Sandsjöbacka Trail 96 km är ett stiglopp i Göteborgstrakten där man springer från A till B. Det är rejält kuperat med 2500 höjdmeter. Det sistnämnda är jag inte tränad för men jag hade på Lidingöloppet i höstas känt mig stark uppför och tänkte att detta sannolikt inte var en stark sida hos mig men samtidigt inte nödvändigtvis en direkt svaghet. Just Lidingöloppet tänkte jag att man skulle kunna använda för att beskriva vad som väntade i Sandsjöbacka. Min bild var en betydligt mer kuperad variant av Lidingöloppet på långsammare underlag tre gånger i rad. Det lät... saftigt. Men kul!

 

Jag kunde inte hålla mig ifrån att analysera fjolårsresultaten. Fjolårsvinnaren skulle ställa upp även i år och han hade ett flertal vinster i detta lopp, ofta i överlägsen stil. 2024 sprang han på ~nio timmar och snittade 5:42 min/km vilket spontant lät överjävligt bra. Vinst kunde jag således glömma. Fjolårstvåan löste 9:40 och hade ett maratonpers på 2:44, en nivå över mig. Trean, Petter Restorp, kände jag igen som en stiglöpare på högsta nationella nivå. Han hade sprungit på 9:58.

När jag nådde fyran som precis hade löst sub elva timmar på loppet så noterade jag att det var en person som såg ut att antingen vara på samma nivå löpmässigt som mig, alternativt något sämre. Där stannade min analys, elva timmar fick bli mitt mål. Tio timmar tycktes åstadkommas av löpare på en högre nivå än mig. Min bild blev således att elva timmar var godkänt/bra och ju närmare tio timmar jag kunde närma mig desto bättre.

Jag hoppades på en bra placering. Topp fem kändes väldigt görbart. Hade man tur gällande vilka som kom till start så kanske det fanns en outside-chans på pallen? Jag tänkte att jag skulle gå ut med täten och se hur det kändes.

Mest av allt så ville jag göra mitt första genomgående bra ultralopp. Känna att jag presterade något som inte hade varit möjligt för ett år sedan. Det tänkte jag att jag skulle förstå om jag gjorde, framförallt nu när jag hade försökt analysera vad olika sluttider betydde.

 

0-37 km: Två liter sportdryck. Vid 37 från min dropbag fylla på med en liter sportdryck samt tio gels.

37-55 km: En liter sportdryck. Vid 55 km fylla på med den svaga sportdryck loppet serverade.

55-78 km: Gels+en liter svag sportdryck. Vid 78 km fylla på med sportdryck igen.

78-96 km: Som ovan.

Jag behövde således gels för 41 km vilket jag tänkte skulle ta mig max fem timmar. Mitt vanliga behov är tre gels per timme men då jag kompletterade med sportdryck tänkte jag att två per timme och då alltså totalt tio st skulle räcka.

 

Jag anlände till Göteborg och min kompis Tim fredag eftermiddag och vi åkte direkt till målgången i Skatås och hämtade ut nummerlapp. Vid kl. 22 sa vi god natt och jag försökte somna i hans soffa. Det gick ändå drägligt, jag estimerar att jag somnade 23:30 eller midnatt och att jag således hade fått minst tre timmars sömn när klockan ringde vid 03. Tre timmar är inte mycket men det är något som jag med mina sömnproblem hade tagit på förhand. 

Det blev stressigt efter uppgång då jag hade en spårvagn vid 03:50 som jag VERKLIGEN inte fick missa. Stressen innebar att jag glömde den extra underställströja som var obligatorisk att ha med sig i löpvästen. Det kändes okej då jag istället hade en lite varmare löpväst som jag tänkte att tävlingsledningen skulle godkänna om jag blev kontrollerad. Jag gick av spårvagnen vid Lisebergs station och 20 min senare kom en buss och plockade upp oss.

