Växjö marathon är ett lopp där du springer 8,1 varv runt Växjösjön. De beskriver sin bana som "Sveriges snabbaste marathonbana". 

 

 

Det här var tänkt att bli min revansch för debaklet på Lidingö. Jag har aldrig någonsin tränat så mycket och bra som jag har gjort i år men har vid exakt noll tillfällen fått utlopp i form av resultat för det. Det finns några fina prestationer men inget supervärdefullt som svart på vitt visar hur mycket min kapacitet har ökat. Att debutera på marathondistansen var ett perfekt sätt att ändra på detta.

 

Fick ganska gott med sömn natten innan loppet och kände mig rätt pigg när jag strax innan kl. 10 anlände till Växjö. Det är så jävla värt att slippa stressa innan starten och det slapp jag verkligen i lördags. Hämtade ut nummerlapp och gick på toaletten i lugn och ro och hann genomföra en ganska rejäl uppvärmninng innan start. Benen kändes ganska pigga. Enda egentliga orosmolnet var en höft som hade strulat under veckan. Den stelnade emellanåt till och det spred sig ut i låret. 

 

- Springa sub 3:30

- Gå ut i 4:50- eller 4:55-tempo beroende på hur det kändes

 

Den lagom stora mängden deltagare gjorde att man redan efter några hundra meter hade fri lejd att springa i sitt eget tempo. Jag hamnade direkt runt omkring 4:30-tempo vilket gladde mig(tecken på form) samtidigt som jag insåg att jag måste hejda mig lite. Löftet om ingen musik hade jag redan brutit men det spelade inte så stor roll då jag tyckte mig springa avslappnat ändå. 

 

Det finns inte så mycket att skriva om bulken av loppet. Jag hamnade i en väldigt fin och avslappnad rytm som samtidigt innebar ett hyfsat tempo och gjorde egentligen samma sak de första sex varven runt sjön. Mentalt så var jag på en väldigt bra plats. 4:45-tempo visade sig vara helt perfekt och jag såg ingen anledning att dra ned på tempot då det gick så lätt. Faktumet att vi sprang runt en sjö massa gånger passade min OCD-personlighet bra. Jag tyckte att det var motiverande att ett varv gick så fort och att det ändå innebar att en ganska stor del av loppet hade klarats av. 

 

Första 30 km gick lätt och i 4:45-tempo. Jag sprang helt otroligt jämnt, nästan förbluffande faktiskt. Mina 5K-splittar var nästintill identiska. Aldrig någonsin tänkte jag "helvete, jag är bara halvvägs" eller liknande utan det var bara fokus på att beta av loppet varv för varv. På tal om halvvägs så gick första halvan på 1:39:50. 

 

Kring tre mil så började det att bli jobbigt. Innan dess hade jag knappt haft någon andning att tala om och allt hade gått av sig självt. Nu jobbade kroppen hårdare och även om jag mer eller mindre sprang lika snabbt som tidigare så fanns det tendenser på klockan som visade att tempot långsamt var på väg ned. 4:45-tempo blev 4:46, 4:47 o.s.v. Jag kände att jag inte ville öka tempot då det kändes för vanskligt utan bestämde mig för att försöka ha 4:50 prick i medeltempo när jag korsade mållinjen. 

 

Det var otroligt motiverande att se 30 km-skylten. Det innebar att nästa gång jag passerade detta ställe så skulle jag gå ut på mitt sista varv! Den typen av tänk hade genomsyrat hela loppet men nu hade det hunnit bli motiverande på riktigt. Det hade också gått upp för mig att jag de facto inte sprang för 3:30 längre utan att det var fullt realistiskt att få en sluttid på 3:23-någonting. Jag anpassade gelsen efter det och tog de sista med 15 min-intervall snarare än tänkta 20 min. Energiintaget har jag inte mycket att säga om då jag kände mig pigg under hela loppet. 

 

In på sista varvet. Sista gången på den där jävla grusvägen, över den där satans parkeringen, förbi den där jävla vätskestationen. Vilken känsla! Någon långspurt hade jag inte i mig utan jag fokuserade bara på att springa så fort som jag orkade. Med en-två km kvar hade medeltempot för loppet letat sig ned till 4:50 min/km - detta skulle bli tight. 

 

Sista skylten som visade en km kvar till mål var magisk. Det enda som ekade i huvudet var "nu är det bara 800 m kvar, nu är det bara 600 m kvar, nu är det bara 400 m kvar" o.s.v. Jag når upploppet och trycker ut de sista krafterna som jag har. Pausar klockan ett tiotal meter bakom mållinjen och ser tiden: 3:23:44. Så jävla länge hade jag varit ute och gjort mitt absolut bästa och inte för en sekund vikt ned mig, bara matat på. Vilken sinnesjukt härlig känsla! Jag hade krossat min målsättning och i stort genomfört loppet precis så som jag hade tänkt mig. Det var faktiskt så ogreppbart härligt att jag blev lite tårögd. I huvudet låter alltid allt så krasst och enkelt men när man efter målgång faktiskt processar vad det är man har gjort så blir det inte lika lätt att greppa och stoltheten fullkomligen väller över en. 

 

Distans: 42,198 km

Tid: 3:23:30(bör bli officiella tiden)

Tempo: 4:50 min/km 

 

Det här var verkligen marathondistansens svar på Varvetmilen-loppen. Ett lopp konstruerat för att springa snabba marathon. Du hade vätska två gånger per varv(ett varv är ca fem km) och det var tamejfan helt platt.