Efter att ha varit skadad flera månader under vintern hade jag fått till ett par månader med bra träning och anlände runt 15-tiden på fredagen till Växjö. Denna gång bodde jag på Teleborgs slott vilket var en ganska stor uppgradering från f.g. år, inte primärt för att det de facto är ett riktigt slott utan för att slottet är beläget endast några hundra meter från tävlingsområdet. Så istället för att krångla med sig en massa packning på en buss under loppmorgonen så var det denna gång bara att vakna, käka frukost och därefter gå till tävlingsområdet. Min enda oro rörde det som höll mig skadad i vintras: vänster baksida. Vänster hamstring hade känts lite mer som en klump jämfört med höger sedan ett par dagar tillbaka och jag var såklart orolig då det som stod framför mig var så monumentalt. Att tidigt in i loppet springa och småstöra sig på något, även om det inte var allvarligt, kändes jobbigt mentalt. Detta skulle dock visa sig inte bli något bekymmer.

Denna gång hade jag valt en mer social approach och anmält mig till den gemensamma middagen på slottet under fredagskvällen. Där träffade jag ett par människor som jag hade koll på sedan tidigare samt några nya bekantskaper. Jag är inte mycket för det här med "communityn" och liknande, jag gör min grej, jag gör det för mig själv och jag gör det själv. Under fjolåret tränade jag uppskattningsvis 750 timmar varav jag hade sällskap under kanske två-tre av dessa. Med det sagt, här kommer min lilla kärleksförklaring till ultravärlden: det är generellt bra människor och det är ett fint och sympatiskt sällskap. Man är välsignad av att man som väldigt intresserad och i viss mån nördig, en kategori där jag faller in, lätt kan få kontakt och svar av de absoluta bästa i landet. Jag har inte kontakt med alla i toppen men de jag har det med, Erik Olofsson och Tobbe Gyllebring, är av allt att döma femplus-människor. Det kanske säger sig självt att de bästa inte är divor i en sådan nischad och liten sport men de hade ju utan tvekan kunnat vara mindre hjälpsamma. Går vi vidare till motionärsdelen av sporten så är folk väldigt uppmuntrande och trevliga. När jag innan start vandrar runt på området kommer flera fram och frågar om det kommer att gå vägen för mig denna gång och ger lite uppmuntrande ord. Under själva loppet får jag uppmuntran från både motionärerna och de allra bästa. Det är fint.

På morgonen vaknade jag utvilad efter en god natts sömn av gedigen längd och kvalitet. Inget att skylla på där. Körde min stora smörjningsrutin (fötter, skrev/ljumskar och under armveck) innan jag åt frukost. 1,5 h innan start var jag på tävlingsområdet och förberedde mitt bord med energi etc. 20-30 min innan start anlände mina föräldrar och jag förklarade för dom att vädret var fantastiskt ur en löpmässig synpunkt. Jag satte på mig hörlurarna och ställde mig bakom startlinjen.

 

Jag började i ett tempo precis under 6:00 min/km och det kändes bra. Det var också ungefär utefter planen och på intet sätt en aggressiv start utan hyfsat rimlig. Var 30:e minut räckte mamma eller pappa mig en PET-flaska innehållandes ~2 dl sportdryck och ~40 g kolhydrater, varannan citron och varannan fläder. Det rullade på rätt bra och för att ha något att fokusera på så försökte jag springa jämnt och varje varv notera ett tempo på någon enstaka sekund under 6:00 min/km. En stor överraskning var när Dimell med familj dök upp vid sidan om banan, det blev ett "vad i hela helvetet gör du här!?". Jag förväntar mig inte direkt att se någon jag känner en lördag i Växjö. En kul överraskning. Mindre kul var att jag tidigt in i loppet (tidigt för att vara 24h) kände att jag nog fick byta tempofokus och snarare fokusera på att leverera varvtempon á 6:05-6:10. Det var nog första tecknet på att något inte stod rätt till. 6:00 är annars ett evighetstempo för mig och det ska vanligtvis dröja länge innan det behöver korrigeras ned. Jag märkte också att motivationen svackade, kanske hade det att göra med att det inte kändes femplus rent fysiskt? Frågade mig själv varför jag gjorde det, kändes som att jag var mer sugen på att få det gjort än att göra jobbet. Löste det på mitt sedvanliga sätt: så länge det går lätt att jogga finns det inget annat att göra än att just jogga. Problemen skjuter jag framför mig, det är bara att beta av den kommande timmen och därefter timmen efter det.

 

Det första riktiga tecknet på att kroppen inte var med mig var att det gick fort mellan att leverera 6:00-tempo till att helt plötsligt vara nere kring ~6:20. Redan strax efter 4 h hade jag mitt första varvtempo á 6:20-fart eller långsammare. Det är ett riktigt haveri för det innebär att jag under varje långpass i träningen inför loppet hade haft en bättre chans att prestera än jag hade den här dagen, detta trots att jag nu var helt utvilad och rimligtvis borde vara i årets överlägset bästa fysiska skick. Ganska snart började tempot närma sig 6:30 min/km... Vad var detta? Jag var förvisso till och från lite stel i vänster höftböjare (något som hade gäckat mig under de sista träningsveckorna inför loppet) men de eventuella skadebekymmer som jag hade oroat mig för var inte det som höll mig tillbaka. Framsida lår höll på att ge upp och jag var väldigt stel kring höfterna. Jag hade inte panik ännu men det var klart att jag förstod att detta var en oerhört dålig dag för att försöka springa längre än vad jag någonsin hade gjort förut.

