Avverkandet av signaturlederna i Sverige går vidare och i tisdags var det dags för Österlen. Leden löper från Nybrostrand längs med kustlinjen till Kuskahusen och är 93 km lång. Av logistika skäl är det dock mycket lättare att avsluta i Brösarp efter drygt åtta mil för att kunna ta buss till Kristianstad och därefter tåg hem.
Denna gång fick jag sällskap av Robin. Vi tog tåget till Ystad och därefter bussen till Nybrostrand där leden startar. Min ryggsäck var laddad med bl.a. tält och vägde åtta kg. Etapperna som redovisas nedan är inte ledens riktiga etapper utan hur vi valde att dela upp löpningen.
Etapp 1: Nybrostrand-Mälarhusens strandbad 25 km
Leden började på stranden utanför Nybrostrand för att sedan snabbt leta sig lite inåt Skåne där underlaget byttes till mysiga asfaltsvägar. Efter sju lätta km uppenbarade sig Hammars backar och här började en lång highlights reel. Jag hade tänkt att det skulle vara mysig löpning men jag hade inte förutspått att det skulle vara exakt så här fint. I nästan fem km löpte vi över LOTR-kompatibla kullar och branter längs med havet, passerandes både får och kossor. Det var helt otroligt idylliskt och löparglädjen var toppad.
Efter Ales stenar ledde leden oss ned till en stenig strand innan vi för andra gången leddes upp lite inåt landet igen. Samhällena som passerades var generellt under turen väldigt idylliska och således förtog inte asfaltslöpningen något från upplevelsen. Naturinslagen var dock överlägsna de pittoreska byarna, något som visade sig efter en dryg halvmara när vi vid Sandhammaren löpte ned till en sandstrand. Stranden hade remsor som var hårt packade och optimala för löpning och vi susade lätt fram över en vit strand som tycktes vara oändlig. Vid 25 km stannade vi för bad, vila och mellanmål och dagens första etapp var således avverkad. Den hade haft precis allt och förtjänar högsta betyg.
Etapp 2: Mälarhusens strandbad-Brantevik 15,3 km
Efter ett break på drygt 1,5 fortsatte vi. Målet var Brantevik för mat på restaurang samt övernattning i tält. Vi hade pausat halvvägs över stranden som visade sig vara totalt åtta km så etapp två inleddes med fyra km strandlöpning. Vid Skillinge vände leden inåt landet och vi fick lite asfaltslöpning igen. Jag tycker personligen att det är optimalt med en mix av lättlöpen asfalt/grusväg och mer naturupplevelse-kompatibla underlag för att emellanåt verkligen känna att man tar sig raskt framåt och vinner mark. Under denna etapp började min ryggsäck återigen att krångla lite. Jag behöver ta nästan all vikt i höften p.g.a. att axelremmarna sitter för tight då säcken är gjord för folk med smalare axelpartier. Det kan vara detta som medför att jag får ett hemskt skav i svanken. Det fungerade dock att springa och även om det blev tyngre och tyngre att löpa och skavet störde så höll vi i alla fall något sorts tempo. Efter 15 km nådde vi Brantevik där vi intog en mycket välbehövlig och sen middag efter att ha tvättat av oss i havet. För min del blev det två öl, en Coca-Cola, en toast skagen och en pizza. Tältplats hittade vi precis intill havet.
Etapp 3: Brantevik-Simrishamn 4,5 km
Jag hade som vanligt svårt att somna i tältet men fick tillräckligt med sömn för att ändå må bra när jag väl gick upp. Det första vi gjorde var att konstatera att mina skavsår var ett stort problem, det sved något oerhört att ö.h.t. sätta på sig ryggsäcken och då ska vi inte ens tala om hur det kändes att löpa med den. Vi tog oss dock till Simrishamn där vi stannade för frukost och åtgärdande av mina problem. Jag kanske hade drabbats av lite övermod men jag tryckte i mig 2000 kcal under frullen vilket måste vara personligt rekord. På Aptoket införskaffades förband och lite annat och vi plåstrade om mig REJÄLT. Det blev inte 100 % bra men det blev åtminstone bättre.
