Bakgrund
Jag har länge velat göra något extremt lopp tillsammans med Robin och ett tag lät det som att han var på att hänga med till Island och springa Laugavegur 55K med mig. Det blev till slut inte av, inte ens för egen del p.g.a. skador. Istället så ställde vi in siktet på det lopp som på flera håll beskrevs som Sveriges vackraste. Det verkade extremt på många sätt men samtidigt så var det "bara" en dryg marathondistans. Jag hade inför loppet aldrig sprungit längre än fyra mil men tränar så pass mycket att jag under en längre tid har varit övertygad om att jag kan springa betydligt längre än så. Det kändes även som ett bra lopp att springa tillsammans med någon. Detta skulle komma att revideras...
Kort om loppet
Sveriges kortaste men mest tekniska ultra skulle nog vara en bra beskrivning. Höjdmeterna är överkomliga 1700 m men det som ställer till det är underlaget. Du springer uppför berg, nedför berg och på små stigar täckta med rötter och stenar. På flera ställen är det så pass trixigt att jag vågar påstå att INGEN klarar av att springa. Loppet är uppbyggt kring två toppar som ska bestigas två gånger vardera, Slåttdalsberget och Skuleberget.
Mål
Att sätta en rimlig målsättning var inte lätt men jag försökte. Vinnaren kan springa in på tider kring fyra timmar vilket innebär att en sluttid på fem timmar gissningsvis är halvt omöjligt för två så orutinerade traillöpare som jag och Robin. Däremot så verkade inte sex timmar vara helt omöjligt. Jag kollade upp Lidingöloppsresultaten på ett tiotal personer som hade hamnat kring sextimmarssträcket. Det visade sig att dessa herrar hade LL-resultat på i genomsnitt strax under 2:30. Jag fick berättat för mig att detta var en dålig måttstock då loppet handlade om mycket mer än att vara bra på att springa plant men det gav mig en trygghet att veta att de som fixade sub 6 h på HKT åtminstone inte var några monster på en helt annan nivå än en annan. Således sattes målet till sub 6 h.
Inför
Bilen gick kl. 13 från Norrköping och strax efter kl. 20 var vi på plats på Kustladan, vårt vandrarhem. Både jag och Robin hade lagt ned mycket energi på att få i oss så mycket mat vi bara kunde under dagen. Efter att ha hämtat nummerlapp på tävlingsområdet, som bara låg drygt fem min från där vi bodde, så gick vi och lade oss. Efter en orolig natts sömn var det dags för start. Jag kände mig minst sagt fylld efter gårdagens frosseri och efter några bananer och en Monster var suget på att börja tävla stort. Bussar transporterade oss deltagare till startplatsen och jag och Robin ställde oss i sub 6-fållan. Det var krispigt höstväder men jag valde ändå att springa i shorts och linne då jag dels snabbt blir väldigt varm och dels hade min Salomonväst som genererar en del värme. Starten gick och vi satte av.
0-9 km
De första tre km är på grusväg i form av en klassisk "långbacke". Vi lade oss i 5-tempo vilket innebar en plats i tätskiktet. Vi hade talat om att inte vara rädda för att hålla ett ok tempo när det var löpbart då det skulle vara så många partier där det inte var det. Slumpen ville sig så att vi hamnade bredvid bröderna Backa, två killar som hade kommit etta respektive fyra på gårdagens Twin Peaks 25K(typ HKT i kortare format). Här talar vi om killar som både är duktiga samt har gjort det mesta i loppväg inom Sverige och de proklamerade att HKT var det svåraste lopp rent tekniskt som de någonsin hade sprungit. En känsla av "vad fan väntar oss egentligen?" infann sig i kroppen.
