I fredags anlände jag till Skövde och Prisma Hotell som mer och mer uppenbarar sig som ett högst mediokert hotell(skitvarma rum, rörigt som fan vid frukosten). Jag tog kontakt med Tommy som jag har lärt känna via Black River Run och vi möttes upp på stan för en pizza och två öl. Efter detta letade vi oss tillbaka till hotellet och jag lyckades somna rätt skapligt(kl. 22 eller kanske 23). Tyvärr så vaknade jag kl. 03 utan att kunna somna om. Vid typ 05 var jag nere i receptionen och köpte en påse Polly då jag hade börjat bli lite hungrig och behövde något att göra. Som tur var lyckades jag sedan somna om ett par gånger, det blev ett par gånger då jag sov otroligt oroligt och drömde en massa mardrömmar.

Runt kl. 09 var jag nere och åt frukost och det var ingen kul upplevelse. Horder av folk, allt var slut hela tiden och man fick anpassa det man åt utefter det som inte för tillfället var slut. Sedan bar det upp på hotellrummet igen för den stora smörjningsrutinen. Fötterna smörjs in med Sportslick, skrev och armhålor med vaselin och sedan toppar man med att smörja in de mest solexponerade delarna av kroppen med solskyddskräm. Vid tiotiden var jag på Södermalms IP, platsen för helgens misär. Jag träffade Erik för första gången "in person" och vi tjötade lite där huvudkontentan från min sida var att allt kändes så bra som det kunde göra. Mitt bord slogs upp bredvid Tommy och med kanske 45 min till start dök mina föräldrar upp. På mitt bord hade jag klistrat fast deras instruktioner för dygnet. Det var på en nivå som jag skämdes lite över då jag hade varit övertydlig, pappa skämtade om att det var som att jag hade skrivit instruktioner till två förståndshandikappade. Grunden till detta är att vi(jag och föräldrarna) tidigare har kommunicerat kring vad de ska göra under själva loppen och det har inte varit någon bra lösning. När jag springer förbi har jag en lucka på kanske tio sekunder där jag ska förklara vad de ska göra. Om de inte hör vad jag säger så dröjer det ett varv tills det att jag kan förklara igen. Ofta slutar det med att jag känner mig otrevlig då jag spelar säkert och fullkomligen vrålar t.ex. "MAGNESIUM TACK!". Skitsamma, både mamma och pappa kom att göra ett fläckfritt jobb denna tävling och jag är evigt tacksam över att de följer med mig på denna typ av lopp.

Kl. 12:00 gick starten.

 

Det var väldigt varm dagen till ära, högsommar och strålande sol även om vi stundvis skulle komma att välsignas av en del rejäla moln. Erik hade instruerat mig att inte fastna i någon annans tempo utan göra mitt lopp och jag hade svarat att det är exakt noll problem, jag gör alltid mitt egna lopp och så även denna gång. Folk kutade iväg och jag hamnade snabbt ganska långt bak då jag gick ut i ca 6:20-fart. Det kändes som en bra kompromiss. Vid bra väderförhållanden hade jag nog velat gå ut i ca 6:10-fart men nu fick det bli lite långsammare p.g.a. hettan. Föräldrarna fick jobba hårt från start. Med kanske 10-20 minuters intervall bytte vi keps(hade två st som jag alternerade mellan). Den jag inte hade på mig låg i en hink med vatten och is. Vid kepsbyte så fick jag dels den genomdränkta kepsen samt två isbitar, den ena isbiten lade jag i kepsen och den andra gned jag in överkroppen med. Vi hade också två st kylhanddukar, det är handdukar man vrider ur vattnet ur och sedan skakar kraftigt varpå en kylande effekt uppstår. Denna hade jag runt halsen och över axlarna. Dessa två metoder för att hålla ned kylan fungerade verkligen, under korta tillfällen när jag t.ex. inte hade handduken över axlarna och solen gassade så fick jag en försmak på hur situationen hade varit utan kylning och det var inte kul.

