Jag har märkt att det är långt ifrån glasklart vad jag ska göra nu på lördag, den 9:e juli. För andra gången i år så ställer jag upp i ett 24-timmarslopp, denna gång i Skövde. Jag köper att det är något obskyrt och knappast något som är "household" bland gemene man men det är faktiskt en etablerad tävlingsform. Det hela går ut på att tävla i vem som kommer längst på 24 timmar. 

 

- Start lördag kl. 12:00.

- Man springer runt runt på en 400 m lång löparbana.

- Ett chip på foten registrerar varje varv. 

- De flesta har med sig support(jag har mina föräldrar) som bistår de tävlande med vad de behöver under loppet.

- Slut söndag kl. 12:00.

- Den som har löpt flest varv, längst sträcka, vinner. 

 

"Springer man hela tiden? Vilar man ingenting?"

Det finns inga regler vad gäller vilan utan det är fullt tillåtet att vila hur mycket och hur ofta som helst. OM man är tillräckligt duktig för att orka jogga hela tiden så är det sättet man tar sig längst på, och det är ju det hela tävlingen går ut på. Min förhoppning är att jag orkar jogga den absoluta merparten av loppet för att sedan gå när jag inte orkar jogga längre. Behöver jag ta längre vilopauser så kommer jag att göra det men det är inget jag siktar på. 

 

"Varför gör man detta? Är det inte jättetråkigt?"

T.o.m. en förståndshandikappad snigel förstår att detta inte är något man gör för att det är kul. För mig är det utmaningen som lockar. Kollar man på det rent krasst så är frågan egentligen om man tycker att det är värt att ha ett riktigt pissigt dygn för att få en unik upplevelse som förhoppningsvis blir ett minne för livet. Jag tycker det.

 

"Varför gör du om det när det gick så dåligt sist?"

Detta kanske ingen har frågat mig men det är ändå värt att belysa. Jag gjorde ju exakt samma sak i april i Växjö och bröt efter ca 14 h och 113 km. Anledningen till att jag bara två månader senare står på startlinjen igen är för att jag har insett hur dåligt förberedd jag var i Växjö. Det är en handfull viktiga faktorer som hade kunnat gjorts bättre och som jag också har förbättrat till denna gång. Så jag har i mitt tycke gjort och lärt mig tillräckligt mycket för att kunna förvänta mig ett helt annat resultat på lördag. Sedan är så klart revanschlustan stark. 

 

"Hur mycket äter man under loppet?"

Att kontinuerligt få i sig energi för att orka är givetvis superviktigt. Jag kommer var 20:e minut att inta någon form av energi, primärt energigels. Det kommer att kompletteras med salttabletter samt koffeintabletter under natten. 

 

"Vad siktar du på?"

Det ultimata målet är 200 km. Ett mer realistiskt mål är att jag åtminstone vill hamna norr om 180 km. Absolut viktigast denna gång är så klart att faktiskt slutföra loppet men det utgår jag från att jag gör så det är ingen riktig målsättning. 

 

"Vad tänker man på under loppet?"

Det viktigaste är i mitt tycke att inse att man är där helt frivilligt och att detta inte är något jag måste göra. Det är inte synd om mig, detta är helt och hållet självvalt. Därefter är det bara att ta det stegvis. Börja med att beta av en timme, sedan två timmar. Inte tänka på hur mycket som återstår utan inse att det inte finns så mycket annat att göra än att mata på. Någon gång kommer det att ta slut och så länge som benen bär mig så finns det ingen anledning till att kliva av. När natten kommer tänker man "bara jag tar mig igenom den så är loppet typ över" även fast det inte är sant. Därefter kanske nästa mål blir föräldrarnas återkomst till banan efter deras hotelnatt. Så där håller det på. Men sammanfattat så skulle jag absolut säga att tankesättet "nu är jag här, nu gör jag detta så bra jag kan" är det viktigaste. 

 

Jag tycker att det känns väldigt bra inför lördag. Jag har gjort det jag har kunnat på träningsfronten och är nu trött på att filosofera kring hur det kommer att gå - jag vill bara få det gjort. Det finns något sorts hål inom mig som med jämna mellanrum behöver fyllas med något spännande och utmanande och misslyckandet i Växjö bidrog inte med detta, det hoppas jag att mitt dygn i Skövde gör. Direkt efter loppet så går jag på fem veckors semester och hur trevligt hade det inte varit att på måndagen kunna sitta på en uteservering och se tillbaka på något som man är riktigt stolt över? Låta minnena från loppet skölja genom kroppen, sippa på en öl och tänka "jag tog mig igenom det där".