Året 2020
I pandemitider har man som singelkille med träning som enda egentliga brinnande intresse VÄLDIGT mycket fritid. Alltså V-Ä-L-D-I-G-T mycket fritid. Gillar man synonymer skulle man även kunna säga att jag har EXTREMT mycket fritid. Således, eftersom att jag gillar att skriva, så tänkte jag att jag sammanfattar allt av värde som jag har gjort i år:
 
Inför 2020
Jag och Robin avslutade 2019 med att i november åka till Skottland och springa Tweed Valley Ultra. För min del blev det ett saftigt distansrekord då jag mäktade med 70 km i 6:12-tempo. Resan i helhet var väldigt trevlig och jag insåg att jag ville göra mer utav den varan(kombinera resande och löpning). Framförallt så insåg jag att ultralöpning passade mig bra och att det kunde bli min grej. Det monotona och långdragna gjorde mig inget. 
 
Ben Nevis, Skottland
 
Jag sprang år 2019 213 mil(ca fyra mil/vecka) och gick in i 2020 med känslan av att jag ganska smärtfritt skulle kunna förbättra det markant under 2020. Jag snodde även ett träningstänk från Kilian Jornet där kontentan var att göra någon sorts utmaning varje månad, i mitt fall ett ultrapass. 
 
Januari - Rejmyre till Åby 43,5 km
Jag hade under början på året etablerat mig på 70K/vecka och kände mig på gång men denna utmaning(jag benämner mina ultrapass så även om det kanske inte alltid är så utmanande) gick inget vidare. Lärdomen härifrån var att det inte alltid behövde gå lätt fastän man själv tycker att långlöpning är ens grej. Det var tjuriga pauser på stubbar, pausade klockor och känslor av "jag vill inte vara här, vill bara bli klar". 
 
Februari - Hälleforsnäs till Eskilstuna 47,3 km
Jag hade glömt bort hur dåligt året började för även detta var ett katastrofpass. Tanken var lite mer äventyr och en lång dag i skogen på stigar men redan efter 15 km var jag så less på just stiglöpning att jag slog in "Eskilstuna C" på Google Maps och via landsvägar istället letade mig fram till slutdestinationen. Känslan var katastrofal, jag minns att jag redan runt 15-20 km började känna mig rätt slut i benen. Det gick långsamt och jag ville egentligen bara teleportera mig till tågstationen i Eskilstuna. Micropauserna var många och humöret kört i botten. Det ska dock mycket till för att jag ska ge upp, jag har svårt att acceptera att jag inte visar mig klara något som jag tycker att jag ska fixa. Just detta var också det positiva med detta pass, jag klarade av att genomlida ca två-tre h där den genomgående känslan var "jag vill inte".
 
Mars - Månaden där jag gjorde på tok för mycket
Lyssna på detta: Vrinnevimilen x6(62,6 km) första veckan, ultraintervaller x5(5x10 km) tredje veckan och till sist ultraintervaller x8(8x10 km) den sista veckan i mars. Allt detta med extrema benhinnebesvär. Man kan bara garva åt skiten! Att vara en "äsch, det funkar"-personlighet kommer med både gott och ont. Jag skulle hur som helst klassificera både Vrinnevimilen x6 och 8x10 km som två stora händelser. Den förstnämnda för att jag gjorde en riktig ultra på egen hand med hjälp av ett gäng harar. Det var en härlig känsla att kriga mot det monotona och beta av varv efter varv samtidigt som mina löpkamrater byttes ut vartefter. Ultraintervallerna för att det var en revansch och en ny grej. Jag hade försökt veckan innan då jag fixade fem st innan jag somnade och helt sonika sov bort utmaningen. Man ska springa en mil var tredje timme under 24 h vilket innebär att du springer igenom en natt(man ska starta kl. 00:00). Nu löste jag detta och även om jag personligen inte ansåg den fysiska utmaningen vara så farlig(jobbigare med Vrinnevimilen x6) så var det väldigt gött när den sista intervallen var gjord, jag hade varit vaken i nästan 40 h och jag hade fixat det. Det här är ett koncept som jag är sugen på att utveckla, kanske göra samma sak men springa 1,5 mil varje intervall eller något i det stuket. Just p.g.a. sömnproblematiken så är det en riktig utmaning och det går jag igång på. 
 