Var 30:e minut räckte föräldrarna mig en 33 cl PET-flaska fylld med lite mer än 2 dl sportdryck. Denna sportdryck var kyld och faktiskt rentav magiskt god. Jag sade till farsan halvt på skämt att om jag hade fått detta serverad som en drink på en krog så hade jag inte blivit besviken.

Så rullade vi på. Jag hade någon enstaka mental dipp där jag reflekterade över hur mycket av loppet som återstod men i stort så flöt de första sex timmarna på utan bekymmer. Vid sex timmar bytte vi varv och sprang åt andra hållet och då hade jag en total snittfart på 6:24 min/km. Mamma nämnde någon gång under denna period att jag låg fyra i loppet.

 

Det stod tydligt att min nya taktik med att inte gå någonting samt springa upprätt och skjuta fram höften fungerade. Benen kändes väldigt fina. Även denna etapp skulle komma att bli relativt händelselös för egen del även om min realistiska öppning nu skulle ge resultat. Det var nu snarare jag som passerade folk, varv efter varv, samma tempo utan något markant tapp i fart. Vid åtta timmar kastade Erik Olofsson, min coach, in handduken. Han var nöjd för dagen och hade fått till ett bra träningspass. Innan han gick berömde han min framfart och jag kunde inte annat än att hålla med. Jag är oerhört stark i medgång och kände mig verkligen som en robot som utan att sina levererade identiska varv på identiska varv. 

Vid 10 timmar gav även Martin Scharp upp. Detta betydde ganska mycket då han och Erik var de överlägset starkaste i startfältet. Faktumet att jag var den, åtminstone bland männen, som gick starkast innebar att det nu fanns en reell vinstchans. Det fick mina tankar att sväva iväg. Jag kunde få stunder med väldigt starka känslor då jag inte kunde se mig själv göra något annat än att hålla ihop loppet ut och gjorde jag det så var vinstchansen extremt god. Förstå att gå från tre brutna lopp till +200 km och en seger... Man kanske kan kritisera mig för att sväva iväg och ta ut saker i förskott men man har dels väldigt lite annat att tänka på och jag är också en dagdrömmare av rang. Jag är övertygad om att det är en bra egenskap att ha när man gör något så monotont som detta.

Vid 12 timmar bytte vi varv för andra gången. Jag kände mig fortsatt urstark och tempot hade inte sinat mycket, totala snittfarten var nu 6:27 min/km. Jag hade sprungit non-stop och unnade mig nu att gå in på Jogg.se och kika på ställningen. Det uppstod en viss besvikelse när jag såg att jag bara ledde med tre eller fyra km över loppets andra Marcus, Marcus Danielsson. Det var en person som jag hade snackat lite med kort med på Facebook rörande just Skövde 24-timmars. Han var oerhört trevlig och berättade för mig att han trodde att vi bägge skulle ha en god chans på 200 km idag.

Vid 12 timmar hade jag nått 111,7 km, med god marginal det längsta jag hade tagit mig halvvägs igenom ett 24-timmars. Jag hade innan loppet kollat upp att elva mil under första halvan innebar att det räckte att snitta 8:00 min/km under andra halvan för att nå 200 km vid 24 timmar. Skulle idag vara dagen? Allt talade för det.

 

