I lördags sprang jag min längsta distans någonsin. Fjolårets 70 km i Skottland toppades med 83 km i norra Sverige. Det var på ren svenska "en jävla resa" och så här gick det till:
Inför
Har under 2020 snittat sex mil per vecka och sprungit i snitt en ultradistans(längre än maraton) varje månad. Under den senaste tiden har kroppen känts fenomenal med bl.a. milen på sub 40 min och ett otroligt bra långpass till Åtvidaberg(57 km i 5:50-tempo). Loppet jag nu var anmäld till heter Tvåälvsloppet och är lokaliserat strax utanför Lycksele, tio bil-timmar från Norrköping. I torsdags bilade jag sex h till Sundsvall, sov där och bilade sedan under fredagen resterande fyra timmar till Lycksele. Ensam. Det var inte kul och inte något som jag gör om.
Om loppet
Tvåälvsloppet heter just Tvåälvsloppet då man avverkar två leder: Isälvsleden(55 km) och Tvåälvsleden(28 km). Man åker buss till startplatsen och springer sedan till Granö där jag hade parkerat bilen. Loppet skulle enl. arrangören vara ganska lättsprunget och inte jättekuperat(ca 1300 höjdmeter). Detta lät för mig helt perfekt då det blev ett optimalt substitut till Ultravasan 90 km som jag var anmäld till men som ställdes in.
Isälvsleden(0-55 km)
0-12 km
Jag går upp 03:00 och är sedan på startlinjen tre timmar senare vid kl. 06. Startskottet går och det blir tidigt tydligt att vi som springer(minns ej om det var tolv eller arton st) har olika strategier. Eller rättare sagt: JAG har en olik strategi. Folk går i minimala backar redan efter 500 m. Detta leder till en småstel mismatch där jag tappar folk när det går utför och sedan springer ifatt och om dom när det bär uppför. Vi är tre st som ligger i täten där de bakom faller längre och längre efter. Försöker inleda något samtal med dessa herrar men de verkar föredra att prata med varandra så drar på mig lurarna igen. Vid tolv km är det dags för loppets enda båtpassage där roddbåtar ska föra oss över ett mindre sund. En av killarnas roddare är snabbare än våra och han når land först och sätter sedan av i en jävla hastighet. Vi ser honom aldrig igen och han vinner loppet.
Landskapet vi springer i är makalöst. Nästan idel höga åsar med branta kanter med dimtäckt vatten runt omkring. Faktum är att hela Isälvsleden är bland det finare jag har sett naturmässigt. Till en början följs jag och en annan kille åt. Vid ca 20 km bedömer han att det går lite för snabbt(vi ligger i 5:30-5:40-tempo) och saktar ned. Jag vill göra mitt eget lopp och bedömer att jag inte vill springa långsammare. Efter ett tag är jag ensam. Kroppen känns bra men kanske inte fenomenal, jag är dock tillfreds med känslan. Går bara när det är extrembrant. Efter ett tag skymtar jag återigen min f.d. löppartner som nu har fått sällskap av en till kille. Jag stannar ej på den vätsketation som de gör och efter detta är jag ensam igen.
35-55 km
Jag fortsätter att snitta strax under 6-tempo. Det är dock tydligt att jag inte är lika fräsch längre. Tidigare gick en km i s.k. marschtempo(jag brukar kalla det evighetstempo) i 5:30, nu går en sådan snarare i 5:50. Det bekymrar mig inte. Har haft ganska gott om tid att bedöma mina motståndare och hoppet om att komma tvåa blir större och större. Vill egentligen inte tänka de tankarna så tidigt in i loppet(lite fel fokus) men de två som ligger bakom mig verkar inte vara några övermänniskor och jag tänker varje gång som det går uppför att jag plockar tid på dom då jag vet att de går. De verkar ligga ganska klart bakom mig. Når efter 55 km Vindeln där vi ska byta från Isälvsleden till Tvåälvsleden, en led som jag har förstått ska vara lite tuffare. Det visar sig vara århundradets underdrift.
