Som ni vet så hade jag ägnat åtta veckor åt att träna specifikt för ett maxförsök på 100 km där jag ville springa in på sub 9 timmar. Lördagen den 9:e september var det dags och jag hade någon form av maximal oflyt då väderprognosen sade sol och 27 graders värme. Rutten fick lite spontant göras om och jag bestämde mig för en 25,5 km rundslinga. Denna möjliggjorde support efter 4,5, 12, 16,5 och 22 km. Jag förstod väl att detta kanske inte fullt ut kunde kompensera för hettan men det var åtminstone en plan där åtgärder mot värmen hade vidtagits.
Jag vaknade tidigt och utsövd, strax efter kl. 06. Dimman låg tät över Norrköping och termometern visade någonstans mellan 16 och 18 grader. I efterhand så hade det gett mig väldigt mycket att börja löpet tidigare då jag med god marginal hade kunnat varit redo att ge mig av kl. 08:00. Det hade dock blivit svårt att få ihop supportschemat som jag hade skapat. Hela schemat byggde på att jag ganska exakt kl. 11:00 sprang förbi föräldrarna som var min första support. Jag hade således behövt räkna ut hur jag skulle kunna vara där vid den tidpunkten samtidigt som jag sprang ett helt varv osupportat innan dess. Det är mycket begärt en lördagsmorgon.
Sak samma, jag gick upp strax efter kl. 06 och började med att dricka stora mängder kaffe. Jag ville få igång magen för att undvika det som brukar bli fallet på mina 100K-löp, nämligen att jag behöver uppsöka ett skogsbryn ett par gånger under rundan. Två timmar innan avfärd tog jag två st tabletter Dimor(motsvarande Imodium) och detta skulle visa sig vara ett väldigt bra knep då magen sedan skulle komma att vara stabil under hela löpet.
Jag gick ned till MAX vid Kungens rondell och gjorde mig redo. Exakt kl. 10:00 gav jag mig av.
0-25,5 km(5:18 min/km)
Som ni ser på kartan så gick första biten över Händelö. Jag kände mig pigg och taggad men det är något skumt med denna Händelö-passage, jag tycker alltid att klockan visar långsammare tempo där än vad min känsla säger. Är det generellt små, små slakmotor? Jag vet inte, jag vet bara att där jag hade gissat på kanske 5:15 min/km så visade min klocka ~5:23 min/km. Dimman hade inte lättat ännu och dess fuktiga hinna gjorde att det både var spektakulärt och skönt att springa.
När jag efter 7 km närmade mig Björnsnäs så började km-tiderna att vända. Det var 5:14-5:18 min/km fram till föräldrarna vid 12 km. Känslan var på topp. Visst var detta något snabbare än vad jag hade planerat men det kändes samtidigt oerhört lätt och jag insåg ju också att det kanske inte var helt dumt att springa något snabbare medan förhållandena var goda. Senare på dagen skulle det ju bli, för löpning, horribelt väder.
Vid 12,0 km var jag utanför föräldrarna. Jag var på bra humör och blev på ännu bättre humör när jag såg att dom(låt oss vara ärliga, det var sannolikt 100 % mammas verk) hade satt upp ballonger, svenska flaggan samt en skylt som löd "Heja Marcus!". Oerhört gulligt. Jag tog en ny vattenflaska samt en ny keps fylld med is.
Nästa support var Ivarsson vid 16,5 km och fram till honom så brände jag av kilometertider mellan 5:11 och 5:15 min/km. Återigen, något för snabbt, men känslan var fortsatt fenomenal och dimman låg ännu kvar över slätten. Hos honom blötte jag min keps även om det knappt behövdes p.g.a. att temperaturen fortfarande var relativt låg.
Banan jag hade skapat var oerhört snäll och den enda lite jobbiga passagen var egentligen från Sandbyhovsviadukten upp till Breda vägen. Efter denna var det raka vägen till familjen Wern där jag med glatt humör kastade in min påse med använda gels och min keps i samma veva som jag fick nya gels och en ny keps fylld med is. Här hade dimman lättat helt och hållet. Angående gelsen så började jag ta en gel efter en timmes löpning och intog sedan en var 20:e minut. Utöver det så tog jag en salttablett per timme och drack uppskattningsvis en liter vatten per varv(per 25,5 km).
