I lördags var det dags! Årets tredje ultralopp och förhoppningsvis även tredje gången gillt då jag hade tvingats bryta de två tidigare 24-timmarsloppen. Jag anlände till Västerås och mitt hotell sent på fredagskvällen. Intog fish & chips, en öl och lite godsaker innan jag kröp till kojs. Vaknade av mig själv lite tidigare än tänkt men inte så pass att jag var orolig över bristfällig sömnmängd. Vid niohugget var jag på plats på tävlingsområdet och förberedde min medhavda energi och övriga saker så att de skulle vara smidiga att komma åt från tältet där vi tävlande fick ha våra grejer. Kl. 10:00 ljöd startsignalen. För att hänga med i vad jag skriver om så såg banan ut så här:

- "Skogen" 0-4,5 km. Både lättsprungna partier och väldigt tekniska bitar med mycket rötter och stenar. 

- "Det lätta" 4,5-11,5 km. Väldigt snällt parti, några backar men i övrigt väldigt platt och bra underlag.

- "Backarna" 11,5-13,45 km. Upp och ner, fyra-fem rejäla backar och ungefär lika många rejäla nedförslöp.

- Ett varv var 13,45 km. Det tog mig allt mellan 1:25(första varvet) till 2:44(sista varvet). 

 

Jag har tyvärr inte tillräckligt bra minne för att minnas lika mycket som jag skulle vilja från respektive varv så detta får bli efter bästa förmåga. Hur som helst, jag gav den musikfria löpningen ca fem km innan hörlurarna åkte på. Verkade inte som att jag skulle hitta någon att tjöta med. När vi på varv ett äntrade skogen så märkte jag att den lilla klunga som jag låg i tog det mycket lugnare än mig när det började bli teknisk stiglöpning. De hade hållit rimligt tempo innan men nu när rötterna och stenarna dök upp så krävdes det att jag skulle springa konstlat långsamt för att fortsatt ligga i rygg bakom dom. Funderade på om jag skulle anpassa mig men kom fram till att jag ville hålla mitt tempo(tyckte ju att jag sprang lugnt och långsamt) och sprang om dom. Jag tror inte det dröjde länge efter "skogen" som de sprang om mig. I alla fall, det här har jag funderat lite på i efterhand. Folk som kom i mål timmar före mig sprang jag om på det där bökiga partiet. Det är väl inte svårt att lista ut att min taktik var bristfällig. 

Varven rullade på. Gick i alla backar, sprang lugnt och avslappnat. Energiplanen reviderade jag redan under första varvet då jag efter min rejäla frukost(sju mackor och fyra pannkakor!) inte kände för att redan efter 1 h 20 min inta något rejälare. Planen ändrades till gel var 20:e minut och något annat(primärt bananer) vid varannan varvpassering. Mitt huvud var i vanlig ordning med mig. Inget fokus på att det var x mil kvar, bara ta ett varv i taget. Ett varv var förvisso långt men när man sprang in vid varvningen så kände man att man hade avverkat en väsentlig del av loppet. 

 

Redan på varv sex hade snittfarten på varvet gått ned rejält. Första varvet sprangs i 6:20 min/km, sjätte i 7:30, åttonde i 9:19 och den negativa trenden fortsatte loppet ut. Distansen och tiden hade börjat göra sig hörd. På det sjunde varvet kom dock en liten räddning i form av Tommy. Jag sprang ifatt honom efter skogen och drog av det vanliga "bra krigat, känns det bra?". Han låg ett varv efter mig och hade likt mig det lite kämpigt. Vi bestämde oss för att göra sällskap och sprang och snackade. Dels var det väldigt skönt att efter tio h konstant musik få höra något annat och dels så eggade vi varandra lite. När vi kom ut på det långa, lättlöpta partiet och hade bestämt oss för att försöka springa hela detta utan att gå något så var steget till att bryta den taktiken längre än om man bara hade slutit den dealen med sig själv. Jag är ju en glappkäft av rang och när vi tillsammans kom in för varvning så skämtade jag med de i service-tältet att Tommy nog trodde att jag var fullblodsalkoholist efter att väldigt många av mina samtalsämnen hade handlat om hur jävla gott det är med några enheter efter löpning. 