I början av denna etapp började det bli lite tyngre mentalt. Med Marcus Danielssons otroligt trevliga persona i åtanke så skäms jag över att skriva att jag ganska ofta kollade på honom för att bekräfta att jag gick starkare. Det var lite stressande att se honom nöta på då jag förvisso hade en ledning men en ledning som snabbt kunde krympa om jag började få bekymmer. Varje gång han vilade så kändes det bra då jag drygade ut ledningen lite. Det var också ett faktum att jag kanske var den enda som inte vilade ö.h.t., jag joggade på non-stop, tills kl. 01:40. Benen hade nu börjat uppvisa tendenser till att göra ont och jag kände att jag behövde komma av dom en stund. Ned i campingstolen med en sovsäck över mig. Där satt jag i fem-tio minuter. Det var sedan stelt att komma igång igen men det gick oväntat snabbt, efter några stapplande löpsteg så kändes det typ som vanligt igen. Det var väl också häromkring som loppet började bli tufft mentalt på riktigt. Ett varv var inte längre något hjärndött utan de 30 minuterna som gick mellan energiintagen kändes nu ganska långa. Jag blev ofta besviken när jag kollade på klockan och såg att bara några minuter hade passerat sedan jag senast kollade. Svaga tankar dök upp i huvudet men jag fortsatte likväl att nöta på och gjorde det dessutom i bra tempo. När jag sprang var det fortsatt så att jag höll bäst tempo av alla på banan.

Perioden efter vilan är jag stolt över för jag lyckades vända det mentala. Från förlorartankar till ett visst pepp, detta var min dag. Det var rentav så att jag lyckades koppla bort skallen från att ständigt kika på klockan och istället bara lägga ned jobbet. Sett till slitenhet och sett till att började tvivla så rankar jag detta som min bästa period under loppet. Det dröjde faktiskt ända till kl. 04:00 innan det var dags för nästa sittvila i campingstolen, en vila som denna gång blev riktigt lång, ca 13 min ser det ut som. Jag hade nu drygat ut min ledning ganska rejält och ledde över Marcus med sju km. Sju km är ganska många varv på en 400 m-bana och det gav mig en viss trygghet.

När jag kom igång igen så var jag tillbaka till att befinna mig på en ganska låg punkt motivationsmässigt. Det var så väldigt mycket kvar av loppet och det hjärndöda nötet var återigen borta och ersatt av att varje varv var ganska så jobbigt. Hur jag sprang fanns det inte mycket att anmärka på, jag förflyttade mig effektivt och bra och sett till den sena timmen i bra tempo. Men känslan var att om det var så jobbigt nu, hur skulle det då vara efter x antal timmar till?

Nu slet jag egentligen bara kring när jag skulle tillåta mig själv att sittvila igen, för det var inte kul att springa. Redan vid ca 05:15, alltså 17:15 h in i loppet, skedde nästa vila. Detta kanske var de nya spelreglerna, försöka beta av åtminstone en timme för att sedan komma av benen lite? Det var väl förvisso okej om det var så men Marcus gick starkt på banan och jag undrade om inte min tendens var svagare än hans. Jag försökte påminna mig själv om vad som fanns att vinna snarare än vad jag hade att förlora. Om jag skulle nå en riktigt bra slutdistans OCH vinna så skulle detta vara den lyckligaste stunden i mitt liv för det var inte svårt att föreställa sig hur hårt jag skulle behöva kämpa för att nå dit baserat på hur jag mådde nu, med nästan sju timmar kvar av loppet. Jag skulle gråta under slutfasen av loppet, mina föräldrar skulle gråta och när loppet var över skulle jag för första gången ta en av ölen som mina föräldrar har haft med sig till varje lopp och jag skulle förtära den med 100 % tillfredsställelse. Dagen efter skulle jag ringa Erik för att gå igenom loppet och jag skulle berätta att han var anledningen till att jag hade fått uppleva mitt livs lyckligaste stund. Det gav så klart en del drivkraft men jag kunde tänka så ena sekunden för att nästa sekund vilja bryta igen.

Jag hade ställt in siktet på det sista varvbytet vid 18 timmar, kl. 08:00, "ta dig bara dit, sen är det en-två timmar innan mamma och pappa kommer". Jag hade lovat dom att de för första gången skulle få se mig springa när de återvände och jag var inte redo att tumma på detta, oavsett hur jag mådde. Redan tio min innan varvbytet satt jag återigen i campingstolen, bara dryga halvtimmen efter senaste vilan. Inget bra tecken.