Motivationen fortsatte att svikta men jag motiverade mig med att jag kanske kunde stabilisera mig kring denna fart samt att jag så väldigt gärna ville att mina föräldrar skulle få se sin son vara kvar till slutsignalen dagen efter. Kanske fanns det fortsatt hopp även om det var svårt att se vad det skulle vara.

 

Tempot stabiliserade sig faktiskt kring 6:30 min/km men jag vet helt ärligt inte hur mycket positivt det bidrog med. Hade svaga tankar i huvudet då jag innerst inne insåg att detta lopp inte skulle gå bra. Kunde jag skylla på någon skada och kliva av? Nja, det funkar inte. Fokusera på något annat, en snabb tolvtimmars eller en bra 100 miles? Nej, inte ens det skulle nog gå. Äsch, vad är detta för tankar egentligen? Mina föräldrar är ju med, jag måste för i helvete ge detta ett ärligt försök. Kanske kan jag jogga oavbrutet halva loppet och därefter enbart försöka överleva andra halvan.

Vid åttatimmarspasseringen noterade jag ett varvtempo á 6:46 min/km. Jämförde mot Skövde 24h för nästan ett år sedan, då dröjde motsvarande tempo tills drygt elva timmar in i loppet. Och då var det två-tre gånger så varmt och nu hade det alltså dessutom passerat nästan ett år av väldigt bra träning. Varför kändes det så här?

 

Här någonstans erkände jag för första gången för föräldrarna att det gick tungt och att jag hade slitit mentalt under en längre period. Det är sådana saker som man väntar med att berätta för när orden väl är yppade så blir det mer verkligt, det är som att man först då erkänner nederlaget. Nu gick det riktigt långsamt att jogga och löpsteget var kort. Vid nio timmar kunde jag inte längre jogga snabbare än 7 min/km. Testade att gå lite men det kändes inte heller bra. Började inse vad som de facto väntade mig om jag envist skulle härda ut till slutvisslan. Jag skulle behöva ha längre sittvilor och i övrigt primärt gå runt banan, kanske bryta in med några löpsteg här och var. Det var ett så deppigt scenario att jag inte ens övervägde det. Jag hade den här dagen varit beredd att kompromissa med genomförandet för att ge föräldrarna målgången men inte så här tidigt, jag kunde inte göra något som jag inte ville göra i 15 timmar. Förklarade för dom att det tyvärr inte skulle gå vägen denna gång heller. Vi packade ihop och den mest poetiskt deppiga bilden av misslyckandet var när jag tryckte ner en IKEA-kasse med ett tjugotal fyllda sportdryckflaskor i en redan full soptunna. Det var som om de där PET-flaskorna som jag hade så omsorgsfullt hade spenderat så mycket tid åt symboliserade hela 24h-drömmen som tills sist bara fick slängas.

 

Jag har helt ärligt ingen förklaring. Erik bröt också och klagade likt mig på ben som dog oförklarligt tidigt. Han hade på sitt urin sett att han hade rhabdo (njurproblem som brukar innebära slaktade ben) men när jag kissade tyckte jag inte att mitt urin var ovanligt mörkt. Det var kanske inte ljust men det var knappast den där motoroljan som man har hört historier om. Jag skulle kunna förklara det med det stumma asfaltsunderlaget men det är inget jag har problem med på träning och folk har ju tidigare sprungit rekordlångt på den där banan. Min träning och uppladdning hade varit fläckfri och jag rivstartade inte i något orimligt tempo. Det finns liksom ingen förklaring till varför det skulle gå dåligt och det oroar mig för det innebär ju att det kan inträffa igen. Jag dedikerar detta extremt mycket tid och faktiskt även en hel del pengar. Inför detta specifika lopp när jag behövde köpa lite mer saker än vanligtvis gick det säkert åt uppemot tiotusen kronor. Lägg till att jag tog ledigt fredagen när jag åkte ned till Växjö samt även måndagen och tisdagen för att kunna återhämta mig och njuta av dagarna efter loppet. Det känns extremt vanskligt att jag ännu en gång skulle kunna göra allt rätt och falla på samma sak, det blir ju som ett rent lotteri.

