2024 blev sett till antalet lopp och personbästan ett bra år. Det var dock ett år som lovade ännu mer. 24-timmars-sagan fick sig någon form av slut då jag till sist slutförde loppet efter fem föregående misslyckanden. Sättet det skedde på (gång sista 5,5 timmarna) var dock inte särskilt tillfredställande. Under årets andra halva upptäckte jag dubbeltröskel och fick mig en jävla skjuts i utvecklingen. Jag är nöjd med min framfart MEN det hade nog behövt vara ett-två riktigt bra personbästan till för att jag skulle vara helt tillfreds. Nu slutade jag egentligen med ett super-pers i form av Lidingöloppet och betydligt sämre pers på de övriga distanserna. Samtidigt så är jag nöjd över att jag fick ut så mycket den där lördagen på Lidingö.

Året blev också en första försmak av det som jag nästintill har varit immun mot tidigare: skador och sjukdomar. Jag inledde 2024 skadad och var egentligen inte igång med träningen förrän under mitten av februari. Senare på året lyckades jag bli skadad igen men förlorade bara en dryg veckas träning. Sjukdom åt upp nästan två veckor och hindrade mig från start på Växjö maraton. Jag har varit väldigt nöjd över min starka kropp men jag får nog konstatera att om jag ska träna så som jag vill träna (läs asmycket) så kommer jag att få leva med träningsuppehåll här och var.

Jag sprang nio lopp och en träningsmaxning och resultaten på dessa är redovisat nedan. Det antalet lopp är en enorm ökning jämfört med hur ett år rent historiskt har sett ut för mig.

 

 

Lidingöloppet trumfar allt annat jag gjorde under året med råge. Det var en sån där dag där allt stämde och jag lyckades med något så sällsynt som att fullständigt krossa vad jag trodde var möjligt. Rent siffermässigt så sprang jag 3,5 minuter snabbare än vad jag trodde var möjligt en dag när alla stjärnor stod rätt på himlen. Ska jag svara på vad som är det bästa jag har gjort i löpväg så är valet inte ens svårt: det är det loppet.

SM i 24h blev ett riktigt haveri. Jag fick inte ens chansen. Det är svårt att ha det mycket deppigare än att efter tre timmar kunna konstatera "oj, jag är redan seg i benen, det här kommer bli en usel dag" och ha 21 timmar kvar av loppet. Totalt hopplöst. Det som jag framförallt inte gillar med detta är att det gav en hint om vad som skulle kunna vänta på framtida lopp. Skedde detta en gång så kan det väl ske igen...

5x5 km i 3:59-fart med fascinerande låg puls är det siffermässigt bästa passet från det gångna året. Det var verkligen riktigt tråkigt att jag inte fick chansen att testa de benen på Växjö maraton.

Mittåkläppen var en höjdare när det kommer till löpvänliga berg. Gick, typ, att på idylliska stigar springa hela vägen upp till toppen. Det gick fullt ut att springa hela vägen ned. En jävla femplus-topp helt enkelt!

Det är kul med lopp. Man blir bättre på att tävla om man tävlar oftare. Det är inte viktigt att få ut varje teoretisk sekund eller ens minut på varje lopp. Typ så. Jag har kört ett maratonpass en söndag, dubbeltröskel på tisdagen och sedan stått på startlinjen till ett lopp på torsdagen. Inte vidtagit en enda åtgärd för att det ska gå snabbt på tävlingen. Ändå har det gått bra och ändå har det varit kul. Jag tycker att det har varit supergivande och skulle verkligen rekommendera fler att testa samma approach. Jag tror också att det är ganska överskattat vad specifika pass och formtoppning gör med prestationsförmågan. Denna inställning till tävlingar kommer jag att fortsätta ha och sannolikt så deltar jag i ännu fler lopp under 2025. 

Tröskelträning är lika givande som alla påstår. Jag kunde under flera pass verkligen känna hur jag hade levlat upp och det var en oerhört härlig känsla. Om jag ska ge ett konkret exempel så kunde jag flera gånger uppleva att jag hade blivit helt sjukt uthållig i farter kring 4 min/km. Det var som om att det inte var en fart värd namnet längre och det var något helt nytt. Jag vill dock skjuta in att jag säkert hade kunnat få liknande resultat med ett annat upplägg. Den stora nyckeln var nog att jag tränade strukturerat och mycket kvalitet under lång tid (flera månader i sträck). Så har jag aldrig gjort tidigare.

Var inte fullkomligt besatt av träning. Det är INTE attraktivt. Den slutsatsen har jag kommit fram till efter egengjorda studier på Tinder.

Shorts med inbyggda tights är helt sanslöst. Kan springa barbent i mer eller mindre minusgrader. Otroligt.

Jag fick i podcasten Spring Snyggt prata om min erfarenhet av dubbeltröskel. Att jag med min GROVA dialekt låter direkt inavlad skiter jag i. Däremot så märkte jag att det är en liten konstform att på uppstuds formulera sig muntligt. Jag har alltid tyckt att jag har ett ganska brett vokabulär samt är bra på att formulera mig. Men jag är helt klart starkare skriftligt än muntligt. Upptäckte att jag har vissa ticks, exempelvis att avsluta var och varannan mening med "så att säga". Nu låter det som att intervjun var ett haveri, det var det inte, det var kul. Men i och med att det är ett ämne som jag verkligen behärskar så kände jag direkt efteråt att jag missade vissa saker. Sak samma, det var hur som helst ett kul "avslut" på mitt dubbeltrösklande.

Hur många gånger har jag inte sprungit ut till Lindö eller runt flygfältet? En fråga jag sannolikt inte vill få ett svar på då det skulle göra mig mörkrädd. Till sist så kom jag till skott och flyttade och ska nu hitta nya standardrundor. En stor förändring i en monoton mans liv!

 

Jag kommer såklart att vilja persa på ett flertal distanser, bland "de vanliga" distanserna så bryr jag mig mest om milen och maran. Problemet med att sätta konkreta mål här är att de är så mycket mindre viktiga än 24-timmars. Jag kan tänka mig att prestera halvdant på alla övriga lopp om 24-timmars går bra. Således nöjer jag mig med ett fåtal mål. Sub 3 på maran ska så klart avverkas, min målsättning när det väl är dags kommer säkerligen att vara högre än så men det är ändå en milstolpe som blir något sorts grundmål.

SM i 24-timmarslöpning blir 2025 års överlägsna A-mål. Som vanligt. Jag är rätt trött på att sätta upp distansmål som jag misslyckas med. Samtidigt så är det rätt svårt att inte ta sig långt om jag lyckas med det som de facto är mitt mål: hålla mig löpandes hela loppet. Jag har t.ex. svårt att se mindre än 210 km gå ihop med detta. Men målet är att vara löpandes tills dess att slutsignalen ljuder. Oavsett vad resultattavlan skulle visa så går det inte att inte vara nöjd då det hade varit ett enormt steg framåt.

 

Jävlar så kul jag tycker att detta är. Det är en ynnest att få ha en passion. Nu ska jag här närmast transformeras till stiglöpare då jag har ställt in siktet på Sandsjöbacka Trail 96 km den 18:e januari. Efter detta blir det ytterligare något stiglopp (Sörmlands Winter Trail 43 km är en lågoddsare) innan jag till 100 % ställer in siktet på SM i 24-timmarslöpning. Vi får se om skiftet från Oxelbergen till Vidablick har någon positiv effekt på uthålligheten. Låter inte Vidablicks segaste väsen lite starkare än Oxelbergens uthålligaste man?

 

På återhörande!