Vi beslöt oss för att även genomföra varv åtta tillsammans. Tyvärr hade vi stannat till ganska länge(åtta min) i varvningsområdet och jag hade börjat frysa och bli stel. Det tog flera km innan jag slutade skaka och halta fram. "Skogen" hade vi kommit överens om att vi enbart skulle gå igenom, ingen löpning. Det var banans överlägset tyngsta parti, framförallt nu när det var becksvart. Att vara sliten och behöva kliva över stenar samt undvika att snubbla på rötter var inte kul. Framförallt när dessa 4,5 km tog så oerhört lång tid nu när man inte längre sprang partiet. 

Någonstans bland rötterna och stenarna så noterade jag att Tommys pannlampa hamnade längre och längre bakom mig varje gång jag kollade bakåt. Jag insåg till slut att han troligtvis hade det jobbigt och att jag fick släppa honom. Drog på en podcast och körde vidare. Av någon anledning kändes varv åtta viktigt. Jag får lätt inte helt logiska tankar i huvudet när jag gör saker likt detta men tankegången gick något i stil med "efter varv åtta ska jag springa ett varv till och då är det bara tre varv kvar, när jag har sprungit det tredje så är det bara ett varv innan det sista varvet". Det är ju inga tankar som vinner dig Nobelpriset men det var hur som helst så som hjärnan fungerade där och då.

 

Det mentala fortsatte att vara med mig, till viss del. Jag fortsatte, framgångsrikt, att enbart fokusera på att avverka det akutella varvet. Men humöret hade börjat bli sämre och jag var ruggit trött på det jag höll på med. Skogspartiet tog som sagt en evighet att ta sig igenom och löpandet bestod av små, små trippande steg på ben som verkligen inte var i skick för att användas till löpning. Det som räddade mig var "ett varv till"-tänket. När jag hade avverkat det nionde varvet så var jag noga med att vara snabb ut på nästa varv för att slippa helvetet med att bli kall och stel. Det hjälpte.

Varv tio var rekordtungt. Jag gick lååångsamt genom skogen, vi snackar alltså slappt spatserande. När jag kom ut på det lättlöpta partiet så gick jag en stor del av detta. Jag var nästan lite rädd för att börja löpa för att kroppen kändes så sönderkörd. Dessutom hade jag börjat bli rätt matt på att varv efter varv kändes så dåligt. Jag hade kanske inte resignerat men jag hade åtminstone börjat fundera lite i banorna "äsch, jag kan lika gärna gå skiten". Men, när jag väl tog beslutet att börja löpa så kunde jag göra det i ca fem km oavbrutet innan de avslutande backarna kom. Det tände en liten eld. 

 

När jag gav mig ut på varv elva så gjorde jag det fast besluten att göra det bättre än varvet innan. Jag gick i raskt tempo(så raskt som är möjligt på nednötta ben) genom skogen innan jag sprang den absluta merparten av det lättlöpta partiet. När jag gjorde detta så tänkte jag hela tiden att jag under nästa varv måste njuta. Ta in att det är sista gången jag ser allt på banan. Under de sista två kilometerna med backarna så gjorde det ont i utförslöpen och jag fick verkligen fokusera på att ta minimala steg för att framsida lår inte skulle skrika rakt ut.