Vi var framme i god tid innan start, ca en timme, och där på plats var stressandet borta. Jag noterade att det bara var jag och en till som planerade att springa i shorts. I detta sällskap fanns också 185 km-löpare, alltså folk som redan hade sprungit hit och nu skulle springa tillbaka. Så här efter loppet så kan jag inte låta bli att känna tacksamhet över att jag "nöjde mig" med 96 km. Att springa två varv på den banan... Ett rent helvete.

05:50 gick vi mot starten och jag tog plats längst fram. Här märktes det att stig- och kanske framförallt ultralöpare är lite annorlunda mot andra löpare. Det var bara jag som stod där framme. Jag hörde någon säga "vad tror du, ska vi ställa oss lite längre bak?" och jag kunde inte låta bli att förundras över detta. Det fanns hur mycket plats som helst och den första biten av loppet gick på en grusväg. Vanligtvis är det trevligt att ge utrymme till snabbare löpare, här var det i mitt tycke helt onödigt. Sak samma, starten gick och vi satte av.

 

Starten går och jag tar täten på den inledande grusvägen. Ganska snart blir jag ikappsprungen av det som jag är rätt säker på visar sig bli slutsegraren, Simon Johansson. Vi snackar lite och han berättar att han som flera gånger har vunnit loppet, Simon Bloss, inte har kommit till start. Då vi redan nu har en liten lucka till de bakom oss så börjar jag fundera på om vi är de enda två som har tänkt springa loppet som en tävling. Kan en solid insats från mig rentav räcka till pallen? Han som jag förmodar är Simon Johansson visar sig vilja hålla något högre tempo än mig och jag släpper honom strax efter att vi har äntrat skogen. Därefter är jag ensam under en längre period.

Runt sex km blir jag ikapp- och omsprungen av två löpare och är således fyra i loppet. Det som primärt skiljer oss åt är framfarten på de tekniska partierna. På några meters lite bökigare parti tappar jag någon meter på dom. Detta fortsätter tills det att jag inte ser dom längre. En titt på mina km-splittar på Strava säger mig att det var de första 13 km av loppet som var extremt tekniska. Ca en mil in i loppet så blir jag omsprungen av nästa löpare och konstaterar att jag ligger femma. För mig är det helt meningslöst att ta upp någon jakt, jag tycker att min ansträngning och insats är fullt rimlig med tanke på loppets längd. Min förhoppning är att min uthållighet ska betala av sig och att jag sent i loppet kommer ikapp och om några av de som har sprungit om mig.

Efter 13 km leds vi ut på landsväg, en befrielse. Jag minns att jag där och då var rätt nöjd över vad mina km-splittar visade men inser nu att jag en bra dag kanske borde ha haft 4:45 där jag nu istället hade 5:07. Vi hade trots allt bara sprungit 13 km innan detta lättare parti och jag gjorde en ansats att springa på lite. Runt 20 km leds vi upp på en stig igen som snart övergår till grusväg. Här blir jag omsprungen av nästa löpare och ligger således sexa. Efter detta ska jag befinna mig i ingemanslands väldigt länge.

Efter ~36 km når jag den första vätskestationen och min dropbag. Jag frågar med viss rädsla om det kan vara så pass bra att vi redan har betat av den mest tekniska delen av banan. Loppets inledande del hade inte varit något för mig... Jag blir glad när jag får svaret att loppets första mil mycket riktigt är den mest tekniska delen av banan. Pweewh. Det ska dock vänta många fler höjdmeter och lera. Där och då kändes det okej. Jag tog mina två fyllda flaskor med sportdryck samt tio gels. I tältet såg jag en löpare sitta och tänkte att det måste vara en 96K-löpare och att jag nu således låg femma.

En längre sträcka på väg samt lättlöpta stigar följde och här började det bli tydligt att kroppen inte riktigt var med mig den här dagen. Jag hade fått en liten mental boost av att det mest tekniska var bakom mig men trots det så noterades km 38 på 6:12. Det var ett tecken på vad som skulle vänta mig.

