Efter att ha "slöat"(nåja) hela sommaren spontanmaxade jag för en vecka sedan 50 km(5:18-fart). Jag var inte i någon bra form men gjorde det ändå vilket är ganska olikt mig. Det gav mersmak och igår hade jag och Robin bestämt oss för att maxa 60 km, bara sex dagar efter femmilaren. 

 

0-10 km 

Bilen parkerades utanför Joar i Pryssgården då jag skulle på fest där direkt efter att jag var klar med löpningen. Jag och Robin satte av och klockade första milen i 5:18-fart ungefär vid Ljunga. För egen del så kändes det hyfsat även om, som så många gånger förut, höger baksida hade börjat stelna till. 

 

Utanför Ljunga vände vi tillbaka in mot stan och fick en helt sanslös motvind över flygfältet. För att undvika denna så mycket som det gick så ändrades rutten och vi styrde kosan mot Åby över Händelö. Jag kan emellanåt pika Robin för att jag får stå för det mesta av snacket när vi springer men nu var det istället jag som var den tysta utan någon särskild lust att konversera. Jag var i zonen och tyckte att det var skönt att det bara var tyst och att det enda man hörde var fötterna som träffade marken. Det kändes dock som dålig timing då det märktes att Robin kämpade lite mentalt med hur långt det var kvar och mitt sedvanliga skitsnackande nog hade varit uppskattat. Vi hade 5:20-fart i snitt vid tremilspasseringen.

 

Från Åby letade vi återigen oss in mot stan och mer bestämt Karlshov och Wern som dagen till ära agerade vätskestation. Kilometerna hade börjat gå något långsammare och jag nämnde flera gånger att det kändes bra men att jag inte orkade öka tempot, jag var nöjd med att springa 60 km "på ett bra sätt" snarare än att pusha för precis allt jag var värd. Det är det här som är det knepiga med att springa en ultradistans snabbt, det finns så otroligt många tillfällen där svaghet kan sippra igenom. Samtidigt som det känns bra så är det två-tre mil kvar och tanken på att öka tempot känns läskig. När vi nådde Wern hade vi 5:22-fart i snitt. Robin hade börjat stelna till rejält på diverse ställen och ståvilan medan vi fyllde på vattenflaskorna blev välbehövlig. 

 

Det blev hela fem minuter stående hos Wern, ca två-tre min längre än planerat. Snittempot hade efter dessa fem minuter sjunkit till 5:31 min/km. Robin hängde fortfarande på och vi sprang emot Sylten. Jag hade dock börjat ana att jag kanske skulle få avsluta själv då jag kände mig fräsch både fysiskt och mentalt. När vi nådde 45 km hade vi fortfarande 5:31 i snitt och jag satte för första gången på musik och lämnade Robin för att försöka pressa ut det sista under de avslutande 15 kilometerna. 

 

Musiken gav en kick och jag fick emellanåt lite gåshud och adrenalinpåslag då det var en härlig känsla att känna sig pigg och veta att man skulle få till en bra avslutning. Jag tyckte själv att jag pressade mig ganska hårt under de här 1,5 milen som gick i 5:16-fart och därmed hjälpte till att sänka det totala medeltempot till 5:28. Det var ju en tydlig negativ split och de slitna benen tyckte jag omöjliggjorde mycket högre tempo. Jag fick en väldig rush av att det gick snabbare och snabbare(en av de sista kilometerna gick t.ex. i 4:56-fart) och det var inga problem mentalt att springa lite omvägar i Pryssgården för att till slut kunna få 60,0 km precis utanför Joar. Kände mig väldigt nöjd med min prestation. Jag hade hållit ett ganska jämnt och hyfsat tempo väldigt länge och fått avsluta med en 1,5 mil lång "spurt".

