Jag har under hösten persat på fem km, milen, halvmaran, Lidingöloppet och kommer att persa på 100 km. Det enda som saknas för en "clean sweep" av personbästan från fem t.o.m. 100 km är ett maraton. Så kan jag ju inte ha det. Efter förra helgens halvmara i Strängnäs så insåg jag att jag är i väldigt fin form. Så pass fin form att det borde vara möjligt att bocka av ett sub 3-maraton även på träning. Sagt och gjort, jag mätte upp en loop-runda á ~två mil och bestämde mig för att ge det ett försök.

Inför maran så sov jag oroligt och lite, likt hur det var inför ett par av höstens maratonpass som gick riktigt dåligt. Jag tillät mig dock att somna om och vakna när jag vaknade snarare än att vara styrd av ett alarm. Detta medförde dock att jag var ute hos föräldrarna senare än tänkt och istället för att skjuta på den tänkta starten kl. 11:00 så stressuppvärmde jag i en km innan jag satte av. Sömnen och den bristande uppvärmningen tror jag fick stor effekt på dagen.

 

Jag satte av stressat från föräldrarna över snötäckta och hala gator. Första km gick på 3:59 och jag  kände mig ansträngd och klockan noterade extremt hög puls för att vara jag i det tempot. Insåg att här kan jag inte ligga kvar utan nu fick jag snabbt försöka stabilisera mig i en mer rimlig ansträngning. Tempot skulle också sjunka men tyvärr så förblev pulsen hög. Efter ~fem km hade jag 4:09 min/km i snitt och precis allting talade för att det här inte var en bra dag att maxa ett maraton på. Försökte lugna mig själv med att jag precis hade börjat och trots allt hade god marginal till sub 3-fart (4:15 min/km).

Vid 10 km hade jag haft några riktigt snälla km bakom mig och det var fr.om. den tionde kilometern som pulsen började bli något mer normal. Min förhoppning tempomässigt hade varit högre men jag hade insett att det inte var en dag att vara girig på och jag var egentligen nöjd med alla kilometrar som gick under 4:15 min/km.

Nu leddes jag ut på Händelö och nu skulle gång- och cykelvägen återigen bli snötäckt. Som ni har förstått så gick maran hittills inte riktigt som tänkt och att då dessutom börja halka på en hal vägbana var verkligen inte kul. Det fick en ganska stor effekt på tempot där km 17 och 18 noterades på 4:21 respektive 4:28. Min plan var att springa ungefär samma loop två gånger men jag insåg där och då att det aldrig skulle fungera. Att komma tillbaka till detta hala parti betydligt mer sliten kändes som en mardröm. 

Km 19 var förvisso snäll med en del utför men 4:06 gav ändå hopp. Det hade inte gått som tänkt men kanske kunde jag lösa sub 3 ändå? Vid halvmaran hade jag 4:12 min/km vilket var 3 sek/km under farten som krävdes för sub 3. Under den andra halvan hade jag med andra ord råd att snitta 4:18 min/km. Kanske...?

Vid 22,3 km sprang jag förbi föräldrarna och fick en ny flaska med sportdryck. Underlaget var halt igen och jag var riktigt ansträngd. Försökte känna motivation gällande att mer än hälften var avverkat men det ekade ganska tomt på den fronten. Lämnade Åby och den värsta halkan efter ca 24 km och bestämde mig för att ändra tänkt rutt och göra allt i min makt för att få så bra underlag som möjligt. Det var mitt enda hopp.

Det som framförallt hade blivit slitet var mina baksidor. Känslan var att jag hade gjort 100 reps raka marklyft. Jag kände att jag inte kunde ligga på mycket hårdare än vad jag gjorde utan nu stod hoppet till att det tempo som jag automatiskt hamnade i var snabbt nog för att nå sub 3. Det hoppet dödades rätt rejält när km 27 gick på 4:33. Snittfarten var fortsatt tillräcklig för tre timmar men det var så uppenbart som något kunde bli: nu skulle det bara gå utför.

