Om jag går tillbaka i tiden tills mitt första lopp i form av Grabbhalvan 2017 och ser tillbaka på alla lopp som jag har gjort sedan dess så kan jag inte minnas ett enda som har genomförts utan ett specifikt mål eller utan viss press. Okej, alla lopp har inte varit svinviktiga för mig men jag har likväl haft den där känslan att om jag ändå ställer upp så ska det gå så fort som möjligt. Denna svit bröts när jag bara några dagar innan start anmälde mig till detta lopp. Mina enda tankar var att det var tillräckligt kort för att motivera en spontananmälan samtidigt som det trots allt var ett ultralopp ett par mil från min lägenhet. Existerar ett sådant borde jag väl stå på startlinjen. Jag ville genomföra loppet med god känsla rakt igenom samtidigt som jag ändå höll något sorts tempo, detta resulterade i att tänkt utgångsfart blev 5-tempo.

Dagarna innan slet jag med men från min Jämtlandsresa veckan innan. Så sent som på onsdagen så bröt jag ett 28K-pass efter 18 km då det inte var kul att springa med krånglande höftböjare och baksida. Detta lyckades jag som tur var åtgärda innan loppstart. Jag upptäckte att jag var väldigt stel i flera positioner. Dels var det väldigt bökigt att ens sätta mig en knäböjsposition så att stretcha i det bottenläget gjorde stor skillnad. Sedan upptäckte jag att det gjorde skillnad att innan löprundan köra draken/enbenta rumänska marklyft för att få igång rörligheten i hamstrings.

Ett tecken på att jag tog lätt på loppet var att jag dagen innan körde tung underkroppsstyrka på gymmet. Jag genomförde t.o.m. ett styrkepass timmarna innan loppet även om det i slutändan blev ett lätt sådant med primärt fokus på att få igång rörligheten och kroppen i allmänhet.

Jag anlände till startområdet ca 45 min innan loppstart. Intog ett par bananer och en gel och kände att det var precis lagom för att känna mig lätt i kroppen samtidigt som jag hade bra med energi. Sprang kanske en km som uppvärmning och lade mycket fokus på att få igång kroppen med diverse övningar. Därefter ställde jag mig längst fram i startfållan då detta är ett motionärslopp och mitt tänkta 5-tempo i fjol hade räckt till en fjärde- eller femteplats.

 

Första kilometern gick på 4:40 utan att jag ansträngde mig och det kändes direkt som att jag hade en bra löpdag framför mig. Sedan kom en vägg av vind. Vikbolandet är kort sammanfattat en massa åkrar och således ett väldigt öppet landskap. Dagen till ära var det väldigt blåsigt med byar uppemot 20 m/s och vi fick nu detta som en klockren motvind. Tempot sjönk och min långsammaste km gick på 5:14 fastän det kändes som att jag fortsatt sprang i 4:40-fart. Motvinden var så kraftig att den adderade uppemot 30 sek varje km. Det här var inte kul då det kändes knepigt att få till ett långpass med god känsla när man mer eller mindre skulle luta sig fram igenom vinden. Jag hade släppt en halvstor klunga direkt då jag inte ville forcera ett visst tempo utan istället anpassa mig efter motvinden. Det var dock lite knepigt att veta hur många av dessa som var sololöpare då startfältet både bestod av löpare samt duo-löpare. Duo-löparna turades om att springa där den som inte sprang "vilade" cyklandes bredvid. Att jag inte hade någon aning om min placering skulle vara genomgående för hela loppet.

 

Efter en dryg mil svängde banan och vinden blev ett mindre bekymmer. Tempot blev automatiskt snabbare och de flesta kilometerna betades numera av i 4:40 till 4:50-fart. Det kändes väldigt bra i kroppen och jag hade insett att loppet skulle genomföras utan känningar. I och med att jag hade så lågt ställda förväntningar så blev jag glad varje gång en km checkades av och den hade gått med marginal under 5-fart. Det var en härlig känsla av att springa med väldigt låg ansträngning samtidigt som jag hade lite klipp i steget. I huvudet så började jag diskutera med mig själv när jag skulle öka tempot. Jag övervägde att göra det med två mil kvar men just precis då gjorde vi den första avstickaren från rundslingan till en strutsfarm. Det blev ett par km på en grusväg åt ett håll för att sedan vända och springa samma väg tillbaka. Här gick ansträngningen upp något och jag bestämde mig för att vänta med fartökningen.