Distans: 60,0 km

Tid: 5:27:43

Tempo: 5:28 min/km

Förbrukad energi(enl. Strava): 4100 kcal

 

Det första jag gjorde var att öppna bilen och nafsa åt mig en öl, sedan gick jag och satte mig på Joars veranda och snackade lite skit med grabbarna. De anmärkte direkt på hur pigg jag var och detta fick mig att fundera. Jag hade de facto legat på för att jag inte skulle känna att jag hade en massa energi kvar i tanken MEN å andra sidan så hade jag ju blivit mer eller mindre helt återställd bara en minut efter att jag hade stannat. Är det rimligt efter att ha "maxat" 60 km? Jag tror det säger det mesta om hur svårt det är att springa en sådan här distans maxsnabbt, framförallt på träning. Min gissning är att när det runt 30 km kändes bra fysiskt men lite kämpigt mentalt("Robin, jag är nöjd med att få till sub 5:30-tempo bara tror jag, känner inte för att ligga på nu under andra halvan") så hade det funnits kraft nog att inte nöja sig med situationen utan istället öka tempot. Det är dock ofantligt mycket lättare sagt än gjort. Varenda fiber i kroppen skriker att det går tillräckligt fort och att man måste ha lite energi i tanken för att orka slutföra passet. 

Jag vill dock inte vara för hård mot mig själv då det är positivt att jag sprang sex mil med den farten i kombination med den goda känslan, framförallt då det bara hade gått sex dagar sedan min femmilsmaxning. Det var t.ex. mycket glädjande att benen inte ens stelnade till något nämnvärt. Idag, dagen efter, känner jag att jag gjorde något rejält igår men inte att jag sprang en ultra snabbt. Jag kommer högst sannolikt att springa 10-20 km utan att det känns idiotiskt eller för tungt. 

Det som var allra mest illa däran var mina axlar. Jag har problem med att de stelnar till när jag springer långt och det är sjukt nog kanske mitt största huvudbry. Igår var det riktigt illa direkt efter genomförandet då det gjorde ONT i axeln, började fundera på om den hade hoppat ur led. Som tur var blev så blev det snabbt bättre. 

 

Jag är väldigt bra rent mentalt på att springa väldigt långa distanser men det finns att jobba på om jag verkligen vill se hur snabbt jag kan springa en viss ultradistans. Jag behöver lära mig att slappna av i axlarna för det ska inte vara någon sorts styrande faktor, det känns bara jätteonödigt. Min energiplan(inget första timmen, därefter en gel(23 g kolhydrater, 90 kcal) var 20:e minut fungerar kanon och har gjort så länge.

Vad gäller det mentala så använder jag nästan alltid samma tre knep och de fungerar. Dels är jag väldigt krass, jag vet att det kommer vara en mata-på-period som följs av panik och mental svaghet när man känner att man aldrig blir klar och tröttheten smyger på. Till sist kommer adrenalinet och den härliga känslan under avslutningen. Paniken är lättare att hantera om man vet att den kommer och att man tänker att det är något som ingår och är utmanande. Jag tänker också att det alltid finns någon fysiskt sämre som har gjort detta innan och att om jag bryter så var det som skiljde oss åt att denna ville det mer. Till sist så brukar jag tänka att ultra just är kul för att så få sysslar med det. Anledningen till det är att det är tråkigt och psykiskt påfrestande. Om jag då vill vara en person som sysslar med detta så får jag acceptera att det ingår. 

Summa summarum så är jag nöjd med hur jag fungerar både fysiskt och mentalt på så här långa distanser men om jag vill bli en person som verkligen kan springa denna typen av distanser maxsnabbt så finns det utvecklingspotential. 

 

Jag har bestämt mig för att springa 100 miles(161 km) i slutet av september. Tills dess ska jag se till att få till fina veckovolymer, en okej mängd kvalitetspass samt gott om ultrapass. Jag kommer troligtvis att försöka maxa 70 inom en-två veckor. Utöver det så är jag småsugen på att köra en egen backyard ultra för att kanske samla på mig ett distansrekord under ett dygn. Motivationen är skyhög och jag känner mig återigen säker på att jag kommer att kunna lösa de där dryga 16 milen på ett bra sätt.