Etapp 4: Simrishamn-Kiviks musteri 19 km
Nu började jag och Robin att dels känna vittringen av att bli klara samt att vi skulle hinna till Brösarp som hade varit vårt huvudmål. Siktet ställdes nu in på Stenshuvud som skulle bli nästa stora höjdpunkt. Återigen, jag vet inte om detta har att göra med hur jag spänner ryggsäcken men precis som i Dalarna förra veckan blev jag dag två väldigt sliten i benen och primärt i framsida lår. Jag har i viss utsträckning dedikerat mitt liv åt att springa långt och mycket medan Robin har en något mer avslappnad inställning till löpningen. Trots det så var det nu jag som säckade efter medan han framstod som pigg. Jag kommer att behöva köpa en ny ryggsäck och det ska bli intressant att se om det bara är jag som är svag eller om det är en materialfråga. Hur som helst, efter ca 15 km nåddes Stenshuvud.
Stenshuvud bjöd på flera fina utsiktsplatser även om jag var lite för sliten och trött för att till fullo njuta av upplevelsen. Jag ville bara nå Kivik för att få vila lite och efter något som måste vara rekordkorta stopp på de olika topparna så sprang vi ned från berget mot Kiviks musteri. Väl där intog vi lite bakverk och drycker.
Etapp 5: Kiviks musteri-Brösarp 14,6 km
Vi hade nu bara en etapp kvar och herregud vad slut jag var. När Robin sade något svarade jag antingen kort eller ingenting alls. När jag väl sa något så var det för att beklaga mig över hur långt det var kvar eller hur trött jag var på underlaget. Jag blev helt enkelt den sortens person som jag själv avskyr. Modet var nog som allra lägst när leden ledde oss ut på ett par sandstränder där man i varje fotnedsättning sjönk ned i den djupa sanden.
Efter 8,5 km var det värsta eländet över när vi för första gången lämnade kusten för att under avslutningen löpa rakt västerut in i Skåne. Jag var patetiskt svag trots asfaltsunderlaget och proklamerade att vi måste gå i alla rejäla uppförsbackar. Robin försökte emellanåt höja mitt humör lite men blev allt som oftast avsnäst. Jag var så trött på skiten och ville bara bli klar.
Vi trodde att vi skulle springa över ledens sista stora höjdpunkt, Brösarps backar där Bröderna Lejonhjärta spelades in men istället leddes vi förbi dessa, något som inte gjorde mig något ö.h.t. Jag ville bara att vi skulle nå Brösarp så att vi kunde sluta springa. Till sist gjorde vi just detta och jag var så pass tom och utmattad att det skedde utan någon sorts stor glädje. Både Robin och jag var givetvis helt sinnessjukt äckliga och kändes oss tvungna att tvätta av oss i en å innan vi satte oss på bussen mot Kristianstad.
I Kristianstad höjdes mitt humör markant efter lite fish and chips samt två stor stark. Finns det något som gör sig bra efter en utmattande aktivitet så är det ljus lager. Min taktik och rekommendation är tydlig: man köper två öl direkt där den ena sveps och primärt fyller ett medicinskt syfte och den andra avnjuts i lite lugnare tempo.
Total distans: 78,4 km
Total tid: 8:51 h
Totalt genomsnittstempo: 6:44 min/km
Sammanfattning
Signaturled Österlen är en helt fantastisk led som borde upplevas av alla. Signaturled Siljan var trevlig men detta var på en annan nivå. Att jag fick med Robin är jag väldigt tacksam över, under slutfasen när jag inte mådde bra så var det utslutande faktumet att han sprang som gjorde att jag inte gav upp totalt och började gå. Att jag blir så sliten är en liten gåta som jag behöver reda ut. Jag älskar verkligen det här konceptet med att ge sig av på en lång tur med en ryggsäck och nedpackat tält på ryggen MEN hittills så har jag inte varit så bra på det som jag hade trott. Att Robin har en bättre dag än mig är inte konstigt då han är både duktig samt lättare än mig men jag tycker ändå inte att skillnaden oss emellan ska vara så stor.
Jag kommer att sälja min ryggsäck och satsa på någon annan modell som är mer lämpad för min kroppsbyggnad. Jag tycker det säger det mesta att jag är sugen på mer utav samma vara trots att jag har haft så många och omfattande bekymmer under det fåtal turer som jag har gjort med säcken. Någon gång skulle jag exempelvis vilja springa mer än två dagar i sträck. Det blir dock inte idag, idag tar jag hand om mina skavanker och därefter går löpningen vidare.
0 kommentar(er)
