Idag adderade jag Katrineholm till lista med tätorter jag sprungit till som sedan tidigare innehöll Linköping, Ringarum, Nyköping och Åtvidaberg. Mitt mål var att under de drygt sju milen snitta 5:59 min/km vilket jag också(precis) lyckades med. Min tanke var att få en bild av hur tufft motsvarande tempo på 100 km, vilket är mitt nästa stora mål, är. Framförallt var jag dock kåt på att springa långt och addera en ny tätort till samlingen. Jag tycker A till B-löpning är den roligaste formen av löpning och jag har inte alls något emot att det har börjat bli lite utav min grej. Hur som helst, här är passet:

 

Gick upp ca 6:20 och tryckte i mig fyra mackor och lite kaffe efter att dagen innan ha svullat rejält. Rekommenderar alla att göra det, jag brukar äta en till måltid när jag redan är mätt. Det har dessutom blivit tradition med 1,5 l socker-läsk. Jag ser det som att frukosten bara ska fylla ut magsäcken och att energin snarare ska komma från det jag har intagit dagarna tidigare. 07:30 kom jag hur som helst iväg. Ganska perfekt, tåget hem från Katrineholm gick 7,5 h senare vilket skulle ge mig en lagom marginal.

 

Jag kan avgöra ganska snabbt hur bra dag jag har. Tänker jag noll på tempot och bara lunkar på så säger det "automatiska tempot" hur dagsformen är. Idag var det runt 5:30 vilket är ganska bra. 5:15-5:20 är fenomenalt och vid 5:45-5:50 skulle jag säga att jag har en ganska dålig dag. Givetvis en helt händeslös etapp då det är 100 % platt men som sagt en bra start. Totalt snittempo: 5:30 min/km.

 

Första rejäla backen vid Skoga, där man springer upp mot Skiren. En riktig mördarbacke där jag givetvis spelar säkert och går och tappar mitt skapliga medeltempo. Sedan bär det av genom skogen tills jag är i Strömsfors. Måste säga att även om jag var lite missnöjd över att denna etapp saboterade ganska mycket tidsmässigt så kändes det bra att få lite distans på skonsamt underlag. Det skulle ju bli väldigt mycket asfalt senare. Jag går även i mördarbacken vid Korpklint innan jag plockar igen lite tempo när jag närmar mig Strömsfors. Anländer dit med totalt snittempo på 5:55. 

 

 

Tog i lite här och lät grusvägen efter Stavsjö ingå i Stavsjö-etappen. Känns till en början som att det har börjat gå långsamt men km-tiderna säger annat. Denna etapp hade kunnat lägga en riktig fin tidsmässig grund för passet men p.g.a. två orsaker så blev det tvärtom. Jag blir dels tvungen att springa in i skogen och uträtta lite behov och jag stannar dessutom och krånglar lite för att ladda mobilen med min powerbank. Vid 34 km, när jag väl börjar springa igen, har medeltempot åkt upp till 6:04. Det är egentligen skitsamma med tanke på att det är en evighet kvar men jag gillar vanligtvis att ha lite marginal när jag springer för att sedan ev. tappa på slutet. Positivt är att det har gått grymt snabbt mentalt och kroppen känns fräsch. Känns inte som att jag har varit igång i drygt 3,5 h.

 

 

Här talar vi monotont. Samma lilla asfaltsväg hela sträckan. Är väldigt glad över att trafiken är minimal, annars hade jag varit grymt ivägen. Här börjar de första små mentala dipparna komma. Det är långt kvar och även om det är småfin landsbygsidyll runt omkring mig så händer fan ingenting. Jag är dock väldigt bra på att tränga undan dessa dippar. Dels befinner jag mig nästan konstant i en drömvärld när jag lyssnar på min musik(vilket jag gjorde under hela passet, t.o.m. samma lista rakt igenom) och dels så vet jag att dipparna ingår i konceptet ultralöpning. Varför är ultralöpning kul? Inte så många gör det man gör. Varför? För de tycker det är tråkigt. Om jag då vill vara en person som springer långt så får jag ju bara ta de där dipparna och tränga undan dom. Jag kan inte vilja ha kakan och äta den också. Helvete vad klyschigt, glöm det där.

 

Kroppen fungerar dock bra och jag blir emellanåt förvånad över mina km-tider. Lyckas faktiskt jobba ned medeltempot till 5:58 och börjar inse att jag nog kommer att fixa sub 6-tempo.

 

 

Här någonstans kommer en av de första riktiga endorfinkickarna. Jag inser att jag har varit igång väldigt länge men att kroppen svarar jättefint samtidigt som jag mentalt är på en väldigt bra plats. Det går på ren svenska väldigt lätt trots kilometerna i benen. Lägger upp en glad Instagram-story 6:20 h in i passet. Noterar att man inte ser eller hör på mig att jag har varit igång så länge. Det är så jävla härligt, tar fan kulor för den känslan. Man har tråkigt i sex timmar för att få 30-60 min monumental rush och det är fan värt det. 

 

Runt 65 km dippar jag lite, inte mycket, men lite. Jättesvårt att avgöra vad det beror på. Jag tror att mycket är mentalt, under mer än sex timmar har jag vägrat ondgöra mig över hur det långt det är kvar. Jag har skjutit undan de tankarna. Helt plötsligt blir jag väldigt sugen på att komma fram. 

 

Äntrar Katrineholm och stannar vid ett Ica, efter 69,24 km. Jag har redan sprungit 70 km en gång tidigare och känner inte att jag behöver nå 70,0 km bara för att det ser bättre ut. Mår väldigt bra, det är alltid så oerhört härligt när man är klart. Efter powerbank-stoppet vid 34 km har jag inte stannat, inte ens för en sekund. Man värdesätter alltid enkla saker efter att ha sprungit så långt och där och då känns det underbart bara att sitta ned. 

 

Jag intog 14 gels och en liten chokladkaka där jag började intaget vid tvåtimmarstrecket. Spontant skulle jag säga att jag gillar att påbörja energiintaget så sent som möjligt och leva på frukosten så länge det går men optimalt hade nog varit att börja lite tidigare. Vattnet, en liter, tog slut mot slutet och hade jag sprungit åtta mil eller längre hade det varit lite jobbigt. Det hade gått men vatten är fruktansvärt gott efter ett visst antal timmar och inget man egentligen vill snåla på. Jag snusade dessutom under stora delar av passet vilket gjorde mig extra törstig. Onödigt säger ni, GÖTT säger jag! 

 

Kan jag springa 100 km på under tio timmar? Jag tror det, med mer träning. Jag orkar inte vänta hur länge som helst men lite mer km i benen hade varit bra. Det kommer dock framförallt att bli en mental prövning. Måste ha respekt för att det är tre timmar till och sällskap blir nog en väsentlig framgångsfaktor. Jag tror även att jag ska göra allt i min makt för att undvika backar för helvete vad det gör skillnad när man springer extremlångt. Märkte det idag när det var partier med väldigt böljande landsväg(för att inte tala om monsterbackarna som jag gick i). 

 

Distans: 69,23 km

Tid: 6:55 h

Tempo: 5:59 min/km(5:51 i rörelse)

Elevation gain: 591 m