Strax innan fyra mil leddes vi in i skogen igen. Det hade varit en del lera tidigare i loppet men det var ingenting mot vad som väntade här. För mig löpbara partier var nu snarare undantag än regel. Leran var ofta så djup att hela foten försvann i den. Jag hade hittills inte haft kul under loppet och nu blev det rentav tråkigt. Inget flyt, något som jag har förstått är något jag behöver ha för att löpandet ska ge mig något. Jag tänkte att det ständiga totala nedblötandet av fötterna måste få konsekvenser och mycket riktigt så började en blåsa på vänster lilltå störa mig rejält. Efter 46 km gjorde det så pass ont att jag bestämde mig för att åtgärda den. Jag satte mig på en stubbe, knöt upp skon och tog av mig strumporna. Mitt redskap fick bli en av säkerhetsnålarna till nummerlappen. Precis allting var dränkt i lera och jag tänkte på hur fruktansvärt ohygienisk denna ”medicinska” insats var. På med de genomblöta strumporna och skon igen. Kändes lite bättre.

Det var väl någonstans här som den sista geisten gick ur mig. Leran tog aldrig slut och benen var väck. Jag fokuserade på att ta mig till 55 km och den näst sista vätskestationen. När den nåddes så frågade jag supporten hur långt före de framför mig var. Fick svaret att försprånget var rätt stort, uppskattningsvis tio minuter. Inte riktigt det jag hade hoppats på, frågan hade ställts med hopp om att få något att springa för. Jag lät dom fylla på mina två flaskor med sportdryck och gav med mig sedan av.

Efter att jag lämnade denna station så började det riktiga förfallet. Leran dödade allt flow och när jag väl kunde springa så kändes det som att jag rörde mig i slowmotion. Från 55 km och framåt skulle jag inte notera en enda km under åtta minuter. Något sorts snitt låg snarare på 10 min/km... Bryttankarna fanns ständigt där. Jag hade inte haft kul och nu befann jag mig mer eller mindre i ren misär. Varför bemödade jag mig med detta? Skulle jag inte bara kasta in handduken och ringa Tim och be han hämta mig? Det var helt uppenbart varken min dag eller mitt lopp.

Mängden gång ökade exponetiellt. Jag försökte desperat att hitta motivation. Tänkte på alla de betydligt sämre tränade än mig som skulle slutföra loppet. Jag skulle aldrig uppnå mitt mål på elva timmar men jag skulle kunna gå återstoden av loppet och likväl med god marginal ta mig i mål under loppets maxtid. Tänkte att jag var en jävla primadonna, någon som börjar tjuta så fort det inte går som tänkt. Bit ihop, ditt svaga jävla helvete. Det gav motivation en kort stund innan den snabbt slocknade igen.

Känslan i benen var densamma som 16 timmar in i ett 24-timmarslopp. Benens rörelseomfång kändes som några enstaka centimeter. Jag tog mig ingenstans. Naturupplevelsen var obefintlig, bara lera, lera och åter lera. Försökte tänka att jag skulle ta mig till den sista stationen vid ~78 km men det kändes oerhört långt dit. I vanliga fall kan jag höfta en mil till en timme, nu kändes det så pass illa att en mil kunde vara uppemot två timmar.

Fr.o.m. 64 km så gick jag enbart. Det började bli kyligt och jag insåg dessutom att mina gels inte skulle täcka faktumet att loppet skulle bli flera timmar längre än vad jag hade planerat. Insåg dessutom att mörkret skulle hinna infinna sig i skogen innan jag nådde målgången. Funderade på huruvida det ens var möjligt för mig att med min utrustning ta mig i mål. Vad skulle ske när jag började frysa, jag hade en mil kvar och alla gels var slut? Försökte jobba in att jag likväl skulle ta mig till den sista stationen och där ta beslut om ett sannolikt bryt av loppet. Flera löpare började nu att passera mig och de frågade halvt oroligt om allt var bra med mig. Förklarade att jag hade väggat men att det var bra i övrigt.

Någon gång strax innan sju mil hade jag fått nog och ringde Tim samt tävlingsledningen. Jag var besegrad. Han hämtade mig och vi åkte till målgången i Skatås där jag lämnade in min GPS. Där såg jag flera löpare gå i mål och det stack lite i hjärtat att bevittna det. Likväl, jag var relativt trygg med att jag hade tagit rätt beslut.