55-60 km
Leden börjar så brutalt som den bara kan. Det är helt slut på det fina underlaget. Istället är det minimala, blöta stigar med oändligt många rötter och stenar. Det är som grädde på moset dessutom en brutal stigning och jag kan inte göra något annat än att gå. Partiet är markerat med rött nedan.
Till en början tänker jag "så här kan det inte vara hela tiden, längtar tills jag kan springa obehindrat igen". Sedan går det upp för mig: det kommer inte att ta slut. Tvåälvsleden är i sig ett eget lopp, det är klart att inte det har massa grusvägar och liknande. Det kommer givetvis att vara knepig traillöpning hela vägen in till mål. Jag har dock lite hopp ett tag till. Når toppen på stigningen med rejält stumma ben och tänker att jag har gjort det värsta. Har inga bilder som visar denna terräng då jag inte tog ett enda kort från hela loppet. Alla bilder är från arrangören.
60-70 km
Min plan(hade studerat banprofilen innan loppet) var att vara ganska fräsch efter denna sista rejäla stigning för att sedan eventuellt kunna pusha tempot lite under den ganska platta avslutningen. Nu var jag istället helt stum och det gavs inget utrymme till någon tempoökning. Jag AVSKYR s.k. teknisk terräng där varenda fotnedsättning måste planeras och där en normal dödlig behöver varva löpningen frekvent med gång. Man får inget flyt, det går långsamt och det är helt enkelt dödstråkigt. För mig är charmen med långlöpning att kunna nöta på obehindrat under lång tid, känna sig som en maskin, zona ut mentalt och bara låta steget gå. Detta var dess exakta motsats. Sträckningen gick över en fots breda vattenfyllda skoterspår, kalhyggen fulla med stockar och stenar utan stig och allt däremellan.
Jag hade alltså ställt in mig på att efter stigningen så var det värsta över och jag skulle till tonerna av episk musik och en kropp till 99 % bestående av adrenalin besatt mata på in i mål. Istället tog det stopp. All löpglädje dog totalt och det fanns en viss stress i att jag forfarande låg tvåa och tänkte att de bakom säkerligen var markant mycket bättre på den tekniska löpningen än mig och tog ifatt tid på undertecknad. Dessa känslor i kombination med en kropp som hade gett upp var hemsk.
En bra jämförelse är Lidingöloppet där många dör sista milen. Kraschar du totalt där har du kanske 1,5 h kvar som bara är pest och pina både kroppsligt och själsligt. Detta var exakt så med enda skillnaden att det handlade om 3,5 h. Jag kollade på klockan HELA TIDEN: "har det gått en km nu? Aha, bara 300 m...". Tanken på att det skulle pågå under en evighet var otroligt deprimerande. När man är ensam och kommer på sig själv med att uppgivet få ur sig ett ljudligt "ÅÅÅH!" när ännu ett förjävligt parti uppenbarar sig - då vet man att det är illa.
70-80 km
Runt 70 km vid en vätskestation kom en kille ifatt mig. Jag var ett vrak, något jag även berättade för honom: "du ligger nog tvåa nu, jag är helt förstörd, lycka till". Då jag under den senaste tiden har försökt bli lite mindre mesig när jag tävlar så gav jag ändå kampen mot honom en chans. Den jakten varade inte ens en km och han susade iväg. Sket helt ärligt fullständigt i det, jag ville bara att denna mardröm skulle vara över.
