Lördagen jag hade sett fram emot så länge hade äntligen kommit. Både torsdag och fredag hade jag stängt av alarmet och verkligen sovit ut för att bunkra upp med sömn. Tyvärr blev det sämre med sömnen natten innan loppet. Alarmet var ställt på 05:30 och jag minns att jag 00:30, efter att ha försökt sova i kanske 2,5 h, gav upp och gick upp och åt. Hur mycket jag sov innan det var dags att gå upp är svårt att sia om men det var inte mer än två-tre timmar. Inte den uppladdning man vill ha inför ett 24-timmarslopp. 

Wern och Line hämtade upp mig och jag gav det ett tappert försök att somna i bilen men det gick inte. Efter drygt 3,5 h bilresa var vi på plats på tävlingsområdet 1,5 h innan loppstart. Man fick ha ett eget bord precis intill banan där supporten kunde sitta och där man kunde ha alla sina förnödenheter. Väldigt smidigt. När vi gick runt på tävlingsområdet och inväntade start så växte suget inom mig - jag hade saknat detta. Det var 1,5 år sedan jag senast var på ett lopp. Vi var 120 tappra själar som framför oss hade något av det mest utmanande man kan ha inom löparvärlden. Det kändes spännande och väldigt inspirerande. 

 

Starten gick och jag lade mig omedelbart i ett realistiskt tempo. Trots att man var som en kalv på grönbete så snittade jag inte snabbare än 6:20 min/km. Jag hamnade långt bak i fältet men var nöjd över min disciplin att hålla igen. Jag följde planen att gå några hundra meter varje gång jag intog energi vilket var var tjugonde minut. Som ni förstår så var de första timmarna väldigt odramatiska. 

Tempot sjönk vartefter till ca 6:40 min/km. Det var bra då min målsättning vid 12 h var att ha snittat 6:50 min/km MEN jag kände en liten oro över att tempot sjönk automatiskt och inte p.g.a. att jag aktivt höll igen. Var inte benen lite mer slitna än vad det borde vara? Detta reflekterade jag över tidigt, säkert efter bara 30 eller 40 km löpning. Jag hade dock en väldigt klar inställning till loppet och det var att jag inte skulle oroa mig utan det som skedde fick helt enkelt ske. Saker jag inte kunde styra över lade jag inte någon energi på. Om benen blev mer slitna än planerat så fick jag väl således bara revidera min målsättning, det var inte så mycket att göra åt det hela.

Varv efter varv på den 821 m korta banan avverkades och jag gladdes åt att det monotona inte påverkade mig ö.h.t. Tvärtom, jag trivdes ganska bra med konceptet. Magen var dessutom som vanligt stark och jag besökte bajamajan först efter 50 km och då var det för att kissa. Det negativa var benen. Jag nämnde inte detta för Wern och Line då jag trots allt höll det tempo som min målsättning krävde samt att det inte var något jag kunde göra åt detta. Istället höll jag god min både utåt och inombords. Självklart så gnagde det dock lite på mig. Att jämföra med mitt tiomilslöp i februari var lätt och naturligt och fastän jag exempelvis nådde 50 km ca en h långsammare denna gång var jag extremt mycket mer sliten nu. 

Efter nio h nämnde jag ben-problematiken för Wern men var noga med att påpeka att det inte gjorde mig jättemycket, det var som det var och jag var okej med att revidera min målsättning. En halvtimme senare inbillade jag mig att det hade vänt lite då jag hade infört lite längre gångpauser och det var också det sista Wern fick höra innan han lämnade mig för att åka till hotellet och sova. Nu var jag ensam. 

Vid 12 h hade jag hunnit 100,5 km, "bara" 4,5 km kortare än min tänkta pace för 200 km. Det kändes okej, även om jag havererade rejält under den andra halvan skulle jag få ett okej milantal. Den positiva inställningen blev dock kortvarig. Bara en halvtimme eller timme senare gick det upp för mig hur illa däran jag var. Jag införde ännu längre gångpauser, jogga 821 m följt av 821 m gång. Varje gång jag joggade så var det dock på stappliga ben. Det var uppenbart att jogg bara var att utesluta. Det var drygt elva h kvar och jag grinade illa varje gång jag gjorde någonting annat än att gå. Någon gång efter midnatt insåg jag att även gång var problematiskt. Jag klarade inte av att powerwalka. Kroppen hade helt enkelt stängt av. Jag försökte verkligen men det gick inte. 

Jag var förpassad till att gå väldigt långsamt och jag hade inte kläder för det. När jag inte kunde hålla ett anständigt tempo så blåste vindarna från sjön rakt igenom mig. Även vid detta långsamma gångtempo så grinade jag illa av ansträngdhet. Jag försökte sätta mig och vila men kylan gjorde att jag omedelbart började skaka. När jag återigen började gå så var tempot alldeles för långsamt för att få upp värmen. Så här såg det ut mellan kl. 00 och 01. Jag var i ett helt hopplöst tillstånd där jag knappt kunde ta mig framåt men inte heller ge upp då det innebar att jag skulle behöva ringa och väcka Wern och Line som hade åkt med mig till Växjö enbart för min skull. Det tog emot något oerhört. Jag ville verkligen möta upp dom på morgonen och förklara att jag hade haft en fruktansvärd natt men likväl tagit mig igenom den. Alternativt vänta med att bryta tills det att de var på plats. Oavsett så ville jag inte vara den som gav upp, speciellt inte när mitt deltagande hade inneburit en stor uppoffring från deras sida. 

