Efter fadäsen på SM i Växjö i slutet av april var det dags för revansch. I Växjö hade jag inte ens fått chansen där benen dog helt extremt tidigt för att vara jag vilket resulterade i att jag bröt mitt femte raka 24-timmarslopp. Det som skedde där gjorde mig mer nervös inför Skövde jämfört med tidigare lopp, vad händer om jag råkar ut för samma sak men likväl känner att jag måste bryta min trend och slutföra loppet? Att t.ex. känna efter åtta timmar att loppet är över och sedan ha 16 timmar kvar som man ska ta sig igenom "bara för att" är en fullständig mardröm för mig. I Växjö hade jag även tidigt i loppet känt att jag var där och sprang just "bara för att" snarare än att jag kände inspiration och tagg. Min förhoppning var att det hörde ihop med att jag hade en så dålig fysisk dag men det fanns en oro inför Skövde att samma sak skulle återupprepa sig. Om 24-timmars har utvecklat sig till något som jag bara vill ha avbockat snarare än att jag är motiverad att göra jobbet så har jag ju ett helvete framför mig där det kloka vore att bara ge upp.

 

Det mesta kändes bra rent fysiskt. Jag har något liiitet jux med vänster höftböjare som har suttit i flera månader och som vägrar försvinna men det är också i det närmaste försumbart. Jag hade inte tränat exakt så som jag hade tänkt men jag hade likväl i vanlig ordning tränat mycket. På grund av det jag nämner i första stycket ovan så ägnade jag mycket energi åt att under de sista två veckorna jobba in lite tagg i huvudet på träningspassen för att dämpa oron inför loppet.

Något som jag lade energi på var att inte överäta inför loppet. På Stockholm maraton kände jag mig nästintill fet på startlinjen. Det kanske finns någon poäng med att kolhydratladda och allt vad det heter men det är i mitt tycke fan så mycket viktigare att känna sig lätt och snabb. Jag råkade dock äta lite väl mycket på hotellet kvällen innan loppet så på frukosten under loppmorgonen blev det ingen frukost som rent mängdmässigt matchade vad jag skulle göra senare den dagen.

Mitt bord sattes upp mellan en trevlig kvinna och Alfons Enell, ultra-Sveriges största (?) framtidslöfte och en person som sitter inne på en helt annan kapacitet än en annan. Han var den givna förhandsfavoriten där det enda som talade emot honom var att han likt mig brukar bryta 24-timmarslopp. Mamma och pappa dök upp med ca timmen till start.

 

Jag startade väldigt snabbt fastän det inte kändes så. De första varven visade tempon på nedåt 5:30 min/km. Även om jag var i kanonform så var det en för optimistik start. Jag märkte dock att det snart började stabilisera sig uppåt 6:00 min/km och då släppte jag de tankarna. Från start så lade jag mycket energi på det som Erik har lärt mig: styra slitaget/ansträngningen till rumpan. Det gör att jag har en väldigt upprätt löpstil där jag försöker att skjuta fram höften och verkligen känna att röven är aktiverad när jag springer. Idén där är att det är bättre att gluteus gör så mycket av jobbet som möjligt snarare än låren då det är den större muskeln. Detta kände jag direkt att jag lyckades bra med.

Jag märkte också att mina mardrömstankar om att skulle starta loppet och känna att jag inte var motiverad var obefogade. Det kändes bra mentalt, så pass bra att jag sprang de första 5,5 timmarna av loppet utan hörlurar. Personbästa! Det innebär alltså 132 varv på en löparbana utan någon sorts akustisk stimulans, varken från musik eller prat med medtävlande. Jag pratar med folk på loppet om de börjar prata med mig eller om jag är väldigt sliten men jag söker annars inte kontakt. Har upptäckt att jag inte är en löpare som gillar att prata medan jag springer, åtminstone inte under längre perioder.

Efter 45 min kände jag att jag kunde kissa och här kommer en sådan där grej som säger mycket om vem jag är. Jag vill inte hamna i ett läge där jag tar varje liten ursäkt att inte springa så fastän jag skulle kunna kissa så vill jag inte göra det direkt. Då sätter jag upp någon sorts tävling i huvudet, "du får kissa först efter x antal timmar". Det kanske är något sorts diffust byggande av disciplin. Hur som helst, efter 3,5 h unnade jag mig första kisspausen. När jag stod still inne på toaletten så fick jag första positiva beskedet: benen stelnade inte till överhuvudtaget. Nice! Det innebar att jag hade en bra fysisk dag och att min ansträngning att styra slitaget till rumpan hade lyckats. Det som var mindre nice var att jag noterade att urinet var ganska mörkt. Inte motorolja som man har hört mardrömshistorier om men åtminstone som äpplejuice. Mörkt urin vill du INTE ha som löpare. Det är ett av tecknen på rhabdo vilket kort sammanfattat innebar att du har förstört dina njurar. Ett bra vätskeintag kan vara förebyggande för att motverka detta så där och då tog jag beslutet att öka vätskeintaget.