Efter tre km blev det knixig stig längs med en sjö blandat med spänger. Tempot var fortsatt bra och Robin hade fått några meters försprång. Jag lade inte så mycket energi på att stänga luckan utan tänkte att han skulle sansa sig vartefter och att vi återigen skulle springa tillsammans. Terrängen blev dock mer och mer komplicerad och Robin och hans klunga försvann längre och längre bort. Det berodde dels på att jag märkte att jag inte var så bra som jag trodde på den tekniska löpningen(jag var lite för rädd för att ramla eller stuka mig) på de rotfyllda stigarna och dels på att jag inte var beredd att gå ut så hårt som de framför mig gjorde, jag ville göra mitt lopp.
När det här partiet var över så hade jag Robin ett femtiotal meter framför mig.
9-16 km
Nu kom första berget - Slåttdalsberget. Det kan närmast beskrivas som en lång, lutande berghäll som skulle bestigas. Många gick stora delar av denna bestigning och jag smittades av detta. Hade jag vetat hur värdelös jag skulle vara på nedförspartierna så hade jag nog gått hårdare här och inte spelat så säkert. Men det var tidigt i loppet och jag ville inte riskera någonting. Här försvann Robin och hans klunga då de sprang uppför hela partiet. På toppen väntade storslagen utsikt innan det bar utför.
Till en början var det på fullt löpbar berghäll men snart så väntade en brant zick zack-del där man mer eller mindre fick sätta sig på stenarna, sträcka sig så långt man nådde med foten och hoppa ned till nästa avsats. Det var inte helt oläskigt då stenarna var blöta och ett fall hade kunnat innebära det otänkbara, jag var således väldigt försiktig här.
Väl nere så bar det av till Slåttdalsskrevan där underlaget bestod av stenbumlingar och åter stenbumlingar.
Jag noterade hur långsamt jag rörde mig när underlaget var sådant och började att tappa en del självkänsla. Jag springer inte fem-sex mil i veckan för att bli bäst i världen men jag gör det heller inte för att bli sämst i universum, och det var så jag kände mig. Det tog på motivationen att bli passerad av medtävlanden så fort som terrängen blev svår. Man fick heller ingen direkt vila från det tekniska underlaget utan när det väl var tekniskt underlag så var det så i flera kilometer. Efter att ha ägnat merparten av detta parti åt att bli passerad så nådde vi slutligen en ny sjö och en mer löpbar stig. Här kunde jag släppa ut ett steg som var väldigt piggt tack vare/p.g.a. min otroligt försiktiga approach nedför. Banan gick ut till en udde där det fanns en vätskestation och vände sedan tillbaka samma väg som man kom. På vägen ut till udden mötte jag en Robin som såg pigg ut och uppskattningsvis hade ca en kvart på mig tidsmässigt. Vi klatschade och jag insåg att jag måste börja släppa på prestationshetsen och ta loppet för vad det är, de där sex timmarna skulle troligen bli för tufft för mig. Jag var uppenbarligen väldigt dålig på ett av lopp-momenten men det fanns det inte så mycket att göra åt nu. Jag kom överens med mig själv om att göra mitt lopp och att göra det så bra som jag kunde. Pusha de partier som jag behärskade och acceptera att andra partier gick långsamt. Tiden fick bli vad den blev.
Jag vände på udden och fick där reda på att banan återigen gick upp på Slåttdalsberget, mer eller mindre exakt samma väg som vi hade tagit på vägen dit.
16-25 km
Jag hanterade återkomsten på berget som något som bara måste stökas av. Det skulle inte komma att gå snabbt och jag skulle inte briljera men det var något som behövde göras. Ni förstår säkert att det var lite mentalt jobbigt att återigen ge sig i kast med det parti där man på vägen ned hade fått agera rundningskon. Jag njöt inte en sekund av vägen upp men upp kom jag. Nedför var jag som vanligt försiktig och blev passerade av flera medtävlanden. Här någonstans så började det dock att släppa. Efter berget så kom det ett längre fullt löpbart parti. Jag plockade många placeringar och njöt av att få springa och att känna mig stark relativt sett till de som jag passerade. Vid vätskestationen efter 25 km så skämtade jag lite med ett par av funktionärerna: "jag har en kompis som jag har pikat en hel sommar för att han tränar på tok för lite, jag har sprungit ganska exakt dubbelt så mycket som honom. Han ligger nog en dryg halvtimme före mig vid det här laget...".