Ultraintervall nr 4, strax efter kl. 09
 
April - maj - Försöka inse att jag är skadad
Här sprang jag inte mycket, efter vansinnesmånaden mars hade jag insett att det inte fungerade längre. Mina benhinnor var fullständig katastrof, de var så fruktansvärt jävla ömma. Dessutom var min fotled minst sagt halvdan. Pronerande skor och inlägg visade sig vara problematiken(träffade backen snett) och efter rehab och skobyte började jag att leta mig tillbaka i form.
 
Juni - Öland och carpe diem
Njöt mest av vädret och hade många Ernst-kompatibla rundor innefattande bad. Det längsta passet blev 40 km på Öland. Trots att distansen kanske inte sticker ut något nämnvärt så var det en ganska stor grej där och då eftersom att det var passet som indikerade att jag "var tillbaka". Hade inte sprungit riktigt långt sedan mars så det var en skön känsla att kunna beta av en fyramilare. 
 
Juli - fjällen och Nyköping
Jag hade nu börjat känna mig riktigt på gång och fick till årets första riktiga löpresa när jag drog norrut till Idre. Älskade detta. En tight resa där jag levde som en nomad och bara sprang och betade av destinationer och fjäll i rask takt. Det var en riktigt härlig känsla att susa fram över fjällen i shorts och vindjacka medan man mötte tungt klädda vandrare som gav en lite förundrade blickar. Framförallt var det oerhört vackert och det är långt ifrån sista gången som jag reser dit. Fick inom två dygn ihop 70 km och många höjdmeter. 
 
Idre fjäll
 
Veckan efter satte jag av mot Nyköping(64,1 km). Det är ett sådant pass som nu påminner mig om att jag har gått framåt. Eftersom jag hade sprungit 70 km året innan så var det för mig en no-brainer att jag långt in i 2020 skulle fixa att springa till Nyköping på ett bra sätt. Det monotona dödade mig dock. Nyköpingsvägen är helt otroligt tråkig och efter Strömsfors kan man mer eller mindre se det som en fyra mil lång raksträcka tills man är framme. Det händer verkligen INGENTING. Jag tog en lång paus i Jönåker(efter ca 45 km) innan jag bestämde mig för att inte bryta och fortsätta. Fick köra med knepet att springa ett par km för att sedan gå ett par hundra meter. När jag efter mycket om och men kom fram var jag helt förstörd(regnade givetvis under merparten av passet). Det blev ett medeltempo på 6:23 min/km. 
 
Augusti - misslyckat rekordförsök i Vrinnevi
Det fortsatte att gå sådär för mig. Efter fem varv i Vrinnevi-milen gav jag upp det som var tänkt att bli sju-åtta mil(för att trumfa Skottlands 70 km från året innan). Det kändes helt enkelt skit och jag nöjde mig med 49 km. Jag hade nu radat upp ganska många misslyckade ultragrejer under året och var både missnöjd och förvånad över att det inte hade gått bättre. Hur kunde jag träna mindre 2019 och fixa 70 km så bra och med mer träning nästintill bli sämre 2020? Det störde mig.
 
September - en riktig pangmånad
Åberg introducerade DM på 10 000 m för mig och efter tre veckors intensiv träning där mer eller mindre varje kvalitetspass trumfade det tidigare och allt jag hade gjort historiskt sett så ställde jag upp. Jag hade verkligen tagit detta på allvar och t.o.m. sett till att min matchvikt var låg(vill minnas ca 85 kg på mina 185 cm). Resultatet hade jag aldrig kunnat drömma om. Det hade snackats om sub 40 så jävla länge att jag mentalt hade byggt upp det till en jättegrej. Jag är ärlig när jag skriver att jag tyckte att jag hade en chans men att jag lika gärna skulle kunna falla på målsnöret, mitt pers var förvisso gammalt(från 2018) men likväl 41:30. Döm av min förvåning när jag betar av varv efter varv utan att det aldrig blir riktigt pissjobbigt. Allt går(ursäkta Hollywoodfru-språket) flawless och när jag passerar mållinjen stoppas klockan på 39:43. Det gick så smärtfritt att jag inte ens fick den där extrema extasen som jag hade räknat med. Det blir inte lättare när Åberg visar sig ha en dålig dag och springer in på 41 min. Hade varit väldigt mycket roligare om vi bägge hade lyckats. Hur som helst så var detta en stor grej för mig och en milstolpe(höhö) som betades av. 
 