I vanlig ordning intogs ca två dl sportdryck var 30:e minut där jag varvade mellan fläder, citron och apelsin. Nytt för detta lopp var att jag jobbade med smakbrytare där jag var fjärde timme intog en alkoholfri öl samt tog något tuggbart likt chips, bar eller godis. Den första ölen smakade drägligt, resterande smakade skit. Rekommenderar ej Norrlands alkoholfri.

De första sex timmarna visade en sak: idag skulle jag åtminstone få chansen att prestera.

 

Vid sju timmar kissade jag för andra gången och nu såg urinet bättre ut. I och med att jag numera drack mer så skulle jag framöver inte vara lika discplinerad med när jag fick kissa, nästa kisspaus var vid nio timmar och därefter var det nog nästintill en per timme. Intressant var att jag inte hade behövt besöka toaletten för nummer två och att det skulle hålla i sig hela loppet, det har aldrig inträffat förut. Fysiskt kändes det kanon och att tempot gradvis blev långsammare fanns med i mina kalkyler.

Vädret kommer jag inte att gå igenom då jag inte minns när det regnade eller inte regnade men det regnade under stora delar av detta lopp. Shorts, långärmad tunn tröja, regnjacka och keps gjorde jobbet. Jag frös ingenting och min enda oro var att skorna skulle bli genomdränkta och orsaka blåsor på fötterna. Även detta undvek jag nästintill helt. Inga blåsor, inget bajsande och inget illamående. Ni hör ju själva, satan så det flöt på.

Mentalt var jag fortsatt på en väldigt bra plats. Jag försökte vara här och nu och inte en enda gång under loppet gick jag in på Jogg.se för att titta på ställningen i loppet. Min misstanke var att jag låg tvåa bakom Anton men jag brydde mig egentligen inte. Jag ville göra mitt lopp och gjorde jag det så skulle det räcka långt. Det mentala gick från bra till fantastiskt när jag ca tio timmar in i loppet hade betat av en hel del av spellistan som jag hade fått från Anton Adamsson (innehållandes många skitlåtar ska sägas) och kom över en jävla femplus-dänga. Man kan ha feeling och så kan man ha the mother of all fucking feelings-feeling och jag hade det sistnämnda. Cynthia Erivo's "Stand Up" med viss gospel-touch (?) i kombination med natten som nu hade lagt sig över Södermalms IP och mina oberörda ben som outröttligt betade av km på tartanbanan skapade en otrolig känsla. Sånt här får man egentligen inte berätta för det inget som gör mig mindre singel och det finns rentav risk för att jag tvångsinläggs på Säter men jag bestämde mig för att byta låt först när jag tröttnade på den. Det skedde efter fyra timmar... Ja, jag spelade samma låt fyra timmar i sträck. Döm mig gärna men förstå att det där och då inte fanns en person norr om ekvatorn som kände sig starkare.

Vid halvvägspasseringen tolv timmar in i loppet noterades jag för 113 km. Bra! Jag kände mig inte sliten och redo för det som skulle komma. Det var även så pass långt att möjligheterna för ett en riktig kanondistans låg öppen. 113 km är så pass långt att distanser uppemot 215 km inte kändes omöjliga. Mitt drömmål 210 km levde inte bara, det var vidöppet.

 

Taktiken efter midnatt var glasklar: basera ansträngningen på hur det kändes på samma lopp i fjol. Då hade jag i mitt tycke bränt ut mig genom att köra på för hårt för tidigt, försökt hålla vissa tempon samt att jag låg i ledning och försökte utöka eller åtminstone bibehålla denna. Från och med nu sket jag således helt och hållet i tempot och lade enbart prestige vid att fortsatt vara löpandes. Fortsatt löpandes var jag minst sagt. Så vitt jag kunde se så var jag den enda som inte nyttjade sitt- eller gångvila och det bidrog till en fin känsla av att vara stark.