Här kan det vara läge att skjuta in alla mina känningar. Fötterna var fulla med blåsor och i den knepiga terrängen där foten hela tiden hamnade i olika lägen så sved det till i mer eller mindre varenda fotnedsättning. Försökte vinkla foten i olika lägen men det hjälpte föga. Knäna kändes helt förstörda och som om de skulle ramla av vilken sekund som helst. Att låren var stumma behöver jag knappast berätta. Där klockan hade suttit så var det ett läskigt tryck som jag associerade till blodpropp(även om jag ej vet hur detta känns). Jag bytte arm bara för att få samma tryck på den underarmen. Försökte skaka bort det, kändes ännu värre. Fick försöka hitta ett specifikt läge på armen där trycket var som minst. Efter att ha haft armen i samma vinkel i många timmar var även armvecket och handleden fuckade. Det var så pass illa att jag under återstoden av loppet fick springa och vinkla in handleden samt hålla armen i ett sådant läge att armvecket/biceps inte kändes av så mycket.
För att på något sätt ta in min misär, gör så här: addera alla känningar ovan. Addera sedan uppgivenhet och känslan av att det hela aldrig skulle ta slut. Till sist så adderar du en stress över att du fortfarande ligger på pallplats och att du hatar varenda sekund. Då är du nära mina känslor där och då. Och det kan aldrig understrykas tillräckligt många gånger: allt detta under mer än tre timmar.
Runt 80 km vänder det äntligen underlagsmässigt. Motionspårsaktigt underlag uppenbarar sig. Tack gode Gud! Min enda tröst med de förfärliga timmar som jag har genomlidit är att jag fortfarande är på pallplats. Jag har inte gett upp, jag gett mitt allt, jag har inte vikt ned mig och jag kommer att belönas med pallen på ett lopp som inte passar mig. Det är en bedrift! När klockan slår 80,0 km hör jag då plötsligt "hej hej!" och han som jag sprang första 25 km med susar om mig. DET ÄR INTE SANT! Vad har jag gjort universum för att förtjäna detta? Försöker följa honom men det är återigen helt lönlöst. Jag vill bara lägga mig ned och dö. Här är en bild på honom och mig(gissar att jag inte behöver nämna att bilden är från tidigt i loppet):
80-83 km
Det är en skugga av Marcus Ringstrand som tar de sista backarna och försöker ligga på så hårt det går för att väl i mål kunna känna att han gav allt. Detta vill jag verkligen understryka: jag var mentalt uppgiven sista 3,5 h men jag slutade aldrig ta i. Jag hade trots allt rest tio h till loppet samt tränat under ett år för exakt denna typ av lopp. När benen knappt ville bära mig framåt ens på de plana partierna så tryckte jag på så hårt jag kunde(läs 7-tempo) och lät som ett större ånglok("AAAAH! ÅÅÅÅÅH! AAAAAAH"). Jag var nedbruten men gav aldrig upp då jag tänkte att det var det enda som skulle kunna rädda denna upplevelse: känslan av att jag gjorde mitt absolut bästa.
Målgång
Över mållinjen. Det känns overkligt att det är över. En humorfri arrangör hade kunnat förstöra denna dag fullständigt, hade jag liksom fått ha att göra med någon smådryg person direkt efter målgång när jag mådde som jag mådde så hade jag blivit fullständigt jävla vansinnig. Istället tilläts jag gå loss fullständigt med min motorsåg medan grabbarna från TTGU som var arrangör garvade varmt. Ni som känner mig vet att jag inte direkt vantrivdes i den situationen. Det var allt från "ring jaktlaget så jag kan bli avlivad!" till "Tvåälvsleden är tamejfan den sämsta jävla led jag upplevt!". När TTGU frågade mig om jag skulle återvända nästa år så fick de svaret "grabbar, ni är underbara. Svinbra snitslat, bra service och ett fint lopp även om allt inte passade mig. Ta inte detta på fel sätt men jag kommer ALDRIG NÅGONSIN att återvända hit!". Jag fick även skämta lite med han som sprang om mig vid 80 km. "Var det du!?" frågade jag varpå han skratta lite och skamset fick ur sig ett "ja... Förlåt". Käkade med honom(fick i mig tre matskedar gulasch, kroppen var nedstängd) och hade en trevlig stund. Detta räddade min dag helt och hållet. Jag ogillar inte direkt varken att vara i centrum eller att låta käften gå.
