Jag har pratat om att springa sträckan Norrköping till Nyköping ända sedan årsskiftet, om inte tidigare än så. Enda anledningen till det är att det är en ganska perfekt ultradistans(64 km), det är en sträcka som man har en relation till i.o.m. alla resor till Stockholm/Skavsta och den är i teorin okej att springa i.o.m. att de flesta som ska till Stockholm/Nyköping inte väljer Nyköpingsvägen utan istället E4:an. 

 

Dagen innan, alltså igår, spikade jag genomförandet. Det var alltså ruggigt spontant. Anledningen till detta är att det är min sista semestervecka och vädret ska åtminstone till en början vara ganska dåligt under veckan. Något behövde hända. Jag åt lite mer än vad jag brukar dagen innan och till frukost innan passet blev det pyttipanna och ägg. Gick på toa säkert fyra gånger för att försäkra mig om att jag inte skulle bli nödig under genomförandet, något som givetvis skulle skita(hehe) sig. 

 

Jag hade inte direkt spring i benen men trots att jag inte tog i så gick det ändå i ok tempo till en början - det fick mig att få upp förhoppningarna. Redan efter en mil kändes magen rejält orolig och jag suckade inombords över att mina ansträngningar innan passet hade varit förgäves. Jag hörde av mig till Vänskä som bor i Strömfors och som av en otrolig slump så skulle han iväg om 20 min när jag bara hade 2,5 km till honom. När jag kom till honom hade jag ~5:45-tempo och när jag lämnade hade det blivit ~5:55 samt att jag hade fått fyra st bullar(tack!). 

 

Jag hade noterat att benen hade känts mer slitna efter två mil än vad de bör göra när man ska springa en distans längre än marathon. Således började jag spela rätt säkert och gå i de flesta rejäla backarna. Ju längre denna "etapp" led desto mer less blev jag dessutom på hela utmaningen. Vägen såg alltid likadan ut(långa raksträckor, givetvis bara asfalt, en liten refug att springa i) och jag tyckte inte att jag fick den respons från kroppen som jag ville ha. Som grädde på moset kände jag av min vänsterhöft och jag började fundera på hur smart detta egentligen var. Jag vet sedan tidigare att jag har styrke- och rörelseskillnader i höften där den vänstra sidan är betydligt stelare. Den prehaben har jag slarvat med. Jag var dock fast besluten att åtminstone ta mig till Jönåker som ligger vid 47 km. Mina vattenflaskor var slut och jag kände inte riktigt att gelsen hjälpte så mycket på energifronten. Min tanke var "ta dig till Jönåker, gör ett redigt stopp, ta ett beslut".

 

Äntrade Jönåker med 6-tempo i snitt. Under 47-58 km hade det börjat regna ganska rejält och detta skulle fortsätta hela vägen till Nyköping. Jag var oerhört trött på hela alltet och bestämde mig för att till 100 % skita i medeltempot fr.o.m. nu. In på ICA, köpa vatten, nötter och en Red Bull. Satte mig sedan på trappan till affären och intog en del nötter(gillar nötter som koncept men tycker det är ruggigt tradigt att inta under löpning p.g.a. torrheten, behöver hitta ett annat alternativ) samt energidrycken. Min gissning är att jag stannade där under tio min. Energinnivån bättrades på och jag började tänka "17 km är en bit men det är fan görbart". Sagt och gjort - det blev till att fortsätta.

 

Under denna etapp så hittade jag motivation genom att springa två-tre km följt av att gå ett par hundra meter. Sedan upprepa. Ett väldigt enkelt knep för att lura sig själv men det funkade! Vid 58 km hade mitt medeltempo kanske sjunkit till 6:20.

 

Dagens möjligtvis enda höjdpunkt. Sex km går att ta på, sex km går snabbt mentalt. Hade börjat inse att jag trots allt skulle ta mig hela vägen till Nyköping och i kombination med bra musik så höjdes mitt humör med ca 230 %. Jag sprang hela vägen till stationen även om jag var tvungen att stanna för att fråga om vägen emellanåt p.g.a. att min telefon hade en procent batteri. Det var eufori under själva löpandet men inte när jag väl stannade. Visst, jag var stolt över att jag hade gnetat på och slutfört utmaningen men det hade gått lite för långsamt för att jag skulle kunna känna den där riktiga stolthetskänslan. Det kanske visar sig vara ett på tok för ambitiöst mål men jag vill kunna springa tio mil under tio timmar och då duger det inte att ständigt ligga nedåt 6:30-tempo på betydligt kortare distanser. Med det sagt: jag är nöjd med dagen. Jag har för fan sprungit till Nyköping! Dessutom på en halvdan dag. Det är bara det att någon gång behöver jag den där fullträffen som visar att mitt mål för året är möjligt. Detta har inte inträffat ännu.

 

Distans: 64 km

Tid: 6:50 h

Tempo: 6:23 min/km

Höjdmeter: 391 m

 

Det finns mycket att jobba på. Rent löpmässigt så behöver jag en längre period med bra volymmässiga veckor innan tio mil ens är på tapeten. Får ställa in mig på sen höst. Framförallt behöver jag gå ned i vikt för jag har under semestern noterat att jag inte alls ser lika tränad ut som under tidigare somrar. Det känns ju otroligt dumt att försöka sig på extrema saker när man saknar midja haha. Jag rekommenderar inte sträckan jag sprang till någon då den var på tok för tråkig och då är jag inte ens kräsen på den fronten. Det är dock väldigt kul att det till sist blev av då det är en grej som jag har pratat om länge. Det känns även bra rent mentalt att gå över sex mil för tredje gången, en bra erfarenhet.