Ut på sista varvet. Jag kände mig verkligen helt färdig och insåg att detta varv skulle ta lååång tid. Efter att jag hade tagit mig genom skogen så var jag tvungen att sätta mig på en sten för att benen och fötterna gjorde så ont. Satt bara en kort stund innan jag gick vidare. För gå var det jag gjorde, löpning var nu helt uteslutet. Varje gång jag passerade ett ställe där jag skulle kunna sitta och vila så använde jag knepet "jag sätter mig på nästa bänk/sten" istället och så fortsatte det varvet ut. Det gick inte längre att gå raskt utan det var långsam gång som gällde. Ingen gång under varvet kände jag stolthet eller glädje över att jag inte hade gett upp eller att det snart var över, jag var bara totalt nedbruten. Fysiskt och psykiskt. Funderade en del på om det är så här det känns, varför gör jag då det? Vad är meningen? Med ca sex km kvar ringde jag mamma. Tanken på att behöva ta mig till ett tåg för att sedan åka hem efter loppet gjorde mig livrädd. Bad henne hämta mig vilket hon gick med på. När hon sade något i stil med "vi är stolta" så sa jag snabbt tack och hejdå innan jag bröt ihop. Det var inte några enstaka tårar utan ett regelrätt storböl. Situationen, mitt mående och de värmande orden blev för mycket. Jag tänker att detta säger ganska mycket om vilket skick jag var i.

Under de sista kilometerna så ville jag verkligen känna något. Uppskatta att jag hade genomgått ett rent helvete men likväl nött på. Att jag hade bestämt mig för att så länge det var fysiskt möjligt att ta sig framåt så skulle jag göra det oaktat hur tungt och hopplöst det kändes. Att jag hade gjort precis allt jag hade kunnat. Men det var bara tomt. Det var som att loppet hade sugit ur mig all livslust och bara lämnat kvar ett tomt skal.

Jag passerade mållingen efter 23 h 5 min 57 sek till lite applåder från det fåtal som befann sig där. Fick medalj och lite beröm för min insats från en av de trevliga arrangörerna. Han sade att han förstod att jag inte var sugen på det nu men att jag var hjärtligt välkommen tillbaka nästa år. Jag svarade att detta hade blivit en tankeställare, att jag inte visste om det är detta jag vill syssla med. När jag skulle samla ihop mina saker så kom en kort gråtattack till. Det var när jag insåg att jag inte skulle ut på ett varv till. Att det faktiskt var över.

 

Efter loppet kom jag på att jag om en dryg månad är anmäld till ett liknande lopp tillsammans med Åberg. Fick total ångest bara av tanken på att göra något liknande så snart och meddelade honom att jag troligtvis ställer in. Nu har ett dygn passerat sedan målgången och jag har hunnit processa det som har hänt. Att må som jag mådde är så klart inget man söker. Jag vill att det ska vara tufft men att jag krigar mig igenom skiten. Att man är sliten men tänder till. Eufori vid målgång. Nu handlade det snarare om att överleva den avslutande delen. Det är inte det jag tränar för. 

Att inte få känna det man vill känna är att bli snuvad på konfekten MEN(det finns alltid ett "men") jag kan ju se på det jag gjorde utifrån. Det gick inte som tänkt men jag anpassade mig och fortsatte där många hade gett upp. Okej, om alla lopp blir så här så är jag ju vansinnig om jag fortsätter att delta i dom. Men jag kan ju se det som att jag har ännu ett vapen i min arsenal, att jag kan ta mig igenom sådana här saker också. För det som skedde lördag till söndag ska inte behöva vara normaltillståndet. Jag ska kunna genomföra ett sånt här lopp på ett bättre och rimligare sätt, jag är fullkomligt övertygad om det. Om jag har ett "problem" så är det att jag inte kan acceptera att jag inte kan springa t.ex. 100 miles på ett bra sätt. Att det finns andra som tränar lika mycket eller mindre och gör det bättre. Det kan jag inte köpa. Jag tycker att jag besitter alla egenskaper som en god ultralöpare ska ha och jag känner inombords att detta är "min grej".

Det jag vill säga med detta är att jag glömmer fort och redan är inställd på att genomföra backyard ultran i oktober. I grunden så älskar jag det jag sysslar med och jag är inte beredd att ge upp det bara för att jag har haft en jävlig upplevelse. Min hobby ger mig så oerhört mycket och jag är fullkomligt beroende av känslan av att överkomma något svårt. Kanske blir det i oktober som allt går som jag vill? Om inte så vet jag efter helgen att jag fixar det också.

 

Distans: 160,94 km

Tid: 23:05:57

Tempo: 8:37 min/km

Placering: 19 av 54