Igår gick Stockholm maraton av stapeln och jag gjorde debut på startlinjen. Det var inte något "A-lopp" i den bemärkelsen att jag kom på att jag skulle delta 1,5 vecka innan loppstart, däremot så hade jag rätt höga förhoppningar. Dagen efter anmälan gav jag mig ut på det specifika maratonpasset 6-5-4-3-2-1 km och det gick väldigt bra. 4:15 min/km kändes som en bekväm fart och jag började inse att mina möjligheter att springa sub 3 h var väldigt goda. Det blev målsättningen.

Detta mål hann revideras under de sista dagarna innan loppet då väderprognosen konstant aviserade att vi skulle få högsommarvärme. Hur mycket tappar man i värme? Vi såg ut att få 27 grader och Jack Daniel's VDOT Running Calculator menade att 3:06 i 27 grader var detsamma som 3:00 i optimal temperatur. Erik Olofsson postade en studie på sin Instagram som menade att tappet är betydligt större än så, upp till 15 min för en 3:00-löpare. Jag tyckte att det lät väldigt mycket och var personligen inställd på att tappa ca 10 sek/km vilket skulle göra att 3:05 i denna värme skulle kunna vara möjligt.

 

Dagarna innan loppet gjorde jag några saker som jag nog inte gör om igen innan lopp. På onsdagen var jag på AW med ett par kompisar och drack öl, dagen efter gjorde jag exakt samma sak med jobbet. Framförallt torsdagen med kollegorna innebar intag av väldigt mycket skit: öl, drinkar, planka, pizza, chips, salamichips och godis. Det medförde att jag dagen innan loppet kände mig i det närmaste spritfet istället för lätt och studsande. På fredagen kunde jag inte hålla mig ifrån att trycka i mig lite chips och godis på kvällen vilket resulterade i att jag hade ätit skit flera dagar i sträck innan loppet.

På lördagsmorgonen tog jag bilen till Fruängen, parkerade och bytte till tunnelbanans röda linje mot Stadion. Här skedde sammanträffande nummer ett: när jag äntrade tåget satt Freddie där. Vilken jävla slump. Han hjälpte till att guida mig till expot när vi kom fram och klev av tåget. Vi hade kommit fram ca 10:30, 1,5 h innan loppstart, och när han nämnde att påsen med ombyte/överdragskläder skulle vara inlämnad senast 11:00 blev jag stressad. Nästa gång kommer jag att vara på plats två timmar innan start.

Jag hann dock med allt jag skulle och lyckades dessutom byta startgrupp från J till C, något som gjorde att jag hamnade extremt mycket längre fram vid starten. När alla måsten var avklarade återstod det ca 50 min till loppstart och jag värmde upp lite. Känslan var inte fenomenal men jag kände mig taggad.

11:45 leddes vi till våra respektive startgrupper och när startleden släpptes på så sprang jag så långt fram jag kunde vilket faktiskt visade sig vara så pass bra som kanske endast 50 m från startlinjen. Oron för att hamna för långt bak och stå still i starten försvann, detta var ett bra startläge. Här skedde också sammanträffande nummer två. På Jogg hade jag diskuterat loppet med Staffan som jag visste också drömde om sub 3 h, en person jag aldrig hade träffat. Nu tyckte jag att han såg ut att stå precis intill mig så jag frågade om det var han och presenterade mig. Önskade honom lycka till och sedan gick startskottet.

 

Trängseln var endast ett faktum precis i början, sedan lättade det ganska så omgående och jag kunde hålla mitt egna tempo. Jag hade precis innan start tagit spontanbeslutet att ligga i 4:15-fart OM det visade sig vara min naturliga fart den dagen, detta då väderprognosen hade varit lite mer positiv precis innan start. Jag var dock helt inställd på att inte forcera något tempo så det kunde bli långsammare också. Med det lilla tidstappet i början gick första femman i ganska exakt fart för 3:05 och det kändes som en bra start på loppet.