 

Det tråkiga efter ett sånt här lopp är att man har gjort en monumental insats för ingenting. Från stunden då jag hade väggat på riktigt hade jag fortsatt i tre timmar till. Det är liksom inte "oj, känns ju segt idag, jag kliver av!" utan det är "oj, känns ju segt idag, jag försöker lite till, och lite till, och lite till...". Således var jag rent fysiskt helt körd i botten och kunde knappt gå. Titt som tätt så högg det till i låret så att jag skrek till och Tim skrattade. Lägg till att jag hade sovit tre timmar och gått upp mitt i natten och livslusten var obefintlig. Allt detta medför att mängden njut efter loppet blir obefintligt. Den första ölen jag tog smakade okej, den sista jag tog var rentav äcklig. Jag kände så klart ett stort behov av att äta och beställde in en jättetallrik mat på kolgrillen som jag och Tim besökte. Efter kanske tre tuggor var jag mätt. Det finns liksom ett sug för att kompensera för misären jag precis hade genomlidit men ingenting är kul och ingenting smakar gott.

Jag sov dock som en jävla gud, minst nio timmar. Otroligt skönt. Sedan bar det av hemåt.

 

Jag är en dålig stiglöpare som inte är van vid kuperad löpning. Det är ju ren fakta så att jag inte presterade superbra är fullt rimligt. Att jag inte lyckades prestera ö.h.t. måste dock förklaras med att dagsskicket var uselt. Jag kan inte komma på något annat. Jag känner min kropp så pass väl vid det här laget att jag kan avgöra om ett visst slitage vid en given tidpunkt i loppet är rimlig eller ej. Det kan också finnas ett samband mellan loppets utkomst och hur tröskelpassen har känts de senaste två veckorna. Jag har försökt köra tröskel två gånger och brutit bägge gångerna då det har känts så dåligt. Rent krasst har ingenting varit sig likt sedan jag under början av året körde en för mastig dubbeltröskel och återuppväckte mina problem med baksidorna. Jag vet inte exakt vad som ger upphov till vad eller hur det fungerar men något är det. Innan den där dubbeltröskeldagen var jag i fenomenalt skick. 190 km en vecka, en dags vila och sedan jättepers på fem km.

Det tråkiga med loppet är inte att just detta lopp gick uselt utan att det är ännu ett i raden av misslyckade ultralopp. En jättestor anledning till att jag kom till start var för att se hur mycket bättre tröskelträningen har gjort mig på ultradistanser. Den frågan förblir obesvarad.

 

Nu ser jag fram emot att kunna dra igång träningen igen. Ger sig inte mina besvär så får jag boka in ett möte med min naprapat. Nästa stora lopp blir Skövde sextimmars i mars. Jag firade stora framgångar på "de vanliga distanserna" under 2024 års andra halva genom att tävla väldigt frekvent. Det tror jag kan vara en nyckel även vad gäller ultralöpningen. Möjligtvis inte köra ultratävlingar frekvent (det är trots allt väldigt slitsamt) men däremot köra åtminstone några andra ultralopp än 24-timmars varje år. Är vi hårda mot mig så har jag inte gjort en enda bra prestation på en ultradistans sedan 2022 och likväl fortsätter jag att komma till start på ett av de tuffare loppen som finns i form av 24-timmars. Att komma till start och ha bevisat sig på t.ex. sextimmars hade känts mycket bättre. 

Ultralöpning kan vara jävligt oförlåtande och det blev denna helg ett bevis på. Tagg och pepp hela vägen fram till start. Stora förhoppningar under loppets inledning. Sedan en glöd som för varje km långsamt slocknade. Efteråt summera en helt meningslös resa till Göteborg. Sanslöst mycket bök för precis ingenting. Av just dessa anledningar är det intressant för dra åt helvete så gött det kommer kännas om jag en dag får till ett lopp som åtminstone är i trakterna utav mina förväntningar. Den dagen ska jag verkligen njuta för är det något jag har lärt mig så är det att det är inget som man kan ta för givet.

 

På återhörande!