Vid kl. 01 hade denna inställning ändrats. Jag insåg att jag aldrig skulle klara mig fram tills morgonen. Skamset ringde jag Wern. Inget svar. Jag ringde Line. Inget svar. Insåg att det kunde vara så illa att de hade ljudlöst inställt på sina telefoner. Helvete, vad gör jag nu? Jag testade att ringa några hotell men fick givetvis inga svar. På tävlingsområdet fanns det ingenstans att ta vägen och jag skämdes lite över att jag var så fruktansvärt dåligt förberedd på detta scenario. Rättare sagt så var jag inte förberedd alls. Det fanns ingen plan B. 

Vad jag gjorde? Jag gick desperat igenom min väska i jakt efter plagg som kunde värma och hittade ett badlakan. Detta lindade jag runt kroppen och satte jackan över. Sedan gick jag in i en bajamaja och låste dörren. Där inne var temperaturen uthärdlig och det luktade faktiskt inte särskilt illa. Jag hasade mig upp på sittdelen och försökte göra mig så bekväm jag kunde. Jag insåg givetvis det absurda i situationen men ansåg mig inte ha några alternativ. Mellan kl. 01 och 03 befann jag mig i något sorts mellanting mellan sittande och liggande inne på bajamajan. Jag försökte somna för att tiden skulle passera förbi snabbare men var femte minut var det någon av de tävlande som tokryckte i dörren då det var för mörkt för att man skulle kunna se att det var upptaget. Det fanns ingen direkt plan med min vistelse i bajamajan utan jag försökte bara "överleva" där mitt enda hopp var att Wern och Lines Algot skulle vakna och väcka dom, de skulle titta på telefonen och se att jag behövde hjälp.

Efter två timmar inuti bajamajan skedde det: Wern ringde upp. Tack gode gud. En halvtimme senare var han på plats, vi packade ihop grejerna och jag fick ta en varm dusch för att sedan sova i deras hotellrum.

Anledningen till mina dåliga ben vet jag inte. Kanske var det den alldeles för korta sömnen natten innan loppet, kanske var det sömnen i kombination med den långa bilresan. Oavsett vad det var så ska jag inte behöva ha så fruktansvärt dålig dagsform att jag hade presterat bättre nästan vilken annan dag som helst. Det är så onödigt. Jag borde ha sovit på hotell i Växjö natten innan loppet och kanske rentav tagit en sömntablett för att verkligen säkerställa att jag fick sova ut. Framförallt så borde jag dock ha haft en plan B. Jag borde ha haft kläder för att klara av att inte vara i rörelse under natten och jag borde ha haft ett hotellrum bokat till mig själv utifall att. Jag skämdes verkligen något oerhört när jag insåg att jag skulle vara tvungen att ge upp och att det inte fanns någon plan för hur det ska gå till. Ska man ställa upp i något så extremt som jag gjorde så ska man inte kunna hamna i det läge som jag hamnade i. Det är under all kritik. 

Detta är väl egentligen min allra första riktiga plump i min "löpkarriär". Jag bröt förvisso när jag skulle springa från Stockholm till Åby men det var på träning och drabbade enbart mig. Detta kändes betydligt tyngre. Inte så mycket för att jag hade gått ut med att jag skulle ta mig 200 km och enbart fixade 113 km, jag var realist nog att inse att det inte skulle gå på en dålig dag. Det störde mig dock att jag inte var sömnig och inte hade lessnat på faktumet att vi sprang 821 m korta varv och ändå behövde bryta. Jag hade verkligen velat ta mig igenom natten och se solen gå upp med de övriga tävlande, inse att bara några timmar återstod av loppet och kriga mig fram till elva-slaget. Hade jag gjort det hade jag dessutom fått vara med när ett svenskt rekord slogs. Erik Olofsson sprang dryga 266,5 km och lyckades efter en idiotspurt slå det svenska rekordet med 66 m. Det var mycket jag gick miste om och det känns tråkigt. 

Jag tar med mig lärdomarna jag fick under helgen och hoppas att de kan bidra till att liknande fadäser kan undvikas framöver. Jag är givetvis oerhört revanschsugen men tänker att jag ska sansa mig och se till att träna riktigt bra under några månader framöver. Denna DNF("did not finish") kommer att fungera som väldigt god träningsmotivation. Mitt sug för denna typ av utmaningar har inte minskat utan snarare ökat. Jag kommer med en dåres envishet kvarstå vid ståndpunkten att den här typen av grejer passar mig bra. Det är sådant här som jag vill göra. Däremot måste min inställning och rutin i uppladdningen inför denna typ av lopp ändras. Det kan inte vara ett lotteri huruvida jag ens fixar att genomföra loppet eller inte. Nästa gång jag ställer mig på en startlinje ska jag göra det med vetskapen att jag har gjort allt i min makt för att säkerställa att det ska gå bra. 

Tack för mig.