 

Denna sträcka (tror jag) inleddes med ett sanslös skönt utförslöp, ni vet en sådant där med perfekt lutning. Hade man sprungit där någon annan dag hade man varit förpassad till trottoaren, nu hade vi en stor och bred bilväg att susa fram på. Känslan var fortsatt god även om jag visste att jag inte var i mitt livs slag just denna dag. Hade jag varit det så hade jag sprungit 5 sek/km snabbare. Likväl, här var jag ännu förhoppningsfull. Det kanske inte spratt i benen men det kanske var en sådan dag där jag kunde springa väldigt jämnt. Jag intog var 20:e minut en gel och kände mig nödgad att dricka vid varje vätskestation där jag intog både sportdryck och vatten. Det var sanslöst gott i värmen. När jag kom ihåg, typ en gång per timme, tog jag en salttablett och någon gång även en koffeintablett.

 

Här hade mitt totaltempo för loppet börjat röra sig mot exakt tempo för 3:05. Jag insåg att det sannolikt skulle bli svårt men kunde jag ta mig till halvvägs och vara någorlunda fräsch så kunde kanske ett under ske under den andra halvan av loppet. Vi hade nu också nått ett längre uppförslöp och här någonstans så började jag bli orolig för magen. Jag kände mig gasig och vågade inte fisa då buken kändes ruggigt instabil. Ett beslut behövdes tas, besöka bajamajan och tappa tid eller riskera att springa återstoden av loppet med halvdålig känsla? Stötte och blötte beslutet i huvudet och irriterade mig på att jag inte hade tagit Immodium innan start. Till slut gav jag upp och sprang in på bajamajan och väl där inne blev jag vansinnig. Allt gick i slowmotion, jag fick inte av mig shortsen p.g.a. en jävla dubbelknut och det som jag hade tänkt skulle ta max en min tog säkert tre min. När jag kom ut och gav mig av såg jag att medeltempot hade gått från 4:23 min/km (exakt tempo för 3:05) till 4:28 min/km (mitt emellan 3:05 och 3:10). Där insåg jag att det fr.o.m. nu snarare handlade om att lösa 3:10.

 

Här är mitt bajamaja-besök inräknat så tempot var egentligen bättre än så. Likväl, nu hade det börjat att bli tydligt att några stordåd inte skulle ske idag. Jag hade börjat flåsa ganska rejält trots att jag inte sprang snabbt. Det var som att benen var låsta vid en viss hastighet. Mitt enda fokus: ta mig halvvägs, där börjar loppet.

Halvvägs hade jag 01:34:14. Då ska vi minnas att jag tappade ett par minuter inne i bajamajan. Så rent löpmässigt kanske första halvan sprangs på 1:32 eller rentav 1:31. Den tanken gav mig lite hopp, så jävla långsamt hade jag trots allt inte öppnat.

 

Tyvärr så började förfallet visa sig mer och mer. Det gick inte att få fart på benen. Jag hade inga som helst problem med kramp eller något annat, det gick liksom inte bara att springa fort. När jag försökte att korrigera upp farten något blev det snabbt jättejobbigt. Under denna passage tog vi en utav de större stigningarna och det gick långsamt...

 

När man har ett dåligt lopp så märks det ofta på att man skjuter fram "spurten". Det hade jag gjort under hela loppet. Först så var det vid halvmaran något skulle ske, sedan vid 30 och därefter vid Sam och Linda (som skulle komma ut och heja på mig vid ca 32 km). Till slut så tröttnade jag lite på detta tänk och kände att det nog fick räcka att hålla ihop loppet så gott som det gick.

Runt 30 km såg jag en lång och ståtlig Tjalve-rygg och insåg att det tyvärr var Andreas som likt mig hade en tung dag. Utbytte några ord innan jag sa att jag skulle försöka att springa på så gott som det gick under sluttampen och lämnade honom.

