Jag fick gott med sömn natten mellan fredag och lördag. Till frukost blev det bara ett gäng mackor innan jag satte av kl. 09:16. Jag kände direkt att benen var fräscha. Mitt stora intresse till trots så kan jag mindre än vad man kan tro om träning och hur man formtoppar inför en aktivitet likt denna hade oroat mig lite. Jag gör det mesta på uppstuds och enligt mina egna tankar. På internet hade jag fått tipset att ta det väldigt lugnt två veckor inför och detta hade jag också gjort. Det som drog ned tempot en del var istället de kraftiga motvindar som titt som tätt gäckade mig. Jag kunde dock acceptera detta då jag sedan några dagar innan tack vare SMHI hade varit medveten om att väderförhållandena skulle vara sådana. Temperaturen var åtminstone snudd på optimal och det var ingen nederbörd eller särskilt halt. 

Så här tidigt in så handlar det för min del bara om att fördriva tid. Det finns inget adrenalin, jag är inte taggad. Jag ser det som att jag ska lägga ned lite monotont och tråkigt arbete för att få en chans att kämpa för mitt mål senare. Många och långa pass har gett mig förmågan att distans och tid passerar förbi kvickt. Jag kanske har sprungit sex mil eller längre uppemot tio gånger, då känns t.ex. inte två mil som särskilt långt. 

Vid 44 km mötte mamma och pappa upp mig och bistod med vatten och energi. De skulle ha mött mig vid 40 km men hade lyckats stå vid fel väg. Detta gjorde mig irriterad och förtog lite av den härliga känsla jag hade haft fram tills dess. Eftersom att min mamma kommer att läsa detta så vill jag vara tydlig med att du är förlåten men du får helt enkelt köpa att jag där och då inte var särskilt förstående till att ni hade lyckats ställa er fel. 

 

 

Benen kändes fortsatt fenomenala och mentalt var jag på en väldigt bra plats men vinden var verkligen rejäl. Emellanåt fick jag nästintill luta mig framåt för att liksom trycka mig igenom vindbarriären. Jag försöker att inte låta en sådan sak störa mig utan acceptera att det är som det är och att det inte är något som jag kan göra något åt. 

När jag runt 57 km tar höger i Linköping och börjar återfärden mot Norrköping slutar vinden vara en negativ faktor, nu har jag den istället i ryggen. Här har jag tre km till platsen där Wern ska stå och supporta mig och jag tänkte att jag kunde berätta lite om hur oerhört viktig denna support är rent mentalt. Från det att jag vid 44 km lämnade mina föräldrar bakom mig har jag bara tänkt "ta dig bara x km till Wern". Det finns inte en tanke på "helvete, jag har så sjukt långt kvar till Norrköping!". Att kunna dela upp löpet är så oerhört viktigt och underlättar något enormt. 

Vid 60 km springer jag förbi Wern, kastar honom mina vattenflaskor och skräppåse. Han fyller på flaskorna, åker ifatt mig och lämnar över dom till mig medan jag hela tiden springer. Förra året gjorde jag allt detta själv och stannade exempelvis för att fylla på vatten. Det kan tyckas som en småsak men jag sparar värdefull tid. 

 

Under den här sträckan upplever jag dagens kanske starkaste känslor. Det är surrealistiskt men vid 65 km går det upp för mig att jag har sprungit just 65 km och jag är inte ett dugg trött, varken fysiskt eller mentalt. Känslan som omsluter mig som en varm filt är något i stil med "jag kan klara vad som helst!". Någon sorts larger than life-känsla där huden knottrar sig och man fylls av ren och skär inspiration. För mig blir det extra starkt eftersom jag vet att jag är kapabel att springa tio mil och enbart känna besvikelse efteråt. Jag hade inför den här dagen känt en viss oro över att jag skulle sumpa sub tio h igen och en bit in i löpet inse att min tidsmålsättning skulle skita sig. Att hela dagen skulle kännas meningslös och bortslösad då det bara var sub tio timmar som räknades. Nu är det som att den oron omvandlas och bara gör min goda känsla ännu starkare. Min hjärna liksom skriker "du gör det, du kommer tamejfan att greja det!". 