 

Morgonen efter gick jag och föräldrarna ned till tävlingsområdet och det var en rörande syn. Folk var helt förstörda men gnetade likväl på. Tobbe som den maskin han är hade trots strul fortsatt mala på även om det var väldigt tydligt att det var en extremt sliten regerande svensk mästare som nu höll på att springa hem sitt andra raka guld. Therese Fredriksson höll bra tempo och utstrålade urkraft även om hon också såg rejält medtagen ut. När vi applåderade de som gick eller sprang förbi oss vände de ofta blickarna mot oss och nickade med tårfyllda ögon ett sorts "tack, så oerhört snällt, det betyder jättemycket". Det var inga applåder som passerade obemärkt förbi utan de gjorde verkligen skillnad. Många skulle nog bevittna detta och se det som en ganska sorglig syn. Jag tyckte att det var oerhört vackert. Det är dedikation och driv, en samling udda människor som behöver få utlopp för något och får det via denna minst sagt speciella tävlingsform. Hur många gånger hade dessa människor ifrågasatt vad de gjorde under den natt som passerat? Jag har tagit mig igenom ett par nätter och kan berätta att det är hundratals gånger. Nu sjöng loppet på sin sista refräng och de hade genomlidit allt detta och skulle nu äntligen få belöningen. All respekt till er.

När jag stod där så fylldes jag av känslan av att detta vill jag också få uppleva. 24h är av många olika anledningar inte en perfekt hobby: det är monotont, ganska ensamt och upptar enormt mycket tid och tankeverksamhet. Chanserna för att få det där perfekta dygnet för att prestera är uppenbarligen ganska små. Men det är en liten del av livet som görs fullt ut och det uppskattar jag. Någon annan kanske får motsvarande kick av ett fallskärmshopp, i mitt fall är det känslan av att känna sig outtröttlig och obegränsad som jag jagar. Övervinna något och komma ut på andra sidan. Att under en liten liten del av året göra något väldigt speciellt som man är relativt ensam om.

 

I bilen hem blev det skrattfest när jag sa "alltså jag är totalt jävla oförbätterlig, jag kommer ju att gå till historien som den svensk som har haft historiens deppigaste liv. Jag sitter här och börjar bli revanschsugen och tänka på Skövde 24h i juli...". För kontext så hade jag inför SM en förhoppning om att inte ställa upp i Skövde då jag så klart inser att jag är i en spiral där jag gör samma sak om och om igen utan att få ut något av det. Pappa svarade bara "så länge vi får hänga med så låter det bra". Jag kan verkligen inte hjälpa detta, jag klarar inte av att ha detta ogjort. Vid det här laget så har jag insett att jag inte är hundraprocentig i samtliga attribut som ett 24h kräver men jag är ju likväl ovanligt lämpad för tävlingsformen. Till att börja med så finner jag den otroligt inspirerande vilket kanske är det allra viktigaste. Sedan så vet jag ju av erfarenhet att jag är oerhört stark så länge loppet går som tänkt. Jag är svag när saker börjar att på riktigt gå emot mig men jag tror att jag är mer kvalificerad att tackla de motgångarna nu när jag har bevittnat de där sista timmarna i ett 24h-lopp. Där vill jag någon gång vara, oavsett hur jag har tagit mig dit.

Att jag nu med högsta sannolikhet kommer att anmäla mig till första bästa 24h-lopp, vilket är loppet i Skövde, är som sagt lite vanskligt. Det finns andra saker jag skulle kunna göra, springa ett snabbt maraton eller typ något spännande stiglopp. Men någonstans får jag också bara acceptera att jag är den jag är. Jag är uppenbarligen totalt oförmögen att ha saker och ting ogjorda. Det tar emot för mycket inombords. Det är både positivt och negativt men ska vi vara helt ärliga så finns det värre intressen att ha. Löpningen och då primärt ultralöpningen har gett mig så extremt mycket och jag tror att jag hade mått ganska dåligt psykiskt om jag inte hade haft det i mitt liv. Jag behöver något att gå all in på, då mår jag som bäst.

Jag klarar inte av att acceptera att det jag hittills har åstadkommit är det bästa jag kan prestera. Det är fullt förståeligt om någon tycker något annat då jag trots allt har haft fem försök på mig. Jag vill ha genomlidit natten och kommit ut på den andra sidan, vända mig mot mina föräldrar och med blicken säga "NU, nu går det vägen". Höra slutsignalen ljuda och falla ihop på banan och låta det man precis har genomlidit passera revy i skallen. Det är helt uppenbart att jag är väldigt mycket sämre på detta än vad jag trodde när jag anmälde mig till mitt första lopp 2022. Hade jag varit en stor naturbegåvning så hade jag nog vi detta laget härdat ut hela dygnet åtminstone en gång. Men ett nederlag är det först den dagen då jag känner att detta får räcka och den dagen är än så länge långt bort. Jag kommer att klara av ett 24h och jag kommer att göra det på det sättet som jag såg framför mig redan den där aprildagen 2022. När jag gör det kommer det att ha tagit väldigt mycket mer tid än vad jag först beräknade men det kommer också att vara mer belönande p.g.a. hur mycket jag har investerat i det hela och vad jag har genomlidit för att ta mig dit. Den dagen ska jag verkligen försöka uppskatta att jag inte gav upp utan envist fortsatte gneta på tills det gick vägen.

På återhörande, sannolikt redan i juli!