På fredagen, dagen innan genomförandet tryckte jag i sedvanlig ordning i mig en massa skit. Bastard Burgers, pizza, godis etc. Allt för att ha så mycket energi som möjligt lagrat i kroppen. 06:30 på lördagen steg jag upp ur sängen och fick i mig fem mackor och apelsinjuice till frukost. Vätskevätsen preppades och energimässigt hade jag packat ned nio st Sportlunch och 20 st energigels. Utöver det hade jag med mig en liter vatten, två powerbanks, två hörlurar, salttabletter, snus, mobiltelefon och plånbok. Strax efter kl. åtta gav jag mig av med siktet inställt på Västra Husby. Rundan i sin helhet syns nedan och kan sammanfattas som en omväg till Linköping och sedan raka vägen hem.
0-35 km
Det tog ca två km, sedan fick jag skithugget från helvetet. Jag hade gått upp 1,5 h innan jag skulle börja springa för att slippa detta men min mage ogillar uppenbarligen fysisk aktivitet på morgonen. Det blev ett rekordsnabbt besök på Vrinnevis bajamaja innan jag gav mig ut på Gamla Övägen. Jag tyckte att kroppen kändes helt okej även om det alltid är svårt att avgöra om man har en okej, bra eller fantastisk dag så pass tidigt. Var 20:e minut intog jag energi där fördelningen så ut så här: kl. XX:20 en energigel, XX:40 en energigel och XX:00 en Sportlunch. Vanligtvis förlitar jag mig helt på energigelsen(som är i halvt flytande form och väldigt lätta att inta) men nu när jag skulle springa så fruktansvärt långt så kändes det som en god idé att tillföra något i mer fast form också.
Att kalla de första 35 km kuperade är att ta i något helt överdjävulskt. Däremot så var det böljande vägar där långa och helt platta partier var sällsynt. Jag skyllde tempot på det då mitt automatiska tempo verkade hamna ganska exakt på 6:00 min/km. Något som var positivt var dock att tiden gick snabbt. Det kändes som att varje gång jag kollade på klockan så hade det gått 20 min och det var dags för energi. Efter 35 km var jag klar med landsbygdslöpningen och äntrade en större asfaltsväg som ledde till Linköping.
35-55 km
Fram tills 40 km upplevde jag runners high. Det var väldigt skönt att komma ut på den stora asfaltsvägen och slippa det där ständiga upp och ned som de första 35 km hade bjudit på. Jag kände mig stark och nästintill sugen på att sjunga med i låtarna som spelades i hörlurarna. Sedan skedde något. Verkligheten började komma ifatt mig och fastän att jag hade tagit det väldigt lugnt(6:00 min/km är långsam jogg för mig) så började jag känna en slitenhet i benen. Jag har sprungit långt MÅNGA gånger och känner min kropp extremt väl och kunde direkt avgöra att jag inte hade en fantastisk dag. Helt plötsligt gick jag från gott humör och nästintill hybris till att inse att detta nog skulle bli jobbigt långt mycket tidigare än vad jag hade räknat med.
Vid 55 km befann jag mig i en park vid Stångån i Linköping där dagens första support, Isak, mötte upp mig med vatten och lite annat. Jag hade vid det här laget insett att sub tio h aldrig skulle gå och vi slapp stressa iväg. Nämnde för honom att jag redan var riktigt sliten i benen, sedan gav vi oss av mot Linghem. Medeltempot hade då sjunkit till 6:08 min/km.
55-65 km
Uppskattade Isaks sällskap väldigt mycket då det var skönt att prata och få lite variaton då jag under de 5,5 första timmarna enbart hade lyssnat på musik. Jag fortsatte att berätta för honom att jag var legitimt orolig för att ö.h.t. kunna slutföra passet då benen var så pass stumma. Detta är ganska anmärkningsvärt då det inte är så jag vanligtvis fungerar. Jag är när det kommer till löpning en obotolig optimist med en rejäl dos hybris där min grundtanke är att om jag vill göra något så kommer jag att göra det och jag kommer att lyckas. Nu var situationen en annan. Jag tyckte att det var riktigt jobbigt att slutföra den mil som vi sprang tillsammans och när vi äntligen kom fram till Linghems station så stannade vi. Känslan var att jag inte hade klarat många km löpandes till. Medeltempot efter Linghem var ca 6:13 min/km.
65-78 km
Isak ersattes med Robin och vi satte av i väldigt långsamt tempo, nu var allt snabbare än 6:30 min/km snabbt. Robin är en fruktansvärt optimal löpkamrat men kanske inte alltid den mest pratsamma så jag sa ganska tidigt att "du får VÄLDIGT gärna hålla lite låda, jag mår inte bra" haha. Under vår etapp tillsammans så gick vi en kortare bit vid två tillfällen. Mitt enda fokus var "häng med Robin så långt som det bara går". Detta var väl en sanning med modifikation då Robin sannolikt hade kunnat springa ganska länge med mig om jag hade krävt det men efter vårt andra gå-stopp så bestämde jag mig för att springa tills jag inte orkade längre och då skulle jag släppa honom. När man knappt kan ta sig framåt så är det bara stressande att ha någon annan med sig. Sagt och gjort, vid 78 km bad jag honom att lämna mig.
En bild Robin tog när han lämnade mig.