25-35 km
Det återkom fortfarande extremt tekniska partier men det fanns även gott om löpbara sådana och mitt mod började att höjas rejält. Jag hade sedan länge släppt tanken på sex timmar men man kanske åtminstone skulle kunna komma i närheten av detta? Det hade även börjat att bli rätt komiskt att jag var så ojämn i de olika partierna. I efterhand så hade jag nog en backtålighet och distansnötande som en löpare närmare fem än sex timmar medan min utförslöpning och tekniska färdighet och mod var som en sjutimmarslöpare. Detta visade sig i vilka jag sprang med. Det var återkommande samma personer och de försvann alltid som en avlöning när det bar utför. När det planade ut eller bar uppför så var jag ikapp dom igen. Att jag till slut fick den tid jag fick var smått otroligt med tanke på hur extremt ojämn jag var. Musiken dånade vid det här laget i mina öron och jag hade en skön "nu gör vi det här!"-känsla i kroppen. Sex timmars sluttid innebär ett medeltempo på ca 8:30 min/km och medeltempot på min klocka låg alltjämt stadigt under 8:00.
Halvvägs genom detta parti fick jag kramp i ena baksidan och krampkänning i den andra. Stannade och stretchade en snabbis och det släppte något. Bad till Gud att detta inte skulle vara det som bestämde min sluttid idag. Vid 35 km-markeringen fanns den näst sista vätskestationen och där fick jag i mig både saltgurka och två salttabletter från en vänlig medtävlande. Atmosfären var generellt helt otroligt bra i spåret och trots min varierade upplevelse av loppet så var man på bra humör efter flera trevliga samtal. Nu skulle vi upp på det beryktade Skuleberget för första gången.
35-40 km
Efter en dryg km tacksam löpning uppenbarade sig stigen som ledde till toppet på Skuleberget.
Det var tydligt att jag var väldigt stark jämfört med dom som numera låg på placeringar i mina trakter. Jag sprang där jag kunde och powerwalkade där jag inte kunde springa. Placeringen förbättrades mer och mer ju längre uppför berget jag kom. Ganska snart så kom jag ifatt bröderna Backa samt en kvinna som jag hade löpt ifatt säkert fyra gånger under loppet. Vi fyra matade taktfast på uppför berget och jag tyckte synd om dom då de tvingades stå ut med min drama queen-aktiga andning.
Nära toppen passerade jag bröderna och lade mig bakom kvinnan. Vi samtalade lite och jag nämnde att jag trodde att vi par på väg mot ett resultat nära sex timmar. Fastän min andning var ansträngd så kände jag mig väldigt pigg, det var en sådan jävla boost att veta att man snart var klar. Nu skulle jag bara göra det bästa jag kunde under återstoden av loppet.
På toppen blev det som vanligt - min följeslagare försvann som en blixt nedför berget medan jag nog snarare påminde om en pensionär. Jag gjorde mitt bästa för att åtminstone vara något snabbare utför jämfört med tidigare men det var nog i ärlighetens namn en marginell skillnad. Klockan gav dock positiva svar och medeltempot var inte mycket över 8:00-tempo. När jag nästan hade klarat av färden nedför berget mötte jag en liten publikskara på fem-sex personer. Jag frågade om det fanns något pris för sämsta utförslöpare samt nämnde att jag kände mig som en gammal tant med permobil när jag försökte ta mig ned till botten. Detta möttes av skratt och jag fick återigen upp humöret lite. Att det gick att skämta med folk samt att alla som man approachade var trevliga och hjälpsamma underlättade min upplevelse av loppet ganska rejält. Jag var besviken på mig själv under stora delar av loppet och att då få tänka på något annat, om än för ett kort ögonblick, var väldigt skönt.