100 miles(160,94 km) passerades på 18:08:13, ett jättepersonbästa på två timmar. Det var något jag såg först idag. Det finns topplistor som uppdateras varje år inom ultrasvängen och faktum är att den tiden placerar mig(listan är ett halvår gammal) som den 81:e snabbaste svenska mannen genom tiderna på 100 miles. Här har vi ju också kruxet, även om jag nu hade börjat med hyfsat frekventa vilor så gick jag ju fortsatt starkt. Min ledning var fortsatt ca sex-sju km över Marcus. Så det fanns gott om becksvart mörker men om man zoomade ut(vilket var svårt att göra i detta tillstånd) så var min prestation fortsatt bra. Det totala snittempot var nu 6:46 min/km.

 

Den senaste tiden hade ett nytt problem börjat uppenbara sig: det hade blivit helt otroligt äckligt med sportdryck. Min slitna tillvaro fick nu ett mörker till i form av ett lätt illamående. Sak samma, mina föräldrar skulle få se mig springa när de återvände, det hade jag lovat dom och mig själv. Strax efter kl. 07, 19 timmar in i loppet, såg jag dom. De var otroligt välkomna. Det finns något väldigt stärkande i att säga hej då till någon kvällen innan för att de sedan ska återvända och slås av att under hela tiden de har varit borta så har jag knatat på. Det får en att känna sig speciell, och stark. Jag slängde ur mig något i stil med "nu kör vi" även om jag kände att det var en lögn då jag kände mig så svag. 

De hann se mig springa i ca 20 min, sedan kände jag mig så otroligt sliten att jag var tvungen att vila igen. Benen gjorde ont och det var så mycket kvar av loppet. Illamåendet hade tilltagit och det gick nu inte att få i sig energi alls, jag kände istället att jag var mycket nära en spya. Jag slog mig ned i campingstolen och där någonstans blev det för mycket för mig. Jag behövde sitta där då denna typ av vila vid detta laget var helt nödvändig, när jag tog den kunde jag knappt förflytta mig framåt. Jag hade testat ett par gångsteg på banan men det hade känts värre än att jogga. Det krassa faktumet var nu också att jag kände att jag behövde energi men inte kunde få i mig något. Jag kände att jag var ytterst nära att spy och det var 4,5 h kvar av loppet. Det blev dessutom så att jag satt så oerhört länge att det kändes omänskligt att testa att börja jogga igen. Loppet dog, jag började känna mer och mer att det var över för mig och jag resignerade.

Jag förklarade för dom att jag gav upp. Det kändes faktiskt inte SÅ tungt där och då då jag kände mig oerhört klar med loppet. Totala snittempot blev 6:48 min/km.

 

Efter att jag hade duschat så satte jag mig återigen i campingstolen och nu kom äntligen spyan. Jag skriver äntligen då jag inte hade velat sätta mig i bilen hem med det illamåendet i kroppen. Tommy stannade till och undrade varför jag gav upp då jag hade sett så oerhört stark ut. Jag försökte motivera att jag inte ansåg ett fullföljande av loppet som realistiskt. Han kom sedan att knata loppet ut, alla 24 timmar, och nå strax över 180 km. Den andra Marcus löste 202 km. Min respekt för dessa två, baserat på  vad jag själv hade behövt gå igenom för att göra samma sak, är total och djup. Kanske framförallt för Tommy som i år har sprungit lite mer än en fjärdel av vad jag har gjort. Att han utan avbrott klarar av att jogga på övergår mitt förstånd.

Bilresan hem är alltid ett helvete och denna gång skulle inte bli något undantag. Knähälsan gör att ungefär fem min i en bil känns utmanande och du vet, i detta fall, att du måste förbli i denna bil i nästan tre timmar. Du måste ju hem liksom... Så det är mer eller mindre skär panik hela resan hem. När jag kom hem var jag återigen illamående och det lade sig aldrig. Jag kände att jag ville spy men kunde inte och detta pågick från att jag kom hem 11:15 tills det att jag var så pass trött att jag lyckades somna trots illamåendet vid ca kl. 23. Jag var desperat att somna tidigare än så men det gick inte, jag testade t.o.m. att sätta fingrarna i halsen. Inget kom ut. Idag, dagen efter, mår jag helt okej. Jag tycker mig återigen förnimma ett visst illamående men det är i sådant fall betydligt mindre än gårdagens. Jag kan gå och jag tror inte att jag har ådragit mig någon skada.

