2019 sprang jag i augusti för första gången fyra mil, i november samma år hade jag klarat av mitt första ultralopp(70 km i Skottland). Sedan dess har det egentligen bara rullat på och distanserna har år för år stegrats. I år har jag för första gången kommit så långt att jag har deltagit i lopp som jag inte har klarat av. I april bröt jag 24-timmars i Växjö efter 113 km och 14 h, i juli bröt jag 24-timmars i Skövde efter 19,5 h och 147 km. Nu är jag anmäld till Black River Run 100 miles(161 km) som går av stapeln kl. 10:00 lördagen den 10:e september i Västerås. Tanken är så klart att få till årets första lyckade lopp och bevisa för mig själv att jag klarar av den här typen av distanser. 

 

Man springer tolv st varv på en bana som är 13,45 km. Mellan ca kl. 19 och 06 är det mörkt och en stor del av loppet löps således i mörker där pannlampa är ett krav. Banan går på varierat underlag och är känd för att vara relativt snabb och lättsprungen. Detta i kombination med att man var ~13:e km har möjlighet att springa förbi sin egna station i målområdet gör att det är ett bra val av lopp för en 100 miles-debut.

 

Det väntas bli regnfritt och svalt(9-15 grader). Rent krasst så kan man inte få bättre förutsättningar än så, samtidigt så är dryga tio grader på natten rätt kallt om man inte orkar hålla igång. Det blir viktigt att ha med väldigt mycket kläder utifall att. 

 

Jag kommer att gå ut i långsamt tempo och gå i alla backar. Var 20:e minut intas en energigel och ungefär var 90:e minut när jag passerar målområdet så passar jag på att inta något i fast form(tror det blir godis). Planen är väldigt lik hur jag gjorde i Skövde, den lilla förändringen är att jag har tänkt ha frekventare gångpauser från start(i Skövde gick jag 400 m en gång per timme under de första tolv timmarna). Det i kombination med mer rutin och att träningen förhoppningsvis har gjort mig starkare är det som ska göra att Black River Run går annorlunda jämfört med årets tidigare lopp. 

 

Mängden träning stegras ständigt och sedan loppet i Skövde har jag fått sex bra träningsveckor med i snitt 122 km/vecka. Det är mer än jag någonsin har tränat förut och i stort är jag nöjd med träningen, jag tycker att det är tillräckligt mycket och bra för att det ska finnas en god chans för att jag har hunnit bli en bättre ultralöpare.

 

Ja, det viktigaste är givetvis att ta sig i mål. Jag kommer dock alltid att hoppas att det går bättre än så. Inför detta lopp har jag ett A-, B- och C-mål. C-målet handlar om att slutföra loppet samt att göra detta på ett någorlunda värdigt sätt. Det har jag definierat som sub 24 timmar. Det är en sluttid där man har råd att krascha en timme eller två samt gå väldigt mycket mot slutet. B-målet lyder sub 22 timmar och A-målet sub 20 timmar. Så här kan man se på dessa mål i jämförelse med Skövde 24-timmars:

- C: jag gör samma lopp(inklusive en längre sittvila) men orkar slutföra alla 24 timmar.

- B: jag gör samma lopp men orkar hålla igång non-stop.

- A: jag gör ett markant bättre lopp på alla punkter.

Hur svåra är dessa mål? Förra året startade ca 60 pers där ungefär hälften slutförde loppet på under 24 timmar. 22 st gjorde det på under 22 timmar och 13 st på under 20 timmar. Genom tiderna har endast 99 svenskar lyckats springa 100 miles på under 19 timmar. En tid på 19:xx är helt enkelt en i mitt tycke riktigt bra tid och skulle A-målet gå vägen så skulle jag bli helt fruktansvärt nöjd. 

 

Jag både längtar efter och fruktar målgången. Vid målgång kommer jag att ha varit vaken i 22-26 timmar samt ha 16,1 mil i benen. Denna gång har jag inte lyxen av att ha support utan jag kommer att vara ensam. Jag kommer att behöva ta mig 4,5 km till stationen för att sedan åka tåg i två timmar innan jag är i Norrköping igen. Allt detta med mycket packning. När jag är hemma i lägenheten kan jag i värsta fall ha varit vaken i 32 timmar. Har för säkerhets skull flaggat för att jag kan behöva vara ledig på måndagen. 

 

Om jag tvingas vara helt ärlig och tråkigt realistisk så gissar jag att oddsen för att det går bättre på lördag jämfört med Skövde men inte lika bra som jag hoppas är låga. Det blir så när det handlar om så här extrema distanser, det är jättesvårt att till 100 % få till det. Detta är ju också charmen med det. Man kan tycka att det är deppigt när jag avverkar 19,5 h i Skövde för att mest känna "ahopp, det är vad det är, jag är inte bättre än detta" men det är ju också ett tecken på att det är en riktig utmaning. Om vi leker med tanken på att det går jättebra i Västerås så kommer det ju att vara mycket härligare jämfört med om det hade gått kanon i både Växjö och Skövde. 

Mina tidigare lopp har bekräftat för mig att det mentala inte är något bekymmer samt att min mage är som gjord för ultralöpning. Således kommer den enda faktorn att vara hur länge benen tillåter mig att springa. Visst kan man göra vissa förebyggande åtgärder(frekvens på gångpauser, löptempot) men i stort så är det redan förutbestämt hur långt jag kommer att ta mig på loppet. Det handlar bara om för mig att börja löpa och se hur långt det tar mig. 

Det finns ingen nervositet, bara förväntan och nyfikenhet. Det realistiska utfallet har jag redan redogjort för, drömmen är att äntra sista varvet på banan och känna "det är idag det sker". Vi får se vilket av det som det blir.