Här har vi svaret på "varför?" som ofta förekommer när min hobby kommer på tal. Nej, att springa hundratals varv på en löparbana är inte kul. Allt i livet behöver inte göras för att det är "kul". Det är däremot mäktigt. Trots alla dessa timmar är benen och huvudet i bra skick, det går inte att se några begränsningar. Man är nästan i någon sorts trans där det känns som att det krävs en kula i huvudet för att det ska ta stopp. Trots att det är flera timmar tills föräldrarna återvänder till banan så vet jag redan nu att jag kommer kunna möta dom och säga "idag springer jag hela loppet". Det är någon sorts fullständig övertygelse om att man orkar hur mycket som helst och den är väldigt trevlig.

Min taktik att hålla nere ansträngningen bidrog till att tempot under denna etapp stundtals rentav letade sig uppåt 8 min/km. Jag störde mig på att det gick så fruktansvärt långsamt men jag var dels fast bestämd att inte återupprepa fjolårets misstag samt så kändes det inte SÅ långsamt. Jag liksom flöt fram genom natten och det var en ganska härlig känsla. Att jag fortsatt inte hade nyttjat någon sorts vila gjorde att det långsamma tempot kändes mer okej. Jag mindes inte exakt när jag hade kört första sittvilan i fjol men det var någon gång mellan 13-14 h in i loppet så efter 14 h kände jag viss nöjdhet över att det långsammare tempot fungerade då jag inte ens kände att det var nära att jag behövde vila.

 

Här skedde någonting intressant: tempot ökade lite av sig självt. Det var som om dygnsrytmen sa åt mig "nu är det dag igen, nu kan du springa normalt". Nu blev det helt plötsligt vanligt med varv med tempon närmare 7 min/km snarare än 8. Att totaltempot likväl ökade beror nog på frekventa kisspauser samt några långsamma energiintag. Nu var jag ju sedan ett bra tag ensam och fick inte energi langad. Då gjorde jag så att jag vid xx:30 högg en flaska sportdryck och drack den i farten, vid xx:00 stannade jag vid bordet. Där passade jag på att ta både salt-, magnesium- och koffeintablett samt det ätbara som jag kände för.

När 100 miles närmade sig gjorde jag nästa intressanta upptäckt: jag skulle INTE krossa mitt 100 miles-rekord från i fjol. Det såg rentav tight ut att ö.h.t. slå det. Det var intressant då jag detta lopp inte hade sittvilat någonting alls som jag gjorde i fjol men då hade jag också sprungit snabbare under natten. Efter 18:13 nådde jag 100 miles vilket innebar att jag var fem min långsammare än i fjol. Skillnaden var dock att då hade mitt lopp börjat närma sig slutet då jag var ruggigt sliten, nu kände jag att jag hade mycket kvar i kroppen.

Efter 17,5 h återvände mamma och pappa till banan och jag sa åt dom att jag trodde att jag skulle orka springa hela loppet. Det var inte något jag sade för att gjuta in mod utan för att det genuint kändes så. Tyvärr så gick det jättesnabbt mellan att kännas någorlunda smidigt att jogga till att kännas supertungt. Runt 18 timmar var det nästintill maxansträngning att ligga i ett tempo närmare 8 min/km. Benen kändes helt slut och det var fruktansvärt styltigt att bibehålla en löpandes rörelse. Jag gnetade på så fram till 18:35 h in i loppet. Det hade gått upp för mig att en annan verklighet väntade under loppets sluttamp.

 

Jag bestämde mig för att det var dags för att gå. Jag AVSKYR att gå under 24-timmarslopp. Man kan tro att det är bra mycket skönare än att jogga men man kommer dels ingenstans, det känns hopplöst och det är inte särskilt mycket skönare än att springa. Planen var att gå en längre period för att sedan testa att springa. Ju mer jag gick desto mer avlägset kändes dock löpandet. Det var liksom precis att jag klarade av att gå i en bra takt, tanken på att jogga skrämde mig. Jag sköt hela tiden på löpförsöket och höll hyfsat gångtempo fram tills 20 h. Det jobbiga var att jag insåg att 200 km levde om jag skulle klara av att jogga någon timme. Jag såg liksom live mina chanser på en bra slutdistans minut för minut dö ut. Men jag pallade inte ens fundera på tempon och dylikt, jag ville bara överleva. Någon gång här testade jag några löpsteg och det kändes helt fruktansvärt. Det var dock också ordragrant ett par löpsteg så egentligen gav jag det väl inte riktigt chansen. Hade benen kunnat mjukna tills sig om jag forcerade något varv löpandes runt banan? Kanske. Det kändes dock verkligen inte så. Jag gav upp. Efter 20 h väntade fyra timmar med sjukt långsam och planlös gång. Det gjorde för ont att gå i en rask takt.