Under etappens gång föds tankar på att springa för 9 h 30 min. Tanken på att öka tempot skrämmer mig men jag är lika rädd för att gå i mål under tio timmar och känna att jag hade kunnat springa snabbare. Det här är ett typexempel på hur jag fungerar. Innan löpet hade jag tagit 9 h 50 min på förhand, nu är jag rädd för att det ska göra mig besviken. Det hela löser sig dock av sig självt. Runt 77 km börjar benen kännas tunga och någon km senare inser jag att återstoden av dagen enbart kommer att handla om att ta sig i mål. 

 

 

Robin supportar mig vid 80 km. Att Robin, Wern och föräldrarna hjälper mig betyder mycket. De offrar sin tid för att jag ska få leka idrottare och det är inget som jag tar för givet. Att de är där och hejar på och genuint bryr sig hur det går för mig ger mycket energi. Det gör också att jag känner ett ansvar att verkligen göra mitt bästa. 

Mörkret börjar lägga sig och det kommer nu att vara mer eller mindre becksvart från trafikplats Norsholm till slutet vid folkparken i Norrköping. Tempot har börjat sjunka till runt 6:30 min/km och jag börjar bli ganska så sugen på att bli klar. Runt Lövstad slott möter mina föräldrar upp mig igen och då slår även klockan över till ensiffriga km-antal. Herregud vad jag älskar ensiffriga km-antal! Är det kanske det bästa vi har här i världen? Det blir realistiskt att det jag gör faktiskt har ett slut när klockan visar 9,9 km. 

 

 

Den avslutande milen är väldigt lik fjolårets avslutning. När det är åtta km kvar tänker jag bara "åtta km, åtta km, åtta km...". När det är 7,5 km kvar upprepar jag bara "7,5 km, 7,5 km, 7,5 km...". Det är någon sorts manisk nedräkning där jag försöker berätta för mig själv hur otroligt kort jag har kvar. Känslorna är lite mindre starka än fjolårets. 2021 hade jag 100 fruktansvärda km och fylldes av en sådan oerhörd stolthet när jag insåg att det helvete jag hade gått igenom skulle få ett slut. Den här gången hade ju allt gått nästintill perfekt och mer maskinellt. Det är likväl en mäktig känsla att på slitna och nästan besegrade ben långsamt närma sig slutet. 

Vid viadukten nära Ö&B i Norrköping är jag klar. Robin möter upp mig med en folköl och för att agera skjuts hem. Det är skönt att sätta sig på gräsmattan, kolla på Robin och med ett litet leende säga "jag fixade det, en timme snabbare än i fjol". Jag hade satt upp ett ambitiöst mål, bestämt för mig att att jag skulle fixa det och hur det skulle gå till och sedan genomfört det till punkt och pricka. Det är en härlig känsla av att ha åstadkommit något. 

 

Distans: 100 km

Tid: 9 h 49 min 23 sek

Snittempo: 5:53 min/km

Lördagen gav ytterligare bekräftelse till det som jag har känt en längre tid, nämligen att jag har hittat väldigt rätt i mitt intresse. Ultralöpningen passar verkligen sättet jag fungerar på oerhört bra. Jag tror att det är viktigt att ha något i livet som man känner är "sin grej", något man är bra på. Vad det sedan är spelar mindre roll. 

För den stackare som har läst hela vägen hit så är mitt nästa mål SM i 24 h-löpning i april. Min prestation på 100 km nu i lördags hintar om att jag vid något sorts maxutfall kan nå 200 km på det loppet. Ni kan se omvandlingstabellen nedan. 200 km är ingen barnlek, på förra höstens SM hade det räckt till till en femteplats av 44 män. Jag är nybörjare och 200 km är dubbelt så långt jämfört med det längsta jag någonsin har sprungit. Således borde jag kanske ha en mer modest målsättning och fokusera på att bara genomföra loppet. Det kommer jag dock inte att ha. Jag har lärt mig att jag inte fungerar så. Den 23:e april kommer jag att springa 200 km, det har jag redan bestämt mig för. Eftersom jag har bestämt mig så kommer det också att ske. Stay tuned!