Misstaget? Jag är lite för glad över att jag har sällskap i form av en lite äldre herre som också kör 65K-distansen och följer honom nedför berget. Jag spejar fortfarande efter banmarkeringar men kanske innebar sällskapet(och därmed en trygghet i att jag troligtvis sprang rätt) att jag slappnade av lite och i någon kurva missade att 65:an fortsatte på berget och inte gick nedför det. Oavsett vad så blev kontentan att jag av misstag råkade hamna på 50K-banan. Att jag har sprungit fel har jag inte en aning om förrän jag senare går i mål så jag är i fortsatt gott mod. Fram tills runt 30 km fixar jag att hålla 5-tempo på de lättsprungna platta partierna, därefter sjunker det tempot till ca 5:45. Vid 30 km är mitt medeltempo för hela loppet 6:06 min/km. Jag börjar inse att 6-tempo och därmed 6:30 i sluttid nog blir lite för tufft men att sub 7 h med god marginal garanterat kommer att gå. 

 

Eftersom att jag har studerat banprofilen innan loppet så springer jag och väntar på det kuperade partiet strax innan fyra mil men det är istället bara platt, platt och åter platt. Inte så konstigt då jag inte springer 65K-banan... Sedan kommer plötsligt den avslutande stigningen.

 

Jag når en långbacke deluxe, min Strava säger att den var ca fyra km lång. Blir omsprungen av en tjej som i efterhand visar sig vara vinnaren på 50K-distansen(hon startade en halvtimme efter mig). Släpper förbi henne men lyckas därefter hålla jämna steg med henne uppför mer eller mindre hela backen. Ett väldigt gott betyg till mina bergsben. Jag har inte en enda gång fått syra i benen och jag slipper det även här. Dagsformen är onekligen god och jag förbluffas nästan över hur pass stora delar av denna evighetsbacke som jag lyckas springa. Jag och Robin ägnade drygt 2,5 h under ett pass inför loppet åt att springa upp- och nedför Hultsbruks längsta backe. Den erfarenheten underlättade här. 

 

På toppen bär det sedan BRANT utför. Tar det lätt och ledigt för att inte bränna framsida lår och når till slut vad jag tror är en checkpoint. Korsar mållinjen och hetsar i mig energi när en funktionär kommer fram och säger "congratulations!". Congratulations till vadå? Jag blir helt ställd när jag får berättat för mig att detta är målet. Vi dividerar i fem-tio min innan jag till slut får acceptera att jag har gått i mål på 50K-loppet. Jag känner mig mer eller mindre helt fräsch, är inte ens så stel i benen. Det största syftet med loppet var distansen på 65 km och nu har jag blivit rånad på detta. Bestämmer mig ganska snabbt för att detta inte får vara slutet, jag kan inte åka hem och ha gjort ett lätt lopp med massa kvar i tanken. Tar emot min medalj, river av nummerlappen och säger surt "I'm going out again". Loppet är över men målet med hela resan återstår.

 

Jag har hela tiden låtit klockan rulla, även under den längre diskussionen vid målgången. Det är viktigt för mig att det inte finns några frågetecken kring min slutgiltiga prestation, inte något "jo, jag pausade klockan där men bla bla bla" utan det ska vara svart på vitt. Vid målgången var mitt medeltempo 6:10(hade 48 km på min klocka vid målgången men banan är uppmätt till 50 km) och under diskussionen med funktionärerna har det nu sjunkit till 6:25 eller något i den stilen. 

 

Sätter av mot grannbyn, är tre-fem km dit. Väl där springer jag två varv runt deras version av Strömmen. Mina ben är förvånansvärt fräscha med tanke på avståndet som de har avverkat, mina km-tider är smått otroliga 5:40-isch. Jag hade dock verkligen velat slutföra 65:an så jag känner bara en stor bitterhet och har nästan känslan av att jag springer och straffar mig själv för mitt misstag. Jag är en blandning av "fan, bra tempo för att ha sprungit så långt!" och "allt är meningslöst". Ringer ett väldigt speciellt samtal till en förvånad Robin som löd typ "tja, jag sprang fel och gick i mål på femmilaren, jag är i grannbyn och springer nu, blir ute i en-två timmar till, det är ok, va?". Han kunde inte mycket annat än att svara ja.

 

Strax innan sex mil så vänder jag tillbaka mot byn där loppet går. Springer förbi målgången och ut på en del av TWU-banan där jag springer fem km åt ena hållet för att sedan vända och springa tillbaka. Här någonstans börjar knäna kännas ömma och slitna även om jag i övrigt är fräsch. Km-tiderna har sjunkit till över 6:00. Möter många förvånade löpare som säkerligen undrar varför i helvete jag springer åt motsatt håll.

 

Når målgången och kör några vändor bakom den tills klockan slår 70,01 km. 6:12-tempo blir mitt snitt, eller en tid på 7:14:22 om man vill se det så. Jag vill betona att även om mina knän börjar ta slut så är inte detta något sorts max, jag hade kunnat springa längre. Tempot hade långsamt dalat men nog fan hade jag lite mer i mig. Då var jag bara bitter, nu kan jag se det stora i min prestation. 

 

Tid: 4:55:22

Placering: 14 av 124

 

Distans: 70 km

Tid: 7:14:22

 

Man kan argumentera för att jag har för höga krav på mig själv. När jag för andra gången korsar mållinjen och har sprungit 70 km så ser jag inte det otroliga i att jag har sprungit 28 km längre än vad jag någonsin har gjort tidigare, att min kropp med relativ lätthet har klarat av denna extrema påfrestning och att jag har fått exakt det besked som jag ville. Jag är bara besviken över att jag inte har gjort det som jag skulle göra. Idag har jag smält det och kan konstatera att jag har gjort en otrolig prestation, alltså OTROLIG(för att vara mig). Efter att ha placerat mig väldigt bra på 50K-loppet så fixade jag att springa två mil(!) till. Det har ju ändå något. All backträning har dessutom gjort att jag har blivit bra på att nöta långa och sega backar, det är ett par lopp nu där jag har plockat placeringar i dessa. Det är inte slumpen utan ett resultat av att jag faktiskt har kört backträning. Det är inte kul att springa fyra gånger uppför t.ex. Lillsjöbacken men när man ser att det ger effekt - då är det värt det. 

 

Att springa väldigt långt är min grej, jag gillar det verkligen. Jag får aldrig panik över avståndet utan är expert på att dela upp loppet i delar och bit för bit beta av det. Jag älskar att kolla på klockan och se ett visst antal timmar och samtidigt ha känslan i kroppen att jag snarare har varit ute i 20 min än två timmar. Nu har jag dessutom fått ett kvitto på att jag är bra på det. Jag var ute och sprang i sju timmar och fjorton minuter, det är mer eller mindre en hel arbetsdag. Det är svårt att greppa när man tänker på det på det sättet. 

 

Skottland som resmål rekommenderas varmt, åtminstone höglandet då det var det enda stället som vi besökte. Robin ska ha ett stort tack för att han följde med, jag kunde inte ha önskat mig ett bättre resesällskap. Jag skäms över att han efter att jag har gjort en kanoninsats på 50K samt sprungit otroliga sju mil ska behöva vistas med en sur barnrumpa som är helt likgiltig till sin prestation. Men det är så jag fungerar och det finns positiva sidor med det också, jag hade t.ex. aldrig sprungit sju mil om jag inte fungerade så. Allt som allt får resan fem av fem i betyg. Nu ska jag se till att vila benen lite, sedan är det på't igen. Sju mil är ballt men nio mil är ballare. 

 

Tack för mig!