 

Efter ca 30 km var avstickaren till strutsfarmen klar och när jag återigen var ute på asfaltsvägen så kände jag hur extremt oberörd jag var. Det fanns hur mycket som helst kvar i kroppen. Sett till slitage på benen så kändes det som att jag hade sprungit en snarare än 30 km. Det var upplyftande. Jag ökade farten och hade flera kilometrar nedåt 4:30-fart. Detta bromsades upp något när vi gjorde loppets sista avstickare, återigen på en grusväg för att vända och sedan fortsätta på asfaltsvägen. På denna avstickare såg jag en ensam löpare som såg ut att slita rejält och jag insåg att när jag passerade honom skulle jag inte se honom igen då jag var så pigg. Jag passerade även en hel del duo-löpare och även om det var ett motionärslopp så kändes det bra att springa om folk som var för sig sprang ungefär halva min distans. Det enda orosmolnet var att sportdrycken nu hade börjat smaka riktigt illa och även bidra till en smått orolig mage. Jag hade valt att vara helt självförsörjande och sprang med två flaskor på bröstet och två flaskor i nätfickan på vätskevästen. Det var ett bra beslut. Även om jag bar på lite mer vikt än de flesta andra så blev jag väldigt effektiv och behövde inte stanna på en enda vätskestation.

Efter kanske 37 km leddes vi ut på en åker och fick någon km i semi-obanad terräng. Detta hade varit väldigt irriterande om jag hade legat på hög ansträngning men i.o.m. att jag hade sprungit så återhållsamt så störde det inte så mycket. De sista kilometerna innan mål var fullt möjliga att springa riktigt snabbt, något jag också försökte med, men nu var motvinden från helvetet tillbaka och jag fick vara nöjd om dessa ens gick i sub 5-fart. Jag spurtade i mål och när jag stannade så noterade jag att benen inte stelnade till överhuvudtaget, det kändes rentav som att jag inte hade sprungit alls. Detta gjorde att jag kunde konstatera att jag hade haft mitt livs bästa långpass.

 

Distans: 45 km

Tid: 3:36:54

Tempo: 4:50 min/km

Placering: 2 av 16

 

Jag är ju väldigt långt ifrån alla löparcommunityn, möjligtvis att jag är lite innästlad i 24h-världen. Men i stort så är jag en ensamvarg, jag bedriver all träning själv, springer ganska få lopp, är inte med i någon löparklubb och söker sällan kontakt med andra löpare. Således hade jag väldigt lite att göra i målområdet. Jag tog för mig av korv med bröd och lite dryck, satt mig ned en stund men tröttnade snabbt på att sitta där ensam och gick till bilen för att åka hem. I bilen så tog fram mobilen och surfade in på loppets hemsida. Där såg jag att prisutdelningen skulle ske NU. Jag visste inte vilken placering jag hade fått men jag hade en känsla av att det inte kunde ha varit jättemånga före mig i mål. En pallplats hade inte varit det sjukaste som hade hänt mänskligheten och med den insikten så gick jag tillbaka till målområdet. Det gjorde jag rätt i för den slitna löparen som jag sprang om med 12-13 km kvar av loppet var tredjeplacerad vilket innebar att jag kom tvåa. Extra skönt var det att han som vann sprang mycket snabbare än mig (17 min) så jag behövde inte gräma mig över att jag missade segern p.g.a. att jag tog det för lugnt.

Under återstoden av dagen var jag på topphumör. Kom hem, tog en öl som jag knappt drack utan den bara absorberades in i mig för att den var så god. Fortsatte kvällen med några kompisar och mådde bara så jävla bra. Allt p.g.a. ett lopp som jag inte brydde mig om. Trots att det knappt kändes som att jag hade ansträngt mig så hade maran betats av på ungefär samma tid som i Stockholm några månader tidigare.

Detta blev en nyttig och kul lärdom för mig. Jag älskar att springa för resultat och ha högt ställda mål som kräver att man ger sitt allt för att uppnå. Alla lopp behöver dock inte tas an med dessa ingångsvärden. Det går att ställa upp utan prestationskrav bara för att det är roligare än ett vanligt träningspass. Samma vecka som loppet så visste jag inte ens om jag skulle springa det, efter loppet så kunde jag bocka av ett av mitt livs härligaste löpdagar. Redan idag, måndag, är jag sugen på fler sådana lopp. Ett av målen med 2024 var att tävla betydligt mer frekvent och det känner jag kommer uppnås.

 

Nu går träningen vidare mot mer prioriterade lopp. Jag är 95 % säker på att jag kommer att springa Stockholm halvmaraton, Lidingöloppet samt Växjö maraton. Förra veckan så började jag med två dubbeltröskeldagar och dessa kommer att fortsätta framöver. Upplägget kommer att bli dessa två dagar, åtminstone ett långpass samt ett ytterligare kvalitetspass där jag kanske pressar mig lite hårdare än tröskelintensitet. Volymen skulle jag vilja ha kring 150 km/vecka. Förhoppningen är att ta ett eller flera steg rent löpkapacitetsmässigt och nöter jag på med mitt tänkta upplägg så är jag rätt trygg med att detta kommer att ske. Efter ett halvår med primärt fokus på 24h så är jag oerhört sugen på detta. Hittar jag inget lopp innan detta så blir nästa tävling sannolikt Stadsloppet 10 km här i Norrköping den 28:e augusti. Där tror jag att det blir något mellanting mellan att försöka på riktigt (kanske gå för personbästa på milen) och bara få till ett bra pass. Försöka och se hur det känns men inte begrava mig fullständigt mentalt om ~3:45-fart är på tok för ambitiöst på den banan. Vi får se.

 

På återhörande!