 

Detta är knepigt. Jag ifrågasätter till viss del om jag har det som krävs för 24-timmarslöpning. Om tanken är att jag ska må som jag gjorde efter 19:25 h och fortsätta i 4,5 h till så tror jag inte att jag har det. Det är ju liksom inte som att det blev tungt då, det hade blivit tungt sex timmar tidigare och jag hade när jag bröt kämpat hårt i åtminstone sex timmar. Men det tar ju liksom aldrig slut... Jag gissar att Tommy och Marcus inte var illamående på samma sätt som jag var så det kan ju förklara att de nötte vidare och inte jag. Men jag ifrågasätter likväl om det kanske inte är så att de har något i huvudet som jag inte har. Jag känner ju liksom att jag stod för en stor prestation, men jag bröt likväl långt innan målgång. 

Samtidigt så har jag vissa egenskaper som är oerhört starka och som borde innebära att jag kan bli en duktig 24-timmarslöpare. Jag slits mellan detta. Ni såg ju själva, det är preliminärt endast 80 svenska män genom alla tider som har sprungit 100 miles snabbare än vad jag gjorde. Jag är ju inte direkt klappusel på att springa långt. Tankarna är många och jag vet inte om jag blir särskilt mycket klokare genom att låta dom flöda.

 

Jag hade precis ett 1,5 h långt samtal med Erik där vi gick igenom loppet. Extremt värdefullt för egen del. Kontentan var väl att mycket gjordes bra men att vissa saker kunde ha gjorts annorlunda. Istället för sittvila skulle jag ha börjat med gåvila, jag pushade nog dessutom för hårt för tidigt. Jag tänkte faktiskt ett par gånger om jag skulle ha tagit rygg på den andra Marcus men då jag upplevde "mitt" tempo som något snabbare så sprang jag istället om honom. I längden hade jag nog gynnats av en försiktigare approach. Det hade också kunnat hjälpt mot illamåendet. Jag har väldigt svårt för att ta orden "jag ger upp, detta är nog för mycket för mig" i min mun och när han dessutom smickrade mig med att han trodde att jag hade distanser långt över 20 mil i kroppen så gav jag med mig och spontanbestämde mig för att det får bli PRT 24h i december. Tanken på att gå igenom det jag upplevde i helgen igen känns inte kul, men det är ännu svårare att ge upp. Så jag hoppas att Erik tränar mig en gång till, kanske för sista gången. I grunden tycker jag att det är kul att planera min egen träning och ser mig själv göra det i framtiden men det skulle vara kul att knyta ihop säcken tillsammans. Så så får det bli.

 

Erik: du är en jätteduktig coach och av allt att döma en femplus-kille. Tiden under din ledning gjorde mig helt klart till en väldigt mycket bättre ultralöpare.

Tommy: du är, hittills, den enda kompisen jag har skaffat mig under min tid som ultralöpare. Du är en kanonkille och jag frågar mig helt seriöst om du inte är en av Sveriges mentalt starkaste löpare. Ditt tempo blir långsammare och långsammare men du slutar ju för i helvete aldrig att springa, hur går det till? Det är så vansinnigt imponerande.

Mina kompisar: jag blev smått överväldigad av responsen på sociala medier. Att folk bryr sig och engagerar sig värmer.

Mamma & pappa: ni gjorde ett föredömligt arbete som support och det är så roligt att ni följer med och dessutom tycker att det är kul att göra det. Jag höll vad jag lovade och sprang när ni återvände men det blev ju tyvärr inte mycket mer än så. Någon gång ska vi få fira tillsammans.

 

På återhörande!