Jag hade haft svaga tankar flera gånger under dagen och nu intensifierades dom. Det kanske var fullt tilllräckligt att bryta vid 30 km, se det som ett bra pass och ge detta ett nytt försök om några veckor?

Jag sköt på beslutet gällande en eventuell brytning och vid 30 km hade jag mer eller mindre exakt snittfart för sub 3 h (4:16 min/km) men allt hopp var så klart dött. Km-tiderna hade börjat närma sig 5 min/km.  Det som fick mig att fortsätta var att jag trots en rejäl väggning trots allt skulle persa rejält på maran (pb var ju blygsamma 3:21:30). Detta samt att jag försöker bli bättre på att inte vara så girig utan ta det jag kan få. Om man ska bryta så fort varenda förutsättning inte är maximerad så kommer man inte att slutföra många lopp eller maxningar. Det fanns trots allt ett värde i att slutföra maran då det skulle vara en liten bedrift med tanke på alla bryttankar under dagen.

Från km 36 fick jag upp tempot lite igen, gissningsvis för att jag kunde känna målgången närma sig. Jag försökte också att lägga lite prestige i att slutföra värdigt och inte bara lunka i mål. Tempot visade ~4:23 min/km och jag tänkte att jag borde vara precis på gränsen för att klara sub 3:05.

Med två km kvar hände något. Jag skulle snart passera föräldrarna, slutförandet var nära och jag kände att inte ville bränna 3:05 p.g.a. bekvämlighet. Ansträngningen gick återigen upp och km 42 gick i sub 4-fart. Jag kanske inte skrek under den sista kilometern men det var inte långt därifrån och de människor som jag passerade undrade nog vad fan det var för drama queen som sprang förbi dom.

 

Distans: 42,2 km

Tid: 3:04:45 (pb med 16 min 45 sek)

Tempo: 4:23 min/km

 

Efter målgång flåsade jag högt långt efter att jag hade slutat springa. Jag hann liksom stå still några minuter, gå sista biten till föräldrarnas hus och flåsade fortsatt rejält när jag bytte kläder. Märkligt, det har aldrig hänt förut. Jag kände kanske inte så mycket där och då men insatsen har växt mer och mer på mig. Det var trots allt många hjärnspöken som besegrades och tiden sett till den dagens förutsättningar är jag ganska nöjd över. Jag hade kunnat resignera mycket mer markant än vad jag faktiskt gjorde. På kvällen åkte jag ut till en kompis och drack öl och jag har nog aldrig varit så trött efter ett löp, hade stora problem att hålla ögonen öppna och fick bege mig hemåt ovanligt tidigt.

Vad kan jag då säga om att maxa en så utmanande distans som maraton på träning? Baserat på hur det kändes under dagen så tror jag att det är väldigt svårt att få ut allt. En bättre dag kanske jag löser sub 3 h men det är rimligt att anta att det finns 5-10 min mer att hämta ut på en tävling. Nu gick det ju sämre än tänkt redan från start men jag kände de facto inte något större tagg förrän det återstod två km. Det fanns en känsla av "detta ska avverkas" snarare än "nu jävlar kör vi!".

Med det sagt så var det en lärorik upplevelse. De flesta skulle nog inte anse en mara-maxning helt ensam en kylig dag i slutet av november när den första snön har kommit som en bra idé. Men jag ville ju likväl ge det ett försök. Då är det bättre att göra det än att gå och undra över hur det skulle ha gått. Allt behöver inte optimeras till leda utan ibland kan man bara snöra på sig skorna och se hur det går. Jag ångrar inte denna idé, nu lyder mitt pers 3:04:45 snarare än 3:21:30 som det hade gjort utan lördagens solo-mara. Gott så.

Nu har jag en sak kvar i år och det är 100 km som även detta är tänkt att utföras solo i vinterförhållanden. Jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att denna mara bidrog till lite oro kring 100K-löpet. Tänk om jag får en lika dålig dag då? Tänk om jag även då har svårt att känna någon vidare motivation? Det fina är att det inte spelar någon roll. Jag kommer att springa 100 km, jag kommer att göra det ensam och det kommer att vara vinter. Vad som sedan händer under löpet kan jag inte styra över.

På återhörande!