Vid 25,5 km var jag tillbaka där jag hade börjat, vid MAX-rondellen. Medeltempot var 5:18 min/km.
25,5-51 km(5:19 min/km)
Ut på nästa varv. Det första varvet graderade jag till femplus, det hade varit oerhört härligt. Upplägget med ganska frekvent support kändes kul och det var lätt att dela upp varvet i mindre delar. Kroppen kändes otrolig. Vid 29,5 km, vid Kardonbron, väntade Viktor(aka Toker) och hans farsa Classe. Mitt humör var glatt och jag blötte min keps samt tog några klunkar ur PET-flaskan med iskallt vatten som Viktor hade tagit med sig.
Tempot var fortsatt bra och vid 37,5 km passerade jag återigen föräldrarna. Denna gång bytte jag bägge vattenflaskorna. Här hade jag börjat få upp hoppet ganska rejält. Allt tydde på att även det andra varvet skulle gå lätt. Sedan återstod bara ett varv innan jag skulle ge mig ut på det sista varvet. Jag skulle alltså passera Viktor på Kardonbron en gång till, sedan skulle Joar stå på samma ställe nästa varv och därefter var det mer eller mindre upploppet. Det gick att se framför sig detta på ett bra sätt.
Vid 42 km stod Anton och hans charmiga avkomma Affe och jag fick blöta min keps och sno åt mig några isbitar. Mitt humör var fortsatt på topp och jag passade på att retas lite snabbt med honom. Vid 47,5 km passerades Wern och jag fick nya gels, en våt keps och isbitar. Från Wern till MAX-rondellen var kanske första gången som jag till viss del reflekterade över att det gick något tyngre. Kollar jag min pulskurva så gick den egentligen stadigt men långsamt uppåt under hela det andra varvet. När jag passerade varvning var mitt totala medeltempo 5:19 min/km vilket innebar att det andra varvet hade gått i 5:20-fart.
51-70 km(5:32 min/km)
Det tog inte lång tid in på det tredje varvet innan jag insåg att det var en annan verklighet som gällde fr.o.m. nu. Kilometrarna klockades nu snarare in på 5:30 min/km. Jag bestämde mig ganska så snabbt för att anpassa mig till de nya förutsättningarna. Det var på tok för tidigt för att pusha hårt. Jag tänkte att det tredje varvet fick handla lite mer om överlevnad snarare än sub 9-prestation. Kanske att 9 h 10 min var möjligt? Det var 5:30 min/km-snitt.
Vid 55 km passerades återigen Toker vid Kardonbron. Jag nämnde snabbt att det var nu lite jobbigare. Denna gång tog jag mer än några klunkar ur hans PET-flaska, jag kände att jag behövde allt vatten jag kunde få och behöll den i handen.
Kort efter honom fick jag riktigt svaga tankar i huvudet. Det var tydligt att framsida lår började att bli rejält slitna. Kunde jag typ fejka att jag hade fått kramp och bryta? Tanken slog mig men jag bestämde mig för att springa till föräldrarna innan jag tog brytbeslutet.
Kilometerna innan föräldrarna var de första där jag började att klocka km-tider över 6 minuter. När det skedde så visste jag att det var över. Det var nu en helt och hållet nedåtgående kurva där jag omöjligen kunde rädda en 100 km-tid som var värd att kämpa för. Hos föräldrarna så berättade jag att jag var nära att bryta men att jag åtminstone skulle ta mig till Andreas vid 67,5 km. Strax efter att jag hade lämnat dom ringde jag Joar och berättade att han kunde stanna hemma och inte åka ut till Kardonbron vid min tänkta 80,5 km-passering.