Jag gillar inte att göra saker "bara för att". Jag springer hellre så långt jag kan springa och får en bra tid och ett bra medeltempo snarare än att "förstöra" en löpprestation genom att addera många timmar med spatserande. Det är löpandet jag bryr mig om. För mig är således de här avslutande fyra timmarna i grunden helt meningslösa vilket gör det tufft mentalt. Jag hade dock bestämt mig för att slutföra loppet oavsett hur det gick och jag var dessutom skyldig mina föräldrar att leverera en målgång.

Att jag nu gick långsamt med enda plan att vara i rörelse tills slutsignalen gjorde att jag för första gången tog upp telefonen och satte på mobil data. Kudos till mig, tidigare lopp har jag haft en ovana att kika där titt som tätt under natten. Jag blev fullständigt översvämmad av meddelanden, det plingade något överjävligt. Det var inte något som i det nedbrutna tillståndet gick att hantera på något värdigt sätt utan jag bröt ut i ett hulkande gråtande. Mer anledning att faktiskt knyta ihop den här säcken.

De sista två timmarna hade jag sällskap med mamma hela tiden och pappa mot slutet. Det var mycket skönare att gå och prata med dom än att lyssna på musik. Tiden gick snabbare och det var skönt. Det blir liksom lite speciellt för med fyra timmar kvar ger jag ju upp, jag säger till mig själv "nu blir det vad det blir". Man kan tänka att det i viss mån är skönt, att det inte finns någon press. Men tiden står ju still när man ser att det är fyra timmar kvar och man ska gå runt där helt planlöst hela den tiden. Jag hade mycket hellre sprungit med skrikande ben med hopp kvar i kroppen.

Slutsignalen ljöd och pappade hämtade en stol åt mig. Lite tårar, främst för att det var över snarare än någon enorm tillfredssällande. Jag hade velat hålla ihop loppet lite bättre. Samtidigt kände jag att jag gjorde typ det som jag kunde göra och jag hade övervunnit några hjärnspöken när jag hade bogserat mig själv i mål. Och jag orkade verkligen inte slakta mig själv som jag alltid gör. "Jag borde gjort si", "jag borde gjort så", det är sådan fullständig jävla bullshit. Visst ska man ta med sig saker att förbättra till nästa lopp, det är ju helt väsentligt för att bli bättre, men det är så fruktansvärt lätt att med facit i hand tänka hur man borde ha gjort. Du är det du gör, det är allt.

 

Tid: 24:00

Distans: 186,91 km

Tempo: 7:40 min/km

Placering: 2 av 21

 

De där sista fyra timmarna är som jag har nämnt inte lätta för mig så idag är jag stolt över det jag gjorde samtidigt som jag vill göra det bättre. Men jag ser liksom värdet i att jag slutförde loppet, det gör jag verkligen. Det är dessutom inte bara jag som springer loppet, mina föräldrar är där och hjälper till och de har varit det i två års tid. Så även om jag är ambivalent till hur mycket värde det finns i att mota sig i mål trots avsaknad av löpning så är jag säker på att det är mycket roligare för dom. Det hjälper mig när det är tungt och känns meningslöst, att det inte bara handlar om mig. Man får även inse att man har starka och svaga sidor och mina starka sidor inom 24h är ruggigt starka medan de svaga är betydligt svagare. Det kan då finnas en mening med att göra något ganska dåligt som relativt till vem man är är en ganska bra prestation.

Jag hade en bra fysisk dag och var fri från illamående och klarade av att springa i 18,5 h. Hade jag vetat om att jag inte skulle springa något mer efter att jag började gå så hade jag kanske kunnat pusha detta tills 19 h. Frågan är då hur jag möjliggör att 19 h blir 24 h? För har man upplevt det jag upplevde i helgen så går det inte att inte lockas av tanken på att springa hela loppet. Falla ihop på banan efter ett dygn löpandes och känna "jag gjorde det!". Jag har inte svaret på det ännu men jag tänker ta reda på det. Det får dock dröja tills nästa år.

 

Det var allt för mig, nu ska jag snart till Trädgår'n och dricka bärs!