Efteråt
Vi fick egentligen inte använda duscharna p.g.a. Covid men en av TTGU-grabbarna gav mig undantag då jag skulle bila så långt efteråt. Vattenstrålarna sköljer över min förstörda kropp och helt plötsligt går det upp för mig vad jag har gjort. Under flera timmar har jag plågat mig själv tills det enda som återstod var en skugga av den jag är. Jag har haft så ont och varit så frustrerad men aldrig gett upp. Ögonen tåras. Det är lite skämmigt att skriva då jag inte kan komma på något mer patetiskt än någon som gråter av tillfredsställelse över något som denne har uträttat. Men ni kan hur(förhoppningsvis) talande jag än skriver sätta er in i mitt elände och det vore även fel att utelämna denna detalj. För det är denna korta stund med en själv som är värd allt. Direkt efter målgång är man i en bubbla och bara någon timme efteråt har man mentalt gått vidare och trots att man inte vill så smått börjat förtränga det som hänt. Där och då, i detta fall i duschen, så får man sin belöning. 20 sekunders obeskrivlig stolhet efter ett års förberedelser. Och man känner bara en sak: det var värt det.
Sviter efteråt
Min vänstra hälsena är helt mosad. Nu, dagen efter på kvällen, har det börjat lätta liiite men jag haltar fortarande. Det går knappt att gå och när jag gör det så tar det en evighet. Direkt efter loppet bilade jag fyra h till Sundsvall och det var en mardröm. Har dåliga halvljus och hade en stor respekt för att jag fysiskt hade tömt mig fullständigt. Således, när solen gick ner och jag hade dryga två timmar kvar i bilen så spelade jag säkert genom att lägga mig bakom lastbilar(maxhastighet på 90 km/h) för att ta del av deras ljus. Efter 30-40 min krampade kroppen ihop och jag fick stanna och halta runt lite innan jag återigen fick leta upp en ny lastbil. Så höll det på hela vägen till Sundsvall.
På vandrarhemsrummet skakade jag av kyla, som om jag hade feber men tvärtom. Somnade iklädd yllestrumpor, mjukisbyxor och underställströja på mig under täcket. Kunde inte ligga på min vanliga sida då en powerbank hade skavt mot mitt revben under hela loppet och skapat ett helt sinnesjukt ömt blåmärke.
Kl. 17 dagen efter loppet åt jag en pizza. Emellan det och loppet hade jag ätit en Snickers, tre matskedar gulaschsoppa, en liten påse cola-nappar och en french hotdog. Detta är alltså ett DYGNS intag efter att ha förbrukat 5000 kcal(låter lite men det säger Strava). Tycker att det är fascinerande hur kroppen stänger av efter extrema aktiviteter för jag har trots detta obefintliga intag inte varit hungrig. Fick t.o.m. tvinga i mig pizzan.
Slutord
2020 års stora utmaning är över. Det gick inte som jag tänkt mig. Jag kan dock inte se tillbaka på detta med något annat än stolthet och jag fick minst sagt ett minne för livet. Lägger vi även till att 28 av 83 km var på mig för nästintill ospringbart underlag så är jag fan ganska stolt över 83 km i 6:36-tempo. Det hade varit en ganska bra prestation även på en bana som passade mig bra. Jag kommer aldrig någonsin att återvända för att springa detta lopp igen men ultralöpning är helt klart min grej i livet. Tillfredsställelsen det ger och faktumet att man gör något som är lite udda tilltalar mig på alla sätt. Vad det blir härnäst får vi se. Något som står klart är att jag NOGA ska undersöka terrängen och underlaget tills nästa lopp.
Till det fåtal som orkade ta sig igenom hela texten: tack!
6 kommentar(er)