Två dagar efter DM sprang jag till Åtvidaberg, 57 km, i 5:59.tempo. Känslan var extremt god och jag betade fram tills "målgången" av kilometrar klart under 6-tempo. Att fixa detta OCH milrekordet inom loppet av två dagar var otroligt härligt och jag kände verkligen att det var två pass som på olika sätt visade tydligt att jag hade blivit bättre och utvecklats. Där och då var det mitt bästa långpass någonsin. 
 
 Oktober - distansrekord i Lycksele och effekterna utav detta
Två veckor efter milloppet betades nästa milstolpe av, jag fick ett nytt distansrekord när jag på Tvåälvsloppet Ultra i Lycksele sprang 83 km. Det loppet kan ej sammanfattas kort utan man behöver läsa lopprapporten för att förstå. Sista 3-3,5 h var ett rent helvete där min kropp var död och terrängen förjävlig. Det hade inte gått som tänkt men jag var väldigt stolt när jag passerade mållinjen efter nio timmar och åtta minuter. Jag hade lidit så länge men aldrig gett upp utan istället på totalt döda ben fortsatt mata på, mil efter mil. Jag hade dessutom ensam tagit mig de dryga tio timmarna till Lycksele, mer eller mindre enbart för att springa loppet bara för att sedan beta av lika många timmar hem. Detta i en bil vars halvljus halvt gav upp vilket gjorde bilkörningen till ett rent helvete. Framförallt hemresan där kroppen dessutom var totalt förstörd. Jag vill vara en obekväm person som inte utesluter ett event som jag vill göra bara för att jag saknar sällskap eller att det är långt bort och bökigt. Då blir inget gjort. Det kan man väl minst sagt säga att jag gjorde och det tror jag inte alla skulle göra och det är således något som jag verkligen värdesätter.
 
Tvåälvsloppet Ultra, vid ca 60 km
 
Den sista oktober sprang jag från Rejmyre till Norrköping(41,3 km). Det ska mest bara föras till protokollet då jag här hade börjat känna mig riktigt tung och seg i kroppen och det mesta gick dåligt, så även denna runda. 
 
November - under isen
Från mitten av oktober till mitten av november var jag helt och hållet under isen. Min teori och det mest logiska är att jag fick tugga i mig effekterna av att under så lång tid ha tagit ut mig så fullständigt på Tvåälvsloppet. Det var verkligen fruktansvärt tråkigt att springa då kroppen gav noll positiv respons. Allt gick tungt och segt. Mot slutet av november började det att vända lite även om det tog ett tag innan det börjades kännas bra på riktigt. 
 
December - siktet på 100K sub 10 h
Nu började jag dra av 80K-veckor igen och det mesta kändes kanon. Framförallt nu under slutet av månaden har det känts kanonbra med flera riktigt fina långpass. Det som sticker ut allra mest är mitt 69 km långa pass till Katrineholm som jag sprang i 5:59-fart. Detta gjorde jag för att få en bild av hur tufft 100 km i sub 6-fart är. Allt gick enligt plan och det är väldigt lätt att göra jämförelser med min tripp i augusti till Nyköping. Även Katrineholmsrutten var otroligt monoton men jag bröt aldrig ihop, tvärtom så fick jag bara ett par micro-dippar och hade runt 65 km ett enormt runners high. Det gick dessutom väsenligt snabbare trots att distansen var längre och som grädde på moset var den fysiska ansträngningen märkbart lägre. Det kändes lite som att min kropp äntligen hade sugit åt sig all träning och att jag nu hade hoppat upp till en ny nivå. 
 