40-43 km
Äntligen på botten av Skuleberget! Fy fan så jävla skönt. Vid vätskestationen berättade dom att det var ett parti på asfalt följt av en extremt brant grusväg upp till toppen på Skuleberget. Jag blev sjukt glad av att höra orden "asfaltsväg" och "grusväg" och tryckte på så hårt som jag förmådde på den inledande asfaltsvägen. Det innebar vid det här laget ett tempo på strax under 6-tempo. Jag nådde foten på grusvägsstigningen och tänkte för mig själv "det här är det sista, nu avslutar vi detta så bra vi kan". Sprang ett hundratal meter innan det blev på tok för brant för detta och växlade då till powerhike. Fick beröm från de jag passerade(jag passerade bara personer när det gick uppför, blev aldrig passerad) att jag såg stark ut samt något skämtsamt tillrop gällande om jag kunde bära personen i fråga till toppen. Flera av de som jag passerade var personer som jag till och från hade följts åt under tidigare delar av loppet. Distansen på klockan förändrades vid det här laget väldigt långsamt och 100 m kändes som 500 m under ett vanligt löppass. Det enda jag hade i huvudet var "sabba in detta, sabba inte detta". Jag ville inte komma till toppen och missa sex timmar p.g.a. att jag hade varit för bekväm under avslutningen. Min andning var extremt ansträngd men benen bar mig fortfarande.
När klockan visade 42,2 km så dök den plötsligt upp: målgången. Man ska aldrig lita till fullo på klockan - gammalt djungelordspråk. Jag hade verkligen inte förväntat mig att målgången skulle vara där den var och jag fylldes med en sådan otrolig glädje när jag såg att tidtavlan endast visade 5:46. Allt jävla slit trots mina motgångar och stukade självförtroende hade resulterat i en riktigt bra tid som med stor marginal var under min initiala målsättning. Vid 5:47:17 passerade jag mållinjen och föll ihop på en berghäll. Det var över, nästan sex timmars slit hade lett mig hit. Sex timmar görandes något som jag uppenbarligen behärskade sådär. Jag kände mig så jävla stolt över min prestation.
Efter
Mötte upp Robin som var lika stolt han. 5:23 hade han sprungit in på, en helt otrolig tid sett till hans skrala förberedelser. Jag var så glad över att jag kunde dela hans glädje och slapp känna det som det fanns en risk för; besvikelse över att en person som har tränat hälften så mycket som mig slog mig med 24 minuter. Jag var i min värld förhandsfavorit men Robin visade sig hantera loppet mycket bättre än mig, han var lite bättre generellt och mycket bättre på att hantera de tekniska aspekterna. Att jag hade fått den tid jag hade fått trots min totala oförmåga gällande vissa av loppets aspekter kändes som en supervinst. Framförallt så var jag stolt över hur jag mentalt hade hanterat motgångarna, accepterat min situation och gjort det bästa utav det.
Tankar om loppet
Jag lär aldrig göra om detta då det var ett koncept som passade mig väldigt dåligt. Det var dock en upplevelse som jag kommer att bära med mig under resten av livet och det känns väldigt roligt att ha delat detta med någon. Vill man ha en extrem utmaning så erbjuder HKT just detta. Människorna i spåret och vid stationerna var otroligt trevliga och bidrog starkt till att förhöja min upplevelse. Jag har hela tiden fått höra hur tekniskt svårt detta lopp är och nu efteråt så är det bara att skriva under på allt som alla har sagt. Det är väldigt svårt att se framför sig ett svårare lopp. Jag har även fått en ökad respekt för folk som är duktiga på att springa i svår terräng, i min värld har det alltid varit lite utav en hittepå-egenskap("det är väl bara att springa"). Nu fick jag dock svart på vitt att det är en ganska stor skillnad på en tekniskt duktig traillöpare och en Svensson-löpare.
Distans: 43 km
Tid: 5:47:17
Tempo: 8:04 min/km
Tagna höjdmeter: ~1700 m
Placering: 102 av 619
0 kommentar(er)