 

Sam och Linda stod där jag hade tänkt att de skulle stå och jag bestämde mig för att sättet att tacka dom på var att vråla ut "jävla budgetfiskare!" till Sam (jag brukar reta honom för att han är en usel fiskare) vilket jag direkt ångrade då det kändes som att de förtjänade något annat än en roast. Tidigare under loppet hade jag överraskat sett ett par Stockholms-kompisar i publikhavet och fått rätt mycket energi av det. De där korta glimpsarna av någon man kände var rätt energigivande.

Jag hade nu någon sorts lös plan om att jag skulle spurta sista fem kilometerna men den dog ut mer och mer under loppets slut. Det fick bli att bara ta sig i mål och göra det med någon sorts ansträngning.

Loppet handlade nu egentligen bara om att springa och längta efter vätskestationerna. Det var så FRUKTANSVÄRT jävla gott med iskallt vatten, helt obeskrivligt.

 

Väldigt likt sträckan innan, en enda stor längtan efter vätskestationerna. Magen hade börjat bli orolig igen och mot slutet av denna etapp så övervägde jag att besöka en bajamaja igen. Det är illa på magfronten om denna tanke dyker upp med ett par km kvar.

 

Jag beslöt mig för att skippa bajamajan och istället sänka tempo för att göra det mer uthärdligt. Med två km kvar tog jag av mig mitt flipbelt och höll det i handen istället då jag upplevde att trycket mot magen inte hjälpte.

Vi äntrade Stadion och då jag egentligen inte hade råkat ut för något av det som ofta stjälper folk på maror (kramper, sönderslagna ben etc) så var jag inte så illa däran. Det hade funnits någon sorts spärr i benen men egentligen så hade de inte känts särskilt trasiga. Så jag passerade mållinjen med känslan "jaha, det var det!" snarare än "fuck yeah, jag uthärdade och nu belönas jag!". Jag var nöjd över att jag hade gnetat på men låt oss nu vara helt ärliga, det kan väl ändå förväntas av mig? Det hade snarare varit helt sinnessjukt om jag hade brutit ett 42,2 km långt lopp för att det inte gick så bra. Det enda jag har gjort de senaste två åren är att springa extremt långt och försöka uthärda just de där känslorna av meningslöshet. Men ja, det ska ju göras också. Men då jag aldrig var direkt nära att bryta så kunde jag inte känna någon större stolthet. Möjligtvis lite för att jag kunde ha gett upp ännu mer och tagit det ännu lugnare. Jag kände liksom att jag inte hade kunnat göra det jättemycket bättre den här dagen än vad jag gjorde.

 

Sluttid: 3:21:30

Tempo: 4:47 min/km

Placering: 822

 

Jag hade egentligen inte så jättemycket emot banprofilen utan det var värmen som förstörde allt och den kan ju vara en faktor varje år med tanke på när på året loppet ligger. Likväl, det är inte omöjligt att jag återkommer nästa år. Bekymret är väl att det ligger relativt nära SM 24h. Men det var ett trevligt lopp i bemärkelsen att det var mycket folk, både startande och i publiken. Det var trevliga miljöer att springa i.

 

Nu kommer jag direkt att ställa om fokus mot Skövde 24h den 5:e juli. The Great Return of the Lunkande. Bara mata på med mängder av långsamma mil. Om jag känner mig taggad för det? Mjo, själva träningen tycker jag alltid är kul. Just nu känner jag dock inte någon större pepp inför själva loppet. Men det kommer förhoppningvis. Jag har ju några gäss oplockade med 24h-lopp och jag är sämst i Sverige på att ha saker ogjorda, så en start där är oundviklig oavsett vad jag känner nu.

 

En ny mara blir det nog i höst i form av Växjö maraton, ser fram emot att ha en lång period av snabbare löpning i kroppen inför det loppet och ge sub 3 ett riktigt försök.

 

På återhörande!