Det var dessutom fler grejer som var positiva. När jag sprang i Lycksele hade jag enorma problem med ett jätteobehagligt tryck som uppstod där jag hade klockan. Utöver det så värkte det mesta som hade fått utstå lång tid i samma position(handleder, axlar, armhålor). Nu var detta ett minne blott. Klockan spändes åt väldigt löst och det obehagliga trycket lyste med sin frånvaro. Genom att kontinuerligt(ca var 20-30:e minut) skaka av axlar och armar så slapp jag dessutom de andra konsekvenserna. Det var en ganska stor grej för mig då jag insåg att jag framöver förhoppningsvis kommer slippa alla de där negativa effekterna som i ärlighetens namn, p.g.a. att de är halvt diffusa, är ganska obehagliga och läskiga. 
 
Sammanfattning
Jag tänker inte på det så mycket men jag har faktiskt gjort väldigt mycket i år. Mycket har varit sådär eller dåligt men i slutändan så har det gjort mig starkare samt gett mig många roliga minnen. Framförallt har det visat mig att jag sysslar med exakt rätt hobby. I min hjärna så har jag bara börjat, jag vill springa mycket längre och snabbare än vad jag har gjort hittills. Framförallt mycket längre. Jag vet inte om det är rätt att påstå att jag älskar att löpa, det jag däremot är 100 % på det klara med är att jag älskar att känna mig stark och att utmana mig själv. I mitt tycke är löpning den renaste och enklaste metoden för att göra just detta. 
 
Statistik 2020(jmf med 2019)
Total distans: 3170 km*(ca sex mil/vecka) (+1036 km)
Total tid: 308 h* (+109 h)
Längsta pass: 83 km(9 h 8 min) (+13 km, +2 h)
Elevation gain: 31424 m (+4901 m)
Genomsnittlig elevation gain per km: 10 m/km (-2,5 m/km)
Ultradistanser: 10 st(0,83 st/månad) (+8 st)
Pass på 30 km eller längre: 25 st(ca 2 st/månad) (+16 st)
Pass på 20 km eller längre: 47 st(ca 1 st/vecka)* (+25 st)
 
*Räknat med fyra pass som jag ska genomföra måndag fram t.o.m. torsdag(nyårsafton).
 
 
 
Vad jag vill göra 2021
- Springa lite mer. Blir förvånad om jag inte snittar ca sju mil/vecka. Har svårt att se mer än åtta mil per vecka. Det kommer kanske inte att vara ett mål men att nå 400 mil 2021 skulle kunna vara något då det motsvarar 7,7 mil per vecka, det känns ambitiöst men görbart. 
- Fixa 100 km på under tio timmar. Detta går av stapeln i ett eget projekt under början på 2021. Jag vill ha tidsmålet för att det ska bli en större grej än att "bara" springa tio mil, något som jag i min värld redan vet att jag kan.
- Ett stort pers på maran om pandemin tillåter. Mitt pr är 3:23:45 och jag vill komma så nära tre timmar som möjligt. Jag har bara sprungit maran en gång men fick väldig mersmak, en rolig distans. Springer ej detta på träning så beror helt på om det blir några tävlingar.
- Halvmaran sub 1:30. Detta ska jag kunna bocka av på träning.
- Springa 100 miles(161 km). Får återkomma med tidsmål. Tävling hade givetvis varit roligast men dröjer dessa kanske jag klurar ut en egen utmaning. Distansen överensstämmer t.ex. ganska bra med Norrköping-Stockholm... 
- Göra något flerdagarsprojekt. Har snackat om att springa genom Wales men det beror givetvis helt på reserestriktionerna. Idén med detta tilltalar mig dock väldigt mycket och tvingas jag bli kvar i Sverige löser jag något på hemmaplan. Kungsleden skulle t.ex. kunna vara något att bita i. 
- Fortsätta som jag gör nu men göra mer och värre saker. Varför ändra på ett vinnande koncept?
 
Det var allt. God jul och ett gott nytt år!