När jag nådde Andreas så var jag mer eller mindre så förstörd som man kan vara. Mina framsida lår var helt jävla väck. Detta är lite roligt: jag hade till 100 % bestämt att jag skulle bryta vid honom och be honom skjutsa hem mig. Det fanns liksom ingen tänkbar vändning i löpet då låren var väck. Problemet var bara att när jag kom dit så var han väldigt peppig och bestämd med att jag skulle fortsätta. "Det kan vända! Ta lite is, blöt kepsen, kämpa på!". Så jag kunde inte ta mig för att säga att jag bröt där. Istället så ringde jag Wern bara någon minut efter att jag hade lämnat Andreas och bad honom skjutsa hem mig när jag hade nått 70 km.
Trots att det "bara" blev 70 km så bidrog de sista riktigt slitna 15 kilometerna till att jag efter löpet har upplevt något utav det värsta någonsin i slitenhets-väg. Dagen efter hade jag fortfarande problem att med att resa mig ur soffan eller sängen. Jag minns knappt att det har varit så illa efter mina 24-timmarslopp. Det har mer eller mindre enbart varit framsida lår som har varit helt förstörda.
Summering
Det var ju aldrig nära. Man kan anklaga mig för att ha öppnat något för snabbt men ska vi vara helt ärliga så ska inte detta få sådana konsekvenser. Mina första 50 km gick alltså i 5:19 min/km vilket ger tiden 4:26. Att springa första halvan på 4:26 och den andra på t.ex. 4:33 kan inte ses som något totalt vansinne. Det var ju sub 9 h som gällde.
Något som står klart är att det blev tyngre och tyngre ju varmare det blev. Kanske är det hela förklaringen, kanske inte. I.o.m. att jag blev så fruktansvärt sliten i framsida lår så har jag funderat på om jag slarvade med att trycka fram höften när jag sprang. Trycker jag fram höften så ska en större del av belastningen hamna på baksidan av kroppen. Jag noterade även att jag hade mörkt urin när jag kissade när jag kom hem. Det kanske är naturligt trots att man dricker mycket? Annars så brukar det kunna härledas till försämrad prestationsförmåga. När kisset är som motorolja(det var inte mitt, bara en mörk gul ton) så är det ett tecken på Rhabdomyolysis. Det är ett tillstånd där man brukar uppleva en kraftig försämrad prestationsförmåga. Jag säger verkligen inte att jag hade det, bara att jag noterade att urinet hade en mörk ton. Kanske fick jag i mig för lite vatten?
Visst hade jag kunnat göra saker annorlunda om jag fick göra om löpet men jag tror att jag den dagen helt hade behövt ställa om målsättningarna för att möjliggöra ett slutförande. Och det var aldrig aktuellt. När jag väl började anpassa mig under det tredje varvet så var det redan kört.
Att ägna åtta veckor åt att träna för något som visar sig bli ett kapitalt misslyckande kan tyckas deppigt men man ska inte tycka synd om mig. Veckan innan sprang jag milen på 37:55 och enbart detta gjorde dessa åtta veckor lyckade och "värda". Om två veckor tar jag mig an Lidingöloppet vilket jag är väldigt taggad på. Så misslyckandet till trots så har det varit en bra träningsperiod där det ännu finns hopp om mer.
Med detta sagt så är det minst sagt hög tid för en framgång på ultrafronten. Sedan april 2022 är detta mina resultat:
- Växjö 24h DNF
- Skövde 24h DNF
- Black River Run 100 miles 23:05 h(lätt missnöjd)
- Växjö 24 h DNF
- Skövde 24 h DNF
- Milen@37:55(supernöjd)
- 100 km DNF
Förhoppningsvis kan jag kommande två veckor fixa mig ett par fina personbästan att vara stolt över. Veckan efter Lidingöloppet ska jag springa 10 000 m på bana med 2x Andreas. Bra resultat där gör detta året lyckat oavsett ultrafadäserna. Sedan väntar PRT 24h i december. Där måste jag bara lyckas. Trenden MÅSTE brytas. Jag kan inte fortsätta att träna som en elitaktiv bara för att i tid och otid bli missnöjd över vad jag lyckas åstadkomma.
Låt oss hoppas att så blir fallet. Hur som helst, tack till er som hjälpte till i lördags, det uppskattades något enormt. På återhörande!
0 kommentar(er)