78-85 km
Eftersom att jag var stum i benen redan efter fem mil kan ni ju gissa er till hur benen mådde vi det här laget. Det var ganska frustrerande då jag kände vittring av att det inte var SÅ långt kvar men samtidigt knappt kunde ta mig framåt. Jag joggade med siktet inställt på att ta mig två km innan jag hade tilllåtelse att gå en bit, när jag nådde två km tänkte jag "kom igen nu, tre km är en bonus, fixa tre...". Så höll jag på, varvade löpning med gång. En titt på klockan sade mig att detta tillvägagångssätt skulle innebära att passet skulle ta mig elva timmar eller ännu längre. Jag skulle troligtvis fixa det men helvete, det skulle ta fruktansvärt lång tid. Solen hade gått ned och jag sprang på den smala asfaltsvägen mellan Löfstad slott och Kimstad med gott om mötandes bilar. Det kändes inte bra ur säkerhetssynpunkt men jag hade åtminstone på mig reflexväst. Mitt i allt detta elände så skedde plötsligt något.
85-100 km
När det var som värst och benen vägrade att bära mig mer än några km åt gången så slog jag plötsligt om. Jag lät en ilska och en frustration fullkomligen skölja över mig och jag kunde känna hur adrenalinet började att pumpa i kroppen. Jag gick från uppgiven till rosenrasande. Varje ansträngd utandning var en adrenalininjektion som gick rakt ut i kroppen och emellanåt kom jag på mig själv med att bara skrika rakt ut. När självtvivlet gjorde ansatser att återkomma så tänkte jag bara "i helvete heller" och fortsatte argt att mata på. Det var mer än uppenbart att detta tillvägagångssätt fungerade. Där sprang jag, på en becksvart landsväg, frustandes och skrikandes. Jag hade alldeles nyligen varit uträknad och dömd att långsamt halta i mål och det var det som tände mig, att springa de sista 15 km borde inte gå och just därför skulle jag göra det.
När km-antalet som återstod var ensiffriga nio km så ekade bara en sak i mitt huvud: "åtta, åtta, åtta, åtta....". Jag hade tagit mig till nio km kvar, nu skulle jag bara ta mig till åtta km kvar. När åtta km återstod byttes det till "sju, sju, sju" och så fortsatta det att eka i mitt huvud tills det att jag var klar. Vid 95 km var jag i höjd med Klockaretorpet och äntrade således Norrköping. Det var känslosamt och jag fick torka några tårar.
Strax innan hamnbron slog klockan över till 100,0 km. Jag kunde knappt förstå att det var över. Redan sex timmar tidigare hade jag börjat ifrågasätta huruvida detta skulle gå och trots så många timmars helvete så hade jag nu fixat det. Det hade varit så lätt att ge upp. Jag hade dessutom inte bara klarat att springa 100 km utan jag hade i rent ursinne lyckats springa de sista 1,5 milen, något som jag knappt förstod hur det hade gått till.
Jag sjönk ned på ett elskåp och började gråta. Sedan ringde jag Robin och bad honom att köra hem mig då benen var så pass förstörda. Jag var helt väck, skakade och betedde mig lite halvt konstigt, något som kanske syns på detta meddelande som jag fick kort efter att jag hade blivit avlämnad:
Efteråt
Timmarna efter att jag hade gått i mål var inte roliga. Jag var kraftigt handikappad då framförallt knäna var helt förstörda. Att resa sig ur soffan var en process, att vända på sig i soffan var en process, allt var en process. När jag tog av mig strumporna såg jag att jag hade fått två nya stortår, det var de största blåsor som jag hade någonsin hade sett. Jag försökte att njuta av stunden, ta en öl och svara på de grattis-hälsningar som jag fick men det blev aldrig direkt härligt utan jag kände mig mest obekväm. När min Wolt-beställning anlände så låg jag kvar i soffan i nästan tio minuter då jag hade sån ångest för att försöka resa mig och känna hur knäna skulle ramla av. Fick i mig ett par tuggor av en hamburgare innan jag slängde resten. Kl. 22 lade jag mig i sängen och önskade innerligt att jag skulle få somna och vakna och må bättre. Kl. 03 vaknade jag utan att kunna somna om.
Nu är klockan 12:30 och jag mår bättre. Vänsterknät är fortfarande obehagligt nednött men det går lite smidigare att halta sig fram och att sätta och lägga sig ned. Jag har kollat igenom min Instagram-story några gånger och reflekterat över gårdagen vilket har varit väldigt njutbart. Instagram-storys är fan en kanongrej när det gäller den här typen av aktiviteter, nu har jag liksom hela resan nedsparad i en sammanfattande videoform. Väldigt kul att titta på och återuppleva känslorna under resans gång!
Distans: 100 km
Tid: 10:50:55
Medeltempo: 6:30 min/km
Elevation gain: 634 m
Slutord
Detta var givetvis det värsta som jag någonsin har gjort. Jag ska inte säga dålig, men på en åtminstone halvdan dag rent fysiskt så sprang jag tio jävla mil. Det som tog mig igenom dessa elva timmar var att jag innan hade bestämt mig för att detta var något som låg inom min kapacitet. Hade jag brutit hade jag sagt till mig själv "du, det här var nog lite för långt för dig". Sådant har jag oerhört svårt att acceptera. Det är inte vanligt att springa tio mil men det finns folk som gör det och säkerligen ett gäng som är på ungefär min nivå. Jag kan inte riktigt gå med på att de fixar det och inte jag för att de vill det mer eller för att de är starkare mentalt.
Att få avsluta så som jag avslutade var guld värt och nästan en religiös upplevelse. Jag har fortfarande lite svårt att förstå att det gick. Det är också exakt detta som löpning är för mig, att upptäcka nya gränser och inse att man kan göra jävligt mycket mer än vad man tror.
Tack för mig!