det var lätt att hitta och man sprang med jämna mellanrum igenom små samhällen.
Konceptet med att springa med ryggsäck packat med tält älskade jag. Jag hatar klyschor men man kände sig verkligen fri och det bidrog starkt till äventyrskänslan. Nu skäms jag verkligen men man kände sig levande. Så, nu ska jag gå och spy efter de avslutande formuleringarna. Vem fan har jag blivit? Brukar reta vissa kompisar för att de är hipsters, vad fan är då jag? Springer runt med en ryggsäck i skogen och känner mig levande. Patetiskt.
Tack för